Arkiv för kategori ‘Vardagens observationer’

I nya miljöer med nya observationer

fredag, 27 oktober, 2017

Idag har jag tagit en semesterdag från jobbet. Det innebär att jag givits en möjlighet att komma ifatt med saker på jobbet som råkat komma efter. Finns inget bättre än att jobba på ett X2000 mellan Hässleholm och… Södertälje.

Vän av ordning kanske tänker – Södertälje?!?!? Min enda relation tidigare var bussen till Almnäs och utbildningen på Swedint 1995. Denna gång är det basket.

Vän av ordning kanske tänker – Basket?!?!?! Ja, jag har helt plötsligt en relation till basket genom att min dotter spelar. Så därav följde jag med på turneringen här i Södertälje… som något form av ”vuxenstöd”.

Det är så bra att komma till nya miljöer för då kommer det många nya reflektioner. Idag finns det tre som är nämnvärda:

1. Summan av glädje

Under en promenad till hotellet berättade jag om mitt senaste dygn och kaoset på Frankfurts flygplats, försenade plan och nattliga taxi äventyr. Baskettränaren berättade då om en annan resa till Italien som innehöll flygproblem och jordbävningar vilket gjorde resan helt meningslös.

Jag skattade så jag grät åt historien och även resenären skattade åt upplevelsen retroaktiv. Så då noterade jag att eländet upplevdes en gång men den lustiga och absurda upprepas gång på gång till återupprepbart nöje och glädje.

Ett annat exempel är lumparhistorierna – när man låg i lumpen var det inte speciellt nöjsamt med granbarr i kalsongerna, men några år senare så är historierna från vår kära försvarsmakt en källa till mycket glädje varje gång de berättas.

Observationen är att summan av glädje överträffar eländet mångfalt gånger om.

2. Att äta själv

Jag har köpt resan med basketlaget ”all inclusive”, det betyder att man får matkuponger för att äta i samma matsal som barnen. Eftersom man har blivit bortskämd med affärsklassresandet har man vant sig till med en Comfort zon i allt vad man tar sig till.

Så när det var dags att äta middag så var det så trångt vid bordet bland de andra i laget så jag sätter mig själv vid ett annat bord och äter min mat. Skönt att äta i stillhet.

Rätt som det är så kommer min dotter fram och undrar om jag inte skall flytta på mig och sätta mig vi ett av de fulla borden. Det var uppenbart att hon tyckte synd om mig.

Naturligtvis var det inte aktuellt att byta plats för mig men jag började ändå tänka på varför det var empativållande för henne? Det är ju för många ensamhushåll norm att äta ensam hemma, men i sällskap är det normbrytande att äta själv.

Intressant.

3. Att förvånas över barn som sköter sig

Jag sitter och tittar på barnen hur rent det är på bordet efter att de ätit upp och lämnat in sina tallrikar. Förra Lundaspelen var jag engagera i matutdelning på Fäladsskolan och kommer ihåg hur grisigt det var.

20170103_121456

Så när jag märker skillnaden blir jag förvånad över min reaktion – att jag var förvånad att jag inte behövde säga till barnen att samla ihop riskornen.

Hur kommer det sig att jag nästan förväntade mig ett dåligt beteende. Jag vet att det säger mer om mig själv än om barnen…

Varför då?

I morgon

I morgon är det match i Södertäljestadsdelen Ronna. Är säker på att det kommer bli intressant det också

 

 

Gott nytt år!

lördag, 31 december, 2016

Kära läsare.

Ytterligare ett år har nått sin ända och visst har det varit oss förunnat att ha upplevt året på första parkett. Både i stort och  smått har händelserna givit många tankar som formar oss, våra bilder och idéer om hur världen är beskaffad.

20161231_171603

En rogivande möbel tillika värmande sällskap.

Även om det inte har varit så mycket tid över utanför jobbet så har det ändå funnits tillfälle under långa flygningar och hotellkvällar att kontemplera över händelserna. Vad som blivit lidande är skrivandet här på bloggen men även författandet av boken kring lokalpolitiken premisser har legat i träda.

Efter en hårddiskkrasch vet jag inte om jag kan få tillbaka det sextio sidor långa dokumentet som boken i dag utgör (eller utgjorde?). Hårddisken är ivägsänd till Holland för att se om materialet på den går att rädda. Den som lever får se.

Även på andra områden har det varit två steg framåt och sedan ett steg tillbaka; under hösten blev vårt hus officiellt färdigrenoverat när gruset utmed sockeln kom på plats för att förhindrar fukt krypa upp i putsen. Då dröjde det inte mer än en månad innan en läckande rörskarv gav en vattenskada i köksgolvet.

Det är som om det är en strid ström av problem som skall hanteras i snabb takt. Det höga tempot rättfärdigas enkom för att vara redo när nästa problem dyker upp. Nåja, det kanske är det som kallas ”livet”, vad vet jag?

Professionellt har jag under året drivit ett globalt högprofilprojekt. Det är med stor tillfredsställelse jag nu ser container efter container lämna fabriken i sydöstra Kina mot världens konsumenter. Projektet visade mig hur viktigt ett urstarkt mandat och distribuerat beslutsfattande, skapat genom ledarskap och förtroende, är för att nå ett gemensamt mål under kort tid.

Nästa uppdrag tar mig från Kina till Tyskland. Jag har än en gång förmånen att vara med om ett paradigmskifte i teknikutvecklingen – förra gången det hände var på Ericsson när 3G och data centriska mobiler lanserades.

Det nya paradigmskiftet är att gå från fossila bränslen till förnybara. Även detta går med rasande fart som konsumenterna kanske inte förstått vidden av ännu. Min del är att möjliggöra en tät integration mellan energibärarna (batteriet) och slutprodukten så att ergonomi och användbarhet fortsätter vara i första rummet i produktcykler som bara går fortare och fortare.

Just insikten om energiomställningen gör mig så frustrerad över beslutet om solpanelerna i Hörby. Sällan har politisk taktiserande varit så tydligt men samtidigt så moraliskt förkastligt. Politiker med ett gott hjärta får i realtid i talarstolen stå tillbaka för makten och härligheten. Detta är kärnan i ovan nämnda bok och här ser vi ett beslut som går mot mänsklighetens överlevnad till förmån för ränksmidande. Prioriteringen är besynnerlig och tragisk men ack så fascinerande.

Min lokalisering i Tyskland gör det lite lättare att följa dramat i lokalpolitiken. För visst kommer det fortsätta att vara dramatiskt. Oppositionen har ännu inte förmått att forma en politik som visar på den oheliga allians som ger, den i stort borgerligt röstande kommunen Hörby, en socialdemokratisk hegemoni över agendan. Men denna politik måste formuleras.

Om Moderaterna i Hörby fortsätter att titta inåt efter sina problem, i stället för att formulera en framåtriktad kraft, så är vi dömda till ytterligare socialdemokratiskt styre med hjälp av lydpartier som ger avkall på allt vad deras politiska identitet består av.

Moderaterna är nycken för ett maktskifte. Genom att tillhandahålla visionen för den allmänborgerliga väljarskaran kan den borgerliga kannibalismen till Moderaternas förmån initieras. Dessa väljare kan då välja något annat än en fortsatt socialdemokratisk politik som syftar till att växa offentligheten på den enskildes bekostnad.

Hittills har dock Moderaterna inte förmått visa den kraften, även om man kort i budgetdebatten visade på ett nytänk i sakfrågan om besparing i kommunledningen. Partiets näringslivsförankring, ideologer, kommunikatörer och folkliga företrädare kommer att saknas stort i detta arbete.

Det kommer i slutändan bli väljarkårens medvetenhet om det gigantiska och totala svek som regnbågens stödpartier gjort sig skyldiga till. Detta mer än något annat kommer fälla avgörandet huruvida vi även nästa mandatperiod kommer ha en socialdemokratisk ledd regnbågsallians.

Därför kommer det bli spännande att se under året hur regnbågens stödparter hanterar detta hot och hur Moderaterna förbereder övertaget av mittens väljargrupper – lyckas man kommer mellanåret fram till valet 2018 bli ett…

Gott nytt år!

fireworks

 

Andra bloggar med etiketterna: ,

Evangelium enligt Per Elis – Hörby edition

måndag, 26 december, 2016

Det har varit precis varit jul och jag har hört julevangeliet flera gånger. Det är fascinerande hur likt det kan vara en samtida skildring om livet i en skånsk småkommun.

Jag har gjort mig nöjet att ändra lite ord och meningar för att sätta julevangeliet i sitt rätta sammanhang. Vill ni när ni har fest ha en liveuppläsning så kommer jag gärna och förgyller era liv som goda Hörbybor. Mycket nöje:

Julevangeliet

magdalenaandersson_pekar-5713_900

Prisad vare Herren, här kommer skatteinbetalningen.

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Löfvenus bokhållare utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den tusende skattskrivningen i svenskarnas rike, och den hölls, när Annelius Hultenus var landshövding över Skåne. Då färdades alla var och en till sin by, för att låta skattskriva sig.

Så gjorde ock Josefina; och eftersom hon var av Perssons hus och släkt, for hon från byn Höör i norr ner till Perssons by, som heter Hörby, i Skåne, för att låta skattskriva sig jämte Maria, som genom registrerat partnerskap var sambeskattad. Maria var havande och deras relation voro svår då Maria hävdade att Gud gjort henne gravid en blöt kväll nere på Jägersbo.

Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. Josefina och Maria sökte husrum men hotellet var nedlagt. Vad som fanns till hands var ett tjugotal upphandlade HVB platser där de kunde få bo gratis eftersom dessa genom ett mirakel inte kostade kommunen något.

Maria födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba. Krubban var tom eftersom kommunen dragit in julmaten.

faltgruppenI samma nejd voro då några socialarbetare ute på fältet och höllo vakt om natten över sin hjord. Då stod en ängel vid namn Magnus framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem. Ängeln Magnus bannade bygglovsplikten på solpaneler med så mycket ljus kring dem. Fältassistenterna blevo dock mycket förskräckta.

Men ängeln Magnus sade till dem:

Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Hörby, och han är lösningen. Och detta skall för eder vara tecknet: I ett HVB hem skolen I finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.

I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska skaran från SSU, och de lovordade kommunalrådet och sade:

Ära vare Susanne i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka hon har behag!

När så änglarna hade farit ifrån fältassistenterna upp till Folkets hus, sade dessa oroligt till varandra:

Vad händer med dem som hon inte har behag till? Kommer  hon lägga ner fältgruppen eller är det bara Stefan Borg som skickas till Skärselden? Låt oss nu gå till Hörby centrum och se vad som där har skett, om någon sågat ner palmen på torget eller om det är som Herren har kungjort för oss.

Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josefina, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Hur skulle detta barn kunna lösa budgetunderskottet i socialnämnden?

Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta utan att gå i polemik med assistenterna. Hon hade sedan tidigare studerat utredningen om det kommunala utjämningssystemet på regeringskansliet och hon insåg barnets ringa potential.

Fältassistenterna vände tillbaka och prisade och lovade Susanne Meijer för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt. Just lösningen antog de kommer senare i nästa budget.

jesuspajagersbo

Jesus på Jägers – dansade som en Gud…

När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, samma namn som den flamencodansande killen på Jägersbo när barnet blev avlad i sin moders liv.

Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i socialtjänstlagen, förde de honom in till socialkontoret för att bära honom fram inför handläggaren, enligt den föreskriften i lagen.

[Författarens kommentar: Här kommer en text som jag har svårt att passa in i Hörby-versionen av julevangeliet, stycken nummer 23: ”»Allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren», så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag.”  För 2,4 miljarder kristna kanske det ovan verkar helt vettig, för mig inte… Förslag mottages tacksamt vad det betyder.]

I Hörby levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Sveriges tröst; och helig ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se en god skattebetalare.

Han kom nu genom Andens tillskyndelse till socialkontoret. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen att registrera den andre föräldern, då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:

Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som skall uppenbaras för Hörbyborna, och en härlighet som skall givas åt väljarkåren.

Och Jesus båda vårdnadshavare förundrade sig över det som sades om honom – var barnet redan i Idolfinal? Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder:

Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Hörby, och till ett tecken som skall bliva motsagt. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.

Simon lever än i dag under sin förbannelse…

Där fanns ock en profetissa, Hanna. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig ålderdomshemmet, varken natt eller dag.

Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Hörby. Hanna var dement så ingen begrep, likt som i julevangeliet, vad hon sa eller menade.

Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i socialtjänstlagen, vände de tillbaka till sin stad, Höör, norr om Hörby.

Och där slutar Hörbys julevangelium.

Som epilog kan man nämna att två veckor efter registreringen på skatteverket uppdaterade paret Maria och Josefinas ort för huvudsakliga dygnsvila till att vara Höör.

Så drömmen om den nya skattebetalaren i Hörby gick i krasch lika snabbt som den uppstod på kommunledningskontoret. Än idag går socialnämndens budget med underskott, ett underskott som gång till annan försöks trollas bort med otaliga politiska manövrar.

Hoppet om ett gudomligt ingripande falnade dock och man söker nu nya vägar inom kvantfysiken för att komma till rätta med underskottet.

jesus_uttag

Jesus intåg i Hörby

För Jesus själv uppfylldes Simeons profetia då han kom tillbaka som 18-åring till kommunpolitiken där ”denne är satt till fall eller upprättelse för många i Hörby”.

Hörbytavlan själv är en ljus och glad illustration jämfört med den utrensning av kommunpolitiker som Jesus kom med genom sitt intåg i Hörby. Men det är en annan historia…

 

God jul på er alla!

Ingen exakt vetenskap

lördag, 27 augusti, 2016

Ibland när man är ute och reser så blir man sjuk. Det är inte roligt att vara långt ifrån de nära och käras omsorg, eller det egna kylskåpet heller, i de stunderna. På min senaste resa till Kina så drabbades jag av någon konstig sjukdom och fick en upplevelse som hette duga av det kinesiska sjukvårdssystemet.

Det var i mitten av juli som jag på en torsdag kände mig matt, energilös och lätt illamående. Svettningar och frossningar om vart andra gjorde att jag gissade att jag hade feber också. Ja, vad beställer man från room-service menyn som är lämpligt i de stunderna? Eller är det i minibaren man hittar kurerna? Ja, det är otroligt vad synd det är om mig i stunder som den beskrivna.

På fredagsmorgonen därpå masar jag mig ner till hotellfrukosten – en tallrik yoghurt för 100 kronor. Det småländska hjärtat skriker av blotta tanken, men den energin försvinner på vägen tillbaka till rummet – helt matt landar jag i sängen. Jag sjukanmäler mig ytterligare en dag.

På kvällen känns det mycket bättre. Jag går upp i hotelloungen på 46 våningen och äter en lättare kvällsmat. Hmmm, det känns inte alls så dumt trots allt. Tar en dricka och sätter mig och filosoferar med den otroliga utsikten framför mig.

Som av en händelse råkar jag se en röd liten prick på vänster långfinger. Vad kunde det vara, funderade jag? Under kvällen kommer fler prickar båda händerna. Kliar gör de också. Det är klart att man blir lite oroad. Filmer som ”Contagion” snurrar runt i mitt huvud.

Är jag källan till nästa pandemi? Tankarna snurrar dock inte värre än att jag somnar och vaknar hyfsat pigg dagen därpå. Testteamet är inne och jobbar på lördagen så jag beslutar mig att åka ner till fabriken.

Under resan ut till fabriken så ringer teamleadern för utveckligsteamet och han undrar hur det är med mig. Jag beskriver mina kliande prickar och allmäntillståndet. Han ber att jag skall lämna över telefonen till taxichauffören och dessa båda prata loss på kinesiska. Jag får tillbaka telefonen och taxin tvärnitar för att sedan göra en 180 graders sväng. På bara några sekunder har taxin förvandlats till en ambulans.

Teamleadern berättar via telefonen att han omdirigerat taxin till Changzhous bästa sjukhus och att när taxin stannar skall jag gå ut och vänta framför ingången. Han skickar två av sina ingenjörer för att hjälpa mig på sjukhuset.

Jag känner mig genast sämre dels inför åtanken att teamleadern verkar tro att jag faktiskt bär på nästa supervirus. Dessutom mår man inte bättre av det faktum att jag skall riskera min egen hälsa genom att besöka ett sjukhus.

cz1stph

Changzhou No 1 people’s hospital

Taxin stannar efter ett tag, jag betalar och kliver ur bilen. Framför mig har jag jättesjukhuset Changzhou first people’s hospital. Min lätta bacillskräck gör sig påmind – går jag in där kommer jag aldrig ut därifrån levande tänkte jag. Jag väntar framför ingången på att mina kollegor skall komma.

Efter 20 minuters väntan känner jag hur min kropp är utmanad av den 35-gradiga värmen och den avklingand sjukdomen. Eftersom jag bara tänkte åka ner till fabriken tog jag inte med mig något vatten. Faktum var att jag hade inte med mig någonting alls förutom min telefon, laptop och lite växelpengar till taxin som nu var borta.

Jag ringer mina kollegor och frågar var de tog vägen. De var på gång men en bit bort. Jag vinglar iväg in i huset – vilken tur att jag var i närheten av ett sjukhus om jag skulle kollapsa nu tänker jag.

Kollegorna dyker upp och de drar iväg mig till någon form av reception, i stil med en gammaldags biljettlucka. De visar upp mig och mina fingrar för personen i luckan. Efter att de betalat 12 yuan (15 kronor) får jag någon form av loggbok. Mina kollegor för iväg mig tre våningar upp till någon hudmottagning. Efter fem minuters väntan visar de in mig till en läkare. Jag är helt slut på grund av vätskebristen och svettas lätt på grund av väntan i solen. Jag måste sett ordentligt sjuk ut vi det laget.

Den manliga läkaren tittar på mina fingrar. Han ber mig ta av mig skorna och strumporna och tittar på mina fötter. Han vänder sig mot mina kollegor och säger något på kinesiska, vilka i sin tur frågar mig om jag har ätit något konstigt den senaste tiden? Vilken fråga, utbrister jag! Jag är i Kina – jag äter bara konstiga saker. Jag förstår att de svarar nekande tillbaka till läkaren…

Jag blir tillsagd att ta på mig strumporna och skorna igen. Undersökningen var uppenbarligen slut. Läkaren skriver ner några kinesiska tecken i loggboken och lämnar över den. Jag tittar i boken och ser att svenska och kinesiska läkare har samma skrivstil. Kollegorna visar att det är dags att gå nu. Men…. tänker jag, jag måste få information om vad det är för sjukdom jag har.

Jag ber kollegorna fråga läkaren och läkaren svara att det kan vara något virus. Vilket virus då, frågar jag? Svårt att säga, svarar läkaren via mina tolkar. Svaren ger mer oklarhet än klarhet. Är det farligt eller smittsamt, frågar jag? Läkaren börjar surna till och vinkar undan oss tre.

fader_fouras

Fader Fouras på extraknäck

En av kollegorna säger ”don’t worry” till mig när vi lämnar rummet… jag blev allt annat än obekymrad då det kändes som om läkaren, som agerade lika gåtfullt som Fader Fouras på Fångarna på fortet, mer fokuserade på något genomströmnings KPI än på mig och min sjukdom.

Efter besöket hos fader Fouras var vi på väg två våningar ner till något form av apotek. Kollegan lägger min loggbok i en liten låda som försvinner in på andra sidan under glasrutan. Personen på andra sidan springer iväg och hämtar en massa medikamenter. Väl tillbaka öser hon ner dem i lådan tillsammans med en lapp som talade om att hela kalaset kostade 70 yuan. Jag tar medicinerna och kollegan betalar.

Ungefär 20 minuter efter att kollegorna kom in sjukhuset gick vi ut genom dörren och vi åker till kontoret. Den 30 minuter långa bilresan går åt att försöka avkoda hur alla dessa mediciner skulle tas och vad de faktiskt var till för. Antalet felkällor i denna avkodning  var många – först tolkning av läkarens skrift, sedan översättning via en kinesisk Google-translate tjänst till engelska och sedan tolkningen av det resultatet.

IMG_0599

Medicin mot något som inte var så farligt – vad det nu kunde vara? Helvetesdrycken med sugrör

Två av medicinerna var antivirala – en kräm och en tablett. Det latinska namnet stod på förpackningen så de var lätta att klura ut. Sedan var det någon kinesisk traditionell röd vätska som jag skulle tvätta mina händer och fötter med. Detta skulle hjälpa mot kliandet. Denna medicin levererades i en plastflaska som redan var öppnad.

Till sist var det någon destillerad rot som skulle drickas genom ett sugrör. Den sistnämnda smakade något så fruktansvärt att det är i det närmaste obeskrivligt hur smaklökarna vred sig i förtvivlan.

I och med detta skulle man kunna tro att denna historia var slut, men icke. Nu började akt två av historien, där sjukvårdsväsendet i västerlandet blev inblandat… fast inte på riktigt samma sätt som i katastroffilmen Contagion.

Så historien fortsätter på kvällen med att jag berättade om dagens händelser för min sambo (eller rättare sagt särbo efter denna sommaren) hemma i Sverige. Om jag nu var orolig för vilken sjukdom jag hade så blev hon nu ännu oroligare för de mediciner som jag numera, om än motvilligt, knaprade, drack och smorde in mig med.

När jag senare på kvällen somnar är jag omedveten om vilken aktivitet som sjukvårdsväsendet hemma i Sverige får upp då min sambo ringer runt och frågar efter vilken påverkan av dessa mediciner har på min artificiella hjärtklaff, då jag äter antikoagulerande medicin för att undvika blodpropp.

Beskedet från den svenska sjukvården var lika tydligt som det antal SMS, missade telefonsamtal, mail och WeChat meddelanden: Sluta att äta den traditionella kinesiska medicinen och ta ett nytt PK prov för att se vad den kinesiska medicinen gjort med mitt blodvärde.

Så när jag vaknade upp dagen därpå och fattade min telefon för att läsa alla dessa meddelanden, då insåg jag att det stundade ytterligare ett besök hos den kinesiska primärvården. När jag några minuter senare kommer in på toaletten och ser mig själv i spegeln inser jag att jag inte bara har ärende till sjukhuset angående PK-värdet.

Personen som tittade tillbaka på mig i spegeln hade ansiktet fullt av röda fläckar i ansiktet, speciellt runt munnen. Fläckarna hade spridit sig och jag såg ett scenario framför mig att hela jag skulle sluta som en enda röd fläck.

Jag ringer team leadern för utvecklingsteamet och han skickade på söndagen iväg två nya ingenjörer för att hjälpa mig genom det kinesiska sjukvårdssystemet. Denna gång gick det inte så snabbt som förra gången. Vi lyckades pricka en två timmar lång lunchstängning samt omfattande köer direkt vid öppnandet.

När vi kommer fram till den första luckan skickar min kollega in min loggbok för att sedan peka på mitt ansikte säga något på kinesiska. 12 yuan och vi får tillbaka min loggbok. Vi åker upp till hudmottagningen igen och sätter oss för att vänta.

Inom kort blir vi inkallade och en kvinnlig läkare tittar på mitt ansikte och därefter mina händer. Genom mina ingenjörskollergor frågar hon vad vi gör på sjukhuset? Antagligen så var fläckarna runt munnen en naturlig fortsättning av fläckarna på fingrarna så därmed skulle det vara fullständigt onödigt att komma tillbaka. Ingen uppdatering av loggboken behövdes.

Läkaren visade att besöket var slut men denna gång tänkte jag stå på mig med mina frågor; är det smittsamt och vad vad för sjukdom hade jag. Svaret på den första frågan var ”inte speciellt smittsamt för vuxna” och svaret på den andra frågan var återigen ”virus”.

Mina kollegor drog iväg mig ut från undersökningsrummet och ner en trappa till en kassa där man köpte ett provrör för 10 yuan. Därefter gick man vidare till en lucka genom vilken man stoppade in sin arm. I den utsatta situation tänkte jag med bävan på hur en rostig nål med massa sjukdomar skulle stickas in i min arm…

Blodprovet togs extremt fort, till och med fortare än hos systrarna på labbet på vårdcentralen i Hörby, och säkert lika kliniskt korrekt… kanske. En tejpbit i armvecket och sedan fick jag det fulla provröret i handen innan jag drog ut armen ur luckan. Efter det gick vi ner till markplan och lämnade in blodprovet på ett labb. I retur fick vi ett kvitto med streckkod på och information om att vänta i två timmar.

Två timmar senare åker vi till sjukhuset igen, skannar streckkoden i en maskin och maskinen skriver ut en lapp som berättar att mitt INR värde ligger på 2,5 vilket är precis mitt i intervallet. Därmed var den söndagen till ända.

Jag kunde lugna nära och kära (och mig själv) att den kinesiska voodoo medicinen inte hade haft någon påverkan. Jag beslutade med för att sluta ta medicinen som hämtades ut på lördagen, även den västerländska. Det kändes mycket bättre att själv vara i kontroll över min kropp än att vara utsatt för ingenjörskollegor och kinesiska medicinmäns helande behandling.

På måndagen berättade jag om äventyret för några kollegor på jobbet varpå en kollega skrattande berättade ett kinesisk ordspråk:

”När en kinesisk läkare ligger för döden åker denne till ett västerländskt sjukhus”

Nobelpris i all ära, men inte ens moderna kineserna tror på den traditionella kinesiska medicinen.

Som epilog kan skrivas att väl hemma igen så träffade jag en lärare som nog riktigt diagnosticerade min sjukdom till mul- och klövsjuka. Tur då att jag inte har en bockfot, även om mina meningsmotståndare insinuerat förekomsten av sådan.

Ibland är det trevligt att vara lite annorlunda

onsdag, 6 april, 2016

Idag var jag och pappa och handlade i barndomsbyn Bankeryd. Det gäller att ladda upp med lite enkla rätter som hemtjänsten kan laga till när inte jag är hemma. Korv, rotmos och köttbullar blev det.

Naturligtvis slinker en godispåse ner i kundvagnen innan kassan. Visst, är man 83 år gammal så har man på något vis förtjänat att äta godis, även om man är luteran in i benmärgen.

På vägen hem kommer vi till en järnvägsövergång där bommarna är fällda. En del bilar står i kö i väntan på att tåget skall passera. Vi stannar i kön också med stor förväntan.

Kort därefter kommer multipelkopplade lok med ett långt drag med Bring trailers på. Man får ståpäls när man hör ljudet av bromsklossarna som ligger an. Nöjt noterar vi båda två att tåget kommer stanna på korsningen.

Pappa som är gammal stins och jag som är en allmän tågromantiker myser när vi detaljstuderar vagnarna. Jag slår av tändningen och sträcker mig efter godispåsen i kassen som står i baksätet.

Pappa berättar anekdoter från förr samtidigt som vi äter praliner. Visst, demensen gör att historierna blir lite röriga. Jag underlåter att berätta om det är min eller pappas demens som gör historierna röriga.

20160406_192026

Uppbrottsstämning i bilkön

Efter ett tag blir det dock rörelse i kön. Bilister utan särskild anknytning till dramat som utspelar mellan bommarna ger upp och finner andra vägar förbi. Irritationen är påtaglig då dubbarna slirar när bilisterna kör iväg med hög fart.

Tiden går och snart är vi näst först. Visst, lite irriterande är det att en bil står mellan oss och tåget. Vi har inte fri sikt att beskåda den delade boogien mellan två av vagnarna som det står trailers på.

Rätt som det är sätter det långa draget igång och glider sakta iväg. De orutinerade bilisterna startar bilen, men ack vad de bedrar sig. För nu väntar vi inte längre på godståget utan det mötande motorvagnståget som står en bit bort å mötesspåret.

Pappa och jag stoppar in var sin pralin i munnen i väntan på dramats upplösning.

20160406_192344

The grand finale

Den som väntar på något gott väntar inte för länge. Snart accelererar motorvagnståget förbi och bommarna går upp. Jag startar bilen och vi kör iväg tillsammans med de få kvarvarande i kön.

Det bästa i livet är gratis, som det heter. Är man järnvägare, eller närmast anhörig till en, är det mesta gratis. Definitivt var fotokörningen i Bankeryd 2016-04-06 lika billig som fantastisk.

Andra bloggar med etiketterna: ,

Tiggerisamhället

onsdag, 23 mars, 2016

Vi är många som förfäras över att gatorna i Lund och enstaka ICA butiker i metropolen Hörby förärats med tiggare som skimmar konsumenter på växelpengar. Man får fundera en stund på vad de säljer genom att hålla fram sin pappmugg.

Nu ger jag inga pengar till tiggare så jag kan bara spekulera i varför andra människor vill ge en annan människa pengar i denna situation. Gissningsvis handlar det om någon form av empati som kommer från identifieringen med individen med pappmuggen.

För handen på hjärtat så är det väl få av de som ger pengar till rumänska tiggare som har givit pengar till social verksamhet i Rumänien?

hfex_som_jag_vill

För inte så länge sedan fick jag låna boken ”När du gör som jag vill” av en arbetskamrat. Henrik Fexus går igenom tricken som får oss mer villiga att skiljas från våra pengar i utbyte mot någon vara, tjänst eller annan totalt imaginär företeelse.

Även om jag genom årens lopp hade hört talas om all metoderna, som man till exempel utsätts för i en matvarubutik, så var det en nyttig läsning då många punkter kopplades ihop.

Efter läsningen så har jag känt att jag blivit en sur gammal gubbe. Faktum är att jag känner igen mig mer och mer som karaktären Ove i boken ”En man som heter Ove”, som jag för övrigt också fick låna av samma arbetskollega.

Förra veckan så var jag ute och hade en date med min sambo. Vi var nere i Lund (ja, bland alla tiggarna på gatorna) och gick först på Grands veranda och tog en drink för att sedan fortsätta till Mat och destillat för en trevlig middag.

Eftersom vi lever i könsstereotypernas värld (ja, var är rödstrumporna när man skall betala?) så var det mina plastpengar som gick åt. Det slog mig att varje gång det skulle betalas så skulle jag inte bara knappa in min PIN kod, utan även beloppet själv.

IMG_2467

Efter en flaska vin vet man inte om det är koden eller svaret på ett matteprov man skall mata in…

 

Varför i hela friden skulle jag mata in något annat än vad vi hade ätit för? Har inte servitören lön och har man inte kollektivavtal på restaurangen? Har inte dessutom restaurangen fått extra pengar av staten genom en sänkt restaurangmoms?

Så förutom att mina skattepengar går till dem, skall jag betala dem ytterligare för att personalen ska göra sitt jobb (även om det är subventionerat av staten)?

Jag förstår att de tar tillfället i akt, efter matat de två svalungarna vid bordet under två timmar, att slå mynt av den uppbyggda relationen. Just denna observation har jag Fexius att tacka för, eller inte tacka för. För visst hade det varit bättre om jag inte hade tänkt på utnyttjandet av relationen?

swish

Kan man swisha till tiggarna?

Men allvarligt talat hade jag helst sluppit grumla restaurangupplevelsen med att avsluta den med ett tiggeri. Faktum är att jag borde mata in ett lägre belopp med tanke på den försämrade upplevelsen och swisha skillnaden till tiggaren utanför dörren.

Det är OK att du tycker jag fullständigt rubbad, men nej, jag tänker inte vara med och smygintroducera dricks som norm i Sverige. Kan vi inte låta tiggarna vara kvar på gatorna i stället för att ha dem inne på restaurangerna också?

Med tanke på hur sällan jag går på restaurang och hur mycket skatt jag betalar så borde nog restaurangen betala mig för att jag kommit ut en vända i mars.

Fast vad gör man inte för att förgylla kroglivet i Lund med sin närvaro?

Plikten framför allt

lördag, 5 mars, 2016

Jag har världens roligaste jobb. Det är så roligt att jag ibland riskerar att fastna i den så kallade honungsfällan. Den senaste veckan har det varit mycket jobb vilket till slut innebar att jag var på väg att kollapsa i torsdags.

Dagarna innan hade vi inte lämnat kontoret innan klockan elva på kvällen. Vi är under stor tidspress att slutföra konstruktionen och testningen. I projektet har vi inte möjlighet att försena beställningen av verktygen som används under massproduktionen.

Men redan vid sjutiden på torsdagskvällen tar jag en taxi till hotellet från fabriken och springer av mig en timma på löpbandet. Min höga puls och huvudvärk försvinner och en form av harmoni inträder under kvällen igen. Jag lyckas sova lugnt under natten.

wang

Wang plockar undan efter veckans jobb i labbet

När jag på morgonen lyfter telefonen från nattduksbordet och skannar igenom mailen ser jag ett från en teammedlem runt klockan ett på natten. Wang, som han heter, har levererat sin del av konstruktionen genom en prototyp för att inte blockera testningen.

Vid halv niotiden på fredagen när jag kommer in på kontoret ser jag att Wang redan är på plats. Hela dagen jobbar han på som vanligt. Jag ser hur trött han är och när vi skiljs åt igår fredag så tackar jag honom för hans insats. Han svara med ett leende och säger ”no need to thank – it is my duty”.

Jag blir rörd över hans engagemang i projektet. Han åker hem till sin familj, jag åker tillbaka till hotellet för att ha en telefonkonferens klockan tio på fredagskvällen med en andra delar av projektet som finns i både Europa och USA.

Vid midnatt släcker jag lampan och låter huvudet sjunka ner i hotellkudden. Jag önskar att jag också kunde åka hem till familjen, men så tänker jag på Wang och hans ord: ”it’s my duty”.

Det är stort.

Det blir lördag morgon i Kina. Klockan är midnatt i Sverige. Jag kollar mina mail och ser att ingen i Sverige mailat efter att jag släckte ner igår. Klockan fem en fredagskväll är det ingen som jobbar längre, knappt ens klockan tre…

Jag drar undan mörkläggningsgardinerna och tittar ut. Smoggen håller i sig och industristaden Changzhou vaknar upp till ytterligare en dag när solen inte gör sig besvär.

20160305_085341

Ser kanske en och en halv kilometer innan den blågrå dimman tar över.

Jag går ner till frukosten som är en överdådiga buffé. Det var länge sedan jag slutade med att botanisera bland alla faten. Till yoghurten med müsli läser jag DNs nätupplaga och fastnar för en artikel om politiska vildar.

Till min munterhet dyker hörbyprofilen Skerup upp i artikeln och minnen från förr väcks till liv. Skerup trampar på utanför de politiska ramarna och vägrar böja sig för repressiviteten inom partikulturen, ungefär som han alltid har gjort.

För visst är det så kära läsare att det är en politikers plikt att agera när man finner något vara fel? Detta gäller speciellt om det kommer till priset av sin egen karriär, för plikten gäller att vara förtroendevald och inte att göra politisk karriär.

Och när det är någon som går sin egen väg så finns det alltid någon där för att hacka ner på den som sticker ut. Moderaterna i Hörby begagnar sig av det lokala huskorset Eva Lindholm i form av gruppledare. Även dennes kommentarer i DN väcker minnen från förr:

– Det finns ett egenintresse som skiner igenom många gånger, säger Eva Lindholm, ny gruppledare för M i Hörby.

Det är som den förra omnipotenta despoten Lars Ahlkvist är tillbaka i egen hög person för formuleringen är exakt den samma; ”egenintresse”. Så även om personerna skiftar på toppen är metoderna de samma för att hålla ordning i leden.

Lyssna på detta välregisserade förställning när partipiskan viner och adepten Lindholm i lär sig av Ahlkvist hur slipstenen skall dras för att upprätthålla ordningen i leden:

Väl värt att notera är att ett år efter inspelningen hade Lindholm efter skickligt spel lyckats porta Ahlkvist själv från gruppmötena och placerat sig som moderaternas toppnamn.

Ex-kollegan Ahlkvist fortsatte dock att vara kommunalråd trots uteslutningen och trots att han själv många gånger uttryckt följande mening som citeras i DN:

– Alla som kandiderar för Moderaterna skriver på en kandidatförsäkran om att lämna sina uppdrag om de inte har gruppens förtroende. Det här visar bara att Pelles namnteckning inte är ett dyft värd, säger Eva Lindholm

Så den dag när moderaterna i Hörby  gör sin plikt och kickar ut Eva Lindholm så kommer även hon sitta kvar mandattiden ut och även hon har en värdelös namnteckning.

Det är här Wang kommer in i bilden. Det finns för få som har kvar pliktkänslan kvar. För det är inte positionen som lead engineer eller som förtroendevald som betyder något. Vad som verkligen betyder något är vad man uträttar och står upp för.

80% av lokalpolitikerna har ingen konsekvent åsikt om något. 95% skulle inte klara av att föra ett seriöst ideologiskt resonemang om samhällsbyggande. Majoriteten av ledamöterna är fullständigt värdelösa på sina poster när de omvandlar förtroendemannarollen till att vara röstboskap, marionetter och okvalificerade bänknötare.

Det är väljarnas plikt, inte att rösta, utan att ta reda på vem det är man skulle kunna tänka sig rösta på. Men dagens politiska partiet gör det inte lätt för medborgaren att uppfylla sin plikt. De politiska mediemaskiner som agerar på riksplanet har inte kapacitet att på lokalplanet betala för att någon think tank skall leverera ett opinionsoptimerat partiprogram.

Partierna kommer även i fortsättningen flörta med de som har idéer om ett bättre samhälle. När dessa idealister upptäcker den politiska realiteten och inte vill ge avkall på sin idealism så kommer våra demokratiska församlingar fortsätta att befolkas med  idestarka personer utan partitillhörighet.

Tillsammans med de rena maktkampsoffren, som Ahlkvisten själv, utgör dessa idealister gruppen vildar i politiken. Dessa individer agerar utan partiernas hämskor. I väntan på att bli avlösta vid nästa val är vildarna den enda vitaliserande faktorerna kvar i politikens grå massa.

Länge leve den pliktmedvetna vilden.

Andra bloggar med etiketterna: , , , ,

Sin egen propagandaminister troende på sin egna bild

tisdag, 2 februari, 2016

Så många fullständigt meningslösa timmar. All den tid man suttit och dragit fingern över skärmen och scrollat över vad exhibitionistiska vänner lagt ut på Facebook.

Antingen brukar det handla om hur fantastiskt deras liv är i en trivial vardagshändelse. Eller brukar det handla om att det är någon annan som inte är så fantastisk. Eller varför inte den om möjligt ännu mer meningslösa handling när min så kallade vän delar någon annans meningslösa delning. Eller en bild av att någon åkt till andra sidan jorden för den perfekta strandbilden att dela till de stackarna hemma.

Alla de tre ovan perspektiven tar ett par rader att beskriva. Med en bild tillagd kan det vara ännu kortare. Och varför skulle någon spendera mer tid än några sekunder i skapandet av ett inlägg. Eftersom konsumtionen av inlägget  inte heller tar mer än någon sekund (eller två om det skall klickas på någon ”tumme-upp” knapp) innan nästa trivialitet skall skannas, då skulle formulerandets insats inte stå i proportion till behållningen hos läsaren.

Jag har själv varit en del av ekorrhjulet, suttit hemma och scrollat. Efter max en kvart känner man sig helt tom och uttråkad. Man tittar upp – kanske finns det någon att prata med? Nej, de sitter med näsan i skärmen och scrollar även de.

Min tid i Kina har ändrat på detta. Detta i och med den andra kinesiska muren. Den första muren hade till uppgift att hindra mongolerna från att komma in i Kina, den andra har till uppgift att hindra kineserna att komma ut på ”hela” Internet. Facebook är ett av dessa nedbrytande forum som bedöms som ett hot mot partiet.

Efter två avvänjningsresor på 14 dagar känner jag mig nu botad från sjukdomen. Jag känner inget som helst behov av att titta på vad alla mina ”vänner” håller på med på Fejjan. Min tid är helt enkelt alldeles för värdefull. I stället har jag bestämt mig för att jag skall lyfta telefonen när jag får en stund över och prata med vännerna. Wow, vilken radikal plan!

Faktum är att när jag inte har haft tillgång till Facebook så har jag läst tidningar i stället. Varje morgon så har jag läst den kinesiska regeringens engelskspråkiga husorgan China Daily. Inte så korta texter som i flödet på min egna facebooksida så det har tagit lite längre tid.

Under dessa veckor har jag upptäckt ett mönster i tidningen. Den har i huvudsak fem olika kategorier av nyheter:

  1. Berättelser om hur fel det går i andra stater och deras nationella projekt.
  2. Berättelser om hur bra det går för Kina och vilka bedrifter Xi Jinping åstadkommer.
  3. Delar andra tidningars positiva budskap om landet.
  4. Vilka tjänstemän som åkt fast för korruption.
  5. Berättelser om hur aggressiva Japan, Korea, Taiwan, Filippinerna och Vietnam är i Gula havet/Sydkinesiska sjön och hur fredsälskande man själva är när man bygger militäranläggningar på andra nationers korallöar.

Ni känner igen formatet, eller? Just det; China Daily är kinesiska regeringens eget Facebook konto, fast som sagt med lite mer text. I princip har tidningen samma innehåll som narcissisterna på Facebook. Dessutom är man ensam i kanalen så det är ju inte så mycket brus som på Facebook.

Men samtidigt som jag sitter och småskrattar på morgonen åt de smått löjliga ensidiga artiklarna så är det lite med förfäran jag tittar på den svenska åsiktskorridoren. Där ägnar sig svenska medier åt att beskriva den politiska korrektheten utan att spänna upp beskrivningen för att täcka alla möjliga perspektiv.

Ett sådant uppenbart exempel är hanteringen av Sverigedemokraterna där det varit konsensus från det politiska etablissemanget och medierna att en icke biased bild inte skulle distribueras. Nära relaterat är migrationspolitiken som inte heller den kunde förutsättningslöst diskuteras.

Men det finns andra bra exempel:

På CNN var det för några dagar sedan en intervju med den uråldriga republikanen Bob Dole. Under den intervjun fick han frågan vilken av de båda republikanska presidentkandidaterna, Ted Cruz eller Donald Trumph, som han stödde.

Bob Dole svarade Donald Trumph, och resonerade som så att Trumph hade sponsrat så många demokratiska politiker genom åren att han hade störst chans att minska polariseringen av landet.

Visst, är Donald Trumph en galning, men han är ingen ultrakonservativ fundamentalistisk galning som hotar sänka landet ner i en ännu hårdare politisk låsning. Hur ofta har ni hör det argumentet i svensk press?

Ett annat exempel är hur kineserna (förvisso ovan regeringsorgan) beskriver Afrikas behov som varande brist på infrastruktur. Visst, jag är inte dummare än att jag fattar att man naturligtvis själva vill sälja järnvägen till landet så att kinesiska bolag kan få hem råvarorna till Kinas industri, men min poäng är att i svensk media beskrivs sällan Afrika som den fantastiska marknad det är. En marknad som dessutom har en stark tillväxt, om än från låga nivåer.

skygglapp

Är vår inskränkthet medveten eller inte?

Min poäng här är att när svenskt etablissemang klappar sig för bröstet för den fantastiska mångfalden som vi har vill jag hävda att den är inte så mångfacetterad som den skulle kunna vara.

Det riskerar snarare vara en intellektuell enfald dold av godmodighet. Vi har så många förutfattade meningar om hur saker och ting är. Vi är så självgoda därom att vi missar att världen faktiskt kanske ser ut på ett helt annat vis än vad som passar i den svenska åsiktskorridoren.

Så när jag ser vårt land lite från utsidan i brist på svenska medier så ställer jag mig frågan vad svenska medborgare skall med sina friheter till när de inte ämnar begagna sig av dem? I stället bedövar de sig själva med en oändlig ström av bilder på katter och maträtter? Ett opium till folket månntro?

En alldeles okränkt medelålders vit man

söndag, 24 januari, 2016

På DN debatt pågår en stor diskussion om en debattartikel om att män blir kränkta för skrivningen att män som grupp bär ansvar ”mäns förtryck av kvinnor”. Många åsiktsnödiga kommenterar om det kollektiva manliga ansvaret och skyldigheten att kämpa för jämställdheten i alla dess former.

Snacka om pseudodiskussion. Jag kan här och nu meddela att jag känner mig inte alls kränkt över ovan anklagelse om männens kollektiva ansvar och skyldighet. Hands down.

På en middagsbjudning för några veckor sedan så diskuterades immigrationen och de problem som det för med sig (bland annat ovan problem om mäns förtryck). Ett av argumenten för en obegränsad invandring var att västerlandet var ansvarigt för destabiliseringen av Mellanöstern i och med invasionen av Irak.

Det är inte svårt att se kopplingen av att slå sönder diktaturen i Irak och destabiliseringen av det landet till skapandet av ISIS som en sunnireaktion mot den shiadominerade regeringen. Denna organisation hade fritt spelrum i det maktvakuum som uppstod när USA drog sig ut ur regionen. Resten med arabiska våren och Syriens sönderfall är historia.

Föga förvånande kan jag meddela att jag inte kände mig speciellt ansvarig för den USA ledda invasionen. Inte heller kände jag mig speciellt kränkt av att blivit anklagad för att vara medskyldig som representant för vänsterlandet.

Inom politiken i Hörby röstade jag som jag tyckte, inte som andra tyckte. Jag gjorde så gott jag kunde för att baxa kommunen i den riktning som jag tror är rätt. Detta vållade stort förtret och baktalningen av mig som person var omfattande från de som inte lyckades kuva mig.

Faktum är att de subversiva metoderna är en integrerad del i politiken, både lokalt och nationellt, för att hålla ordning i linjerna hos röstboskapen i bänkarna. Om det är någon som tror att jag kände mig speciellt kränkt över skitsnacket och dolkstötarna så tar man fel.

Poängen med ovan tre exempel är att vi kan tycka vad vi vill om sakfrågorna men ansvaret för anklagelserna ligger alltid för den som anklagar, inte den som är anklagad. Att folk går runt och tycker att jag är en idiot rör mig inte i ryggen.

Just det faktum att anklagelserna verkar vara ett så stort problem att det har en faktisk påverkan på individens beteende måste indikera att individen har så svårt att se skillnaden mellan sak och person.

Det är här som det intressanta framträder:

Det är inte andras person och sak man skall se skillnad mellan, utan sin egen person och sak.

utan_identitetskris

Solhatt, solfjäder, kjol och handväska – identitetskris eller tvärt om?

I en tid när människor är som besatta av att projicera en bild av sig själva på sociala medier blir känsligheten av ett angrepp på projektionen så mycket större. I åratals kan individer jobba för att skapa ett perfekt alterego på Facebook baserat på bilder på kattungar, semesterbilder av familjen och gillamarkeringar.

Minsta lilla angrepp, eller frånvaro av bekräftelse, på den rena, perfekta modellen och projektionen av sitt jag på Facebook kommer leda till en smärre kris. Men vad värre är, är att minsta lilla angrepp på sitt verkliga jag leder till gigantisk kris eftersom man inte har en aning om vem man verkligen är.

Problemet här ligger i att bygga sin identitet, och en ytlig sådan genom en myriad av sociala försöksballonger, i realtid på ett socialt nätverk. Din bild av dig själv kommer vara baserad på andras dom av din projektion genom antalet gilla-markeringar.

Det står i bjärt kontrast till att skapa identiteten privat och under djup kontemplation baserat på världsåskådning.

Det är bara genom den senare metoden du med all rätt och förmåga kan gå runt och fullständigt skita i vad folk tycker om dig.

Gott nytt år, kära läsare!

torsdag, 31 december, 2015

fireworks

Nu när året har kommit till sin ända kanske det kan vara på sin plats sitta ner och fundera på vad som varit och kanske spekulera lite vad som komma skall under det nya året.

Om vi skall fundera på lokalpolitiken så gör vi det bäst efter att vi dragit i oss skumpan efter tolv-slaget. Detta för att när man är lite trött och drucken så verkar allt så mycket mer vettigt än när man betraktar det med nyktra ögon.

Det enda vi vet om framtiden är att den har mycket att förtälja oss. Speciellt i dessa brytningstider kan vi lära oss mycket om hur världen egentligen är beskaffad.

Därför är det med stort intresse jag tillsammans med er läsare tar steget in i 2016. Nästa år kommer jag befinna mig mycket i Kina så jag hoppas att ni är med mig där.

Nästa bloggning kommer handla om mina observationer från min senaste Kinaresa. För framtiden har redan kommit dit, utan att Åsa Romson har haft ett finger med i spelet.

Gott nytt år på er kära läsare så hoppas jag att vi ses på fullmäktigemötena eller här på webben.