perelis.se

Studentsläppen står som spön i backen. Igår var det utspark på Polhemsgymnasiet där en mycket god vän jobbat sig igenom teknisk linje. Ut kommer han till en ljusnande framtid där teknikföretagen nu har sett vändningen i konjunkturen.

Det var en mycket trevlig utspark – ordnade former, lite tut i horn och visselpipor. Utsparken tog lite fart när en spontanfest uppstod i närheten när en Iransk studentska kom ut till släkten ackompanjerad av dunka-dunka. Härligt!

Studentikost i solskenet

Dagen till ära hade även jag hittat min gamla studentmössa, totalt oanvänd sedan juni 1990. Långt ner i flyttlåda under en FN flagga hittade jag den i en plastpåse från ICA i Bankeryd.

Det var tider det, men noterar att den knappt passade längre. Kan det ha med att jag har blivit klokare att göra eller är det mer relaterat till att jag gillar beanässås?

I lördags var det öppet hus i Herrjunga lokstall. Verksamheten är en filial till Nässjö järnvägsmuseum, men litenheten gör det väldigt gemytligt att besöka och prata med järnvägarna.

Sb 1306 från NBVJ

På besök var ett Sb ånglok från Nora Bergslags Veteranjärnväg som under dagen var på-eldat. Att stå framför pannan i hytten som utstrålar värme, det pyser och droppar – maskinen bokstavligt talat lever – det är så mäktigt. Ståpäls, som Gunde Svan skulle sagt.

Lokförare vårdar materielen

Kolla på videon som jag har laddat upp på Youtube för att få känslan. Kolla på mätarna och trycknivåerna!

Vad som också är så skönt att se är det genuina engagemang från de människor som finns runt dessa underbara maskiner som bär fram vår historia till en tid när värdet av det äkta blir större och större.

Min lillebror är engagerad och hjälper till med cateringen. Korv med potatismos hjälpte till att fylla på mina energireserver efter att blivit alldeles utmattad efter upplevelsen på loket.

Idag var det inköpsresa till grannkommunen Höör. Solen sken från en klarblå himmel. Första stopp var Systembolaget – en fantastisk svensk institution.

Systembolaget är det svenskaste av dem alla och av mig uppskattat som en bärare och symbol för svensk alkoholpolitik. Borta är ”förmynderi systemet”; fram har växt en servicepunkt med en social agenda. Kan man bli patriot för mindre?

Utanför bolaget står det bekanta ansikten, eller mer bekanta himmelsblå jackor. Moderaterna i Höör har lördagsaktion. Tre stycken som pratar med folk i vårsolen. Fantastiskt.

Nu så här hemma i trädgården sitter jag och funderar på dessa Moderater. De har tagit sig tid på en lördag med vackert väder, att kämpa för visionen om ett bättre land som man tror på.

Jag tycker det är fantastiskt att det finns människor som tar sig tid att dra sitt strå till samhällsstacken. Allt för att, genom demokratin som metod, skapa idéer som syftar till att göra Sverige till en bättre plats att bo, verka och leva i.

På tisdag kommer det bli mer politiker på gator och torg i Hörby under Kulturkalaset… mer om detta senare.

Till grillvärdarna ikväll blev det en Casillero del Diablo, eller 4567 som den heter på svenska.

Ett maskrosblad delas utan minsta tryck

Ingen tvekan om att denna speciella form av kampsport bemästras av mig. Jag har slipat knivarna rakbladsvassa. De första rundorna på gräsmattan är ljuvliga. Knivarna spinner och gräset klipps av med ett väsande – jag känner mig som en nutida Shogun på traktorn.

Allt är frid och fröjd ytterligare några minuter innan första mullvadshögen och dess stenar kommer in i klippaggregatet. Jag riktigt lider när jag hör hur det mal sönder mina nyvässade blad. Som om inte det vore nog så tar bensinen slut, så det blev att åka till Gelwel i Höör för att köpa mer akrylatbensin.

Nåja, mullvaden är fångad så det har inte varit några nya högar på länge – hoppas jag kan hålla dem stången, inte bara för mitt eget välbefinnande utan även för mina gräsklipparknivar.

Två TV apparater på en gång

I lördags, i en flod av överskottsenergi, var det dags att titta runt i huset och se vad som kunde köras iväg. En micro (sorry Anita, denna åkte direkt), en skrivare, en CD spelare samt två(!) tjock-tv apparater.

Den ena apparaten hade ett, måhända litet, affektionsvärde. TVn med skärmen vänd hitåt på bilden ovan var TVn jag köpte när jag var student i Lund 1995.

När jag körde till soptippen så var det reprisutsändning av Spanarna i P1 - ett alldeles utmärkt program i en alldeles utmärkt kanal. Där berättade Gabriella Ahlström om studenters försök att applicera Lean på sig själva – ”Lean on me” som projektet kallades.

Nu togs det upp som ett skämt men jag kände helt plötsligt lite hopp om att det finns fler där ut som tänker som jag. Läs artikel i Svenska dagbladet. Visst finns det avigsidor med att leana sig själv för mycket som exemplet med flickvännerna i artikeln:

Rasmus berättar om en kompis som gjorde ett försök att även optimera relationer. Han schema- lade ”tid med flickvän”.

–Det där resulterade i att två flickvänner gjorde slut med honom. De tyckte det var obehagligt, det var som att vara tillsammans med en maskin.

Faktiskt redan innan jag kom iväg och hörde inslaget funderade jag på hur jag skulle kunna få ut skräp fortare från mitt liv (faktum är att ”waste” är centralt begrepp inom Lean).

Den senaste tiden har ingen av apparaterna varit i funktionell drift utan mest stått och samlat damm. Det är viktigt att leana ner sina processer och få ut skräpet fortare för att skapa mer utrymmer för att faktiskt få plats med sig själv. Då menar jag inte bara fysiskt, utan även mentalt – jag har insett att jag mår bättre ju färre saker jag har runt omkring mig.

Mycket teoretiserande om skräpet när jag kom hem, men jag har inte förmått mig att implementera några förbättringstankar. Men huset är tomt på flickvän i alla fall, så något har jag uppenbarligen lyckats med.

Idag nås jag av meddelandet att många av mina kollegor i Bangalore, Indien, kommer förlora jobbet när företaget som jag jobbar på drar ner. Visst har jag vetat att detta skulle komma, men jag är ändå lite nockad av nyheten.

Jag har under de senaste åren jobbat tätt tillsammans med dem och det smärtar mig djupt, det som nu händer. Jag förstår varför företaget gör detta och det är rimligt, men samtidigt känner jag som projektledare starkt för dem.

Jag inser att min relation till mina projektmedlemmar, som visat mig sådan lojalitet de senaste åren, är på en emotionell nivå. Jag får anledningen att ställa mig frågan om jag är oprofessionell i min relation till jobbet och de som jag jobbar med.

Ni som känner mig personligen vet att jag är passionerad inför det jag gör. Jag är lika passionerad gentemot mina projektmedlemmar. Tillsammans har vi i projekten flyttat berg och åstadkommit det som tidigare ansetts vara omöjligt.

Jag inser att min ledarstil, hur krävande jag än kan uppfattas vara, kräver mest av mig själv. På ett personligt plan överlämnar jag mig i mina team-medlemmars omsorg, precis som de gör till mig, för att vi tillsammans skall uppnå passionen att verkligen göra skillnad.

Kostnaden för detta kommer dagar som idag. Men trots mina smärtande känslor skulle jag inte ändra på en sekund av vad vi gjort och varit med om tillsammans. Detta oavsett hur oprofessionellt det än kan tänkas vara.

Ambitionen är alltid hög så här års med gräsmattan – så även i år. Jag har två problem, mycket mossa och mycket mullvad.

Jag var nere på Lantmännen i Hörby och tänkte köpa lite Stroller anti mossa – jag blev chockad när jag såg att påsen kostade styvt 500 kronor. Jag plockar motvilligt åt mig påsen och skall till att betala. På väg till kassan råkar jag i samtal med en anställd och beklagar mig över priset.

I stället får jag rådet att köpa en säck järnsulfat och en säck vanlig NPK-konstgödning för 348 kronor… tillsammans! Mycket trevligt med ett besparingstips just i det läget. En Wow-service, som jag har lärt mig att det heter. Lär dig mer om Wow-service på http://www.wowmarketing.se/. Thomas Lydahl gav en Wow-förläsning på kunskapsdagarna i Lund för några veckor sedan.

Två påsar är bättre än en... och billigare!

Idag har de båda säckarna distribuerats på tomten i väntan på det utlovade regnet under morgondagen. Jag återkommer med rapporteringen om resultatet.

När jag berättade om äventyret med gödningen för min granne frågade han spontant om jag har köpt extra bensin till gräsklipparen också… OK, jag får väl jacka upp den budgetposten.

Så till det andra problemet – mullvadarna. Ikväll är gräsmattan apterad på tre punkter. Beträdes på egen risk… speciellt om du är mullvad.

Om gårdagens aktiviteter gick i renoveringens tecken med målerier, så har dagen haft fokus på trädgården. Efter en lite seg morgon med kaffe vid husknuten, tog jag stridsbeslutet att få igång bäcken.

Stora delar av den artificiella bäcken var fylld med löv, och vis av erfarenhet är det av vikt att ta bort dessa för att undvika grönt vatten senare under säsongen. Även en ansenlig mängd gyttja togs bort och hela sörjan lades under bärbuskarna i ovetenskaplig förhoppning om att det skulle göra dem gott.

Kalsongdoppet i den stora dammen får anstå tills det blir lite varmare. Sällan kommer man undan att bege sig ner i huvuddammens djupdel för att göra samma löv- och gyttjeoperation där. Det är bara att stålsätta sig inför framtiden.

Pump, slangar, filter skruvas ihop och voila – allt funkar direkt. Till och med slangarna höll tätt! Nöjd med min insats sätter jag mig vid bäcken och lyssnar…. och somnar till det porlande vattnet. Livskvalitet!

Dagen till ära är det dags att ta fram Dahlierötterna som jag har i säkert förvar över vintern i källaren. Förra året hade jag dem runt min förtvinande Magnolia och bestämmer mig för att sätta dem på samma plats i år igen.

Ja, jag vet att jag får generationer av mästrande bönder på mig nu, att jag inte tillämpar växelbruk. Men att kunna se dem blomma magnifikt under lång tid senare i år på framträdande position; tja, jag får helt enkelt ta risken av en inte fullt optimal placering produktionsmässigt.

Det är med stor tillfredsställelse blåstället åker av. Efter klockan tre ägnas tiden åt fika med goda vänner vid dammen och sedan ett lååångt och stimulerande telefonsamtal under äppelträdet. Härlig är våren och jag kan inte nog uttrycka min uppskattning av naturen och mina vänner!

Vilken Valborg… Initialt fanns det en hög ambition att närvara vid firandet här hemma i Ludvigsborg. Men vad gott det skulle vara om man bara kunde sova lite innan… Min dotter väcker mig strax efter klockan åtta och frågar om det inte är dags snart.

Snabbt på med varma kläder och iväg. Allt för många Valborgskvällar har man genomlidit huttrande. Detta efter att man satt allt för stort hopp till att våren verkligen är varmare än vad den är i realiteten. Några Marshmallows i fickan och iväg bar det.

På vägen till friskolan möter vi en flod av Ludvigsborgare på väg därifrån. När vi kommer fram pyr det lite lätt i gräset i stället för det magnifika majbål som jag hade målat upp för dottern. Fältet är i princip öde och kören, om den varit samlad alls under kvällen, var upplöst.

Lite rök, ännu mindre eld....

Pliktskyldigt plockar vi fram våra Marshmallows och grillar några innan även vi vänder hemåt. Fast faktum är, i år var det en av de få Valborgsmässoaftona som jag inte frusit, så inget ont som inte har något gott med sig. Ironiskt nog inträffade detta den vår som har varit kallast på länge… Go figure!