Alla har vi väl spelat fia med knuff? Visst, men den senaste tiden har jag spelat det mer än vad som är brukligt med min dotter. Själv har jag räknat (med hjälp av filosofi, ej matematik/statistik) hur den optimala algoritment ser ut.
Jag tänker enligt följande när jag spelar:
Principen i normalfallet:
- Använd ögonen på tärning optimat, altså varje ögon skall rendera i steg framåt. Konsekvensen av detta är att man inte använder (i normalfallet) en 6:a för att ta ut två pluppar utan man tar ut en och flyttar den 5 steg framåt.
- Primärt är att reducera motståndarens investering i steg på individuell plupp. Ju närmare motståndrens fullt varv, desto bättre.
- Investeringar av ögon per plupp måste skyddas. Detta innebär att jag tar en plupp och kör the gauntlet så snabbt som möjligt
- Riskreducering att hålla sig bakom motståndarens pluppar, att inte stå på motståndarens ruta 1 och 6 (om denna har pluppar i boet).
Självklart skall man alltid ha någon plupp flyttbar, riskhantering är att ha minst två ute på banan samtidigt.
Håll med om att detta är det optimala sättet. (Om du har fler perspektiv för att optimera min algoritm, vänligen delge mig dem).
Problemet är dock att jag och min dotter vinner ungefär 50% av gångerna. Hon går inte efter denna algoritm – jag har frågat henne varför hon gör på visst sätt som inte stämmer med hur jag skulle gjort – ingen djup analys kommer från henne. Själv tycker jag att hon suboptimerar.
Hjälp mig – vad är det som gör att mitt sätt att tänka inte funkar – varför är det inte överlägset en femårings mer intuitionsstyrda handlande?
Känsla och intuition är alltid att föredra. ”Är det fel men fungerar så är det inte fel”, för att ta ett citat som jag har plockat upp nånstans. Man kan analysera och analysera, och det är ju bra att vara evidensbaserad om man t ex ska introducera nya mediciner. Men annars gäller det att inte lämna känslan överbord när det gäller:-)