Jag kommer ihåg min mammas ord som om det var igår, men idag yttrade jag dem själv till nästa generation. Men det kunde hon… och jag också visade det sig…
Pressen att vara ute i det fina vädret var för stor. Jag satte igång att rensa dammfiltret och Wilma vattande med det bruna vattnet på den nu fläckvis bruna gräsmattan. Det var den första och sista produktiva aktiviteten idag – runt tiotiden blev det för varmt.
Wilmas lekkamrat Linda var på besök och plaskdammen var framme för andra gången detta året. Att de bara orkade hålla på! Efter grillad korv så försvinner de in och det blir helt tyst. Numera vet jag att när det är tyst så är det fuffens på gång. Jag smyger in i huset och på andra våningen sitter de båda snällt och ritar. Det är då jag säger det: ”Ni kan väl inte…”. ”Pappa, vi ritar” säger Wilma. Jahapp, jag går ut igen och sätter mig i skuggan. Lindas mamma kommer vid 1500 tiden och jag ger upp. Jag gör Wilma sällskap inomhus och visst var det skönare att vara inne idag.
Lägligt nog har jag fått ordning på brunnen nu så att jag kan få ner min dränkbara pump. I gårkväll var vinkelslipen med diamantklinga framme för att förstora hålet i cementlocket. Dammen fylldes upp med en kubikmeter regnvatten, vilket kändes riktigt miljövänligt och ekonomiskt.
I morgon är de vardag igen, tack och lov. Då är det dags att dra på sig fleecejackan på jobbet igen. Luftkonditioneringen går på maxfart så det gäller att klä sig varmt, i alla fall på jobbet.
Pingat till intresseant.se