Efter mangling precis innan jul lyckades Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet komma överens om att det inte ligger i någons intresse hos de nämnda att ha ett nyval. Bevekelsegrunderna för detta var dock olika.
För Alliansen så var man helt enkelt inte mogna att kicka igång en valrörelse så snart igen. Partierna behöver tid för att återhämta sig efter att varit idémässigt tyngda av att vara mer lojala mot Alliansen i stället för sina idéer och sina kärnväljare.
Bortsett från ovan problem så hade Folkpartiet och Centerpartiet bäst förutsättningar att faktiskt kunna genomföra en valrörelse. Annie Lööf har konsekvent varit som en iller på den nya regeringskonstellationen och har kanske fått för många av sina önskningar uppfyllda. Hon har varit så framgångsrik i sitt värv, att när beskedet om inställt extraval kom så har hon genomfört en stor retorisk reträtt inom svensk politik under förespeglingen av en Centerpartistisk framgång.
Moderaterna har blivit av med sitt ledarskikt och det kommer ta en stund innan partiet lyckas formulera en politik som utstrålar något annat än passivitet; att som parti vara ett offer för en verklighet som springer snabbare än den egna reformivern. Och som om inte det vore nog, hur den ännu ej valda partiledaren skall kunna valkampanja hos pöbeln utanför tullarna återstår att se.
För Kristdemokraterna fanns även det akuta opinionsläget att ta hänsyn till. Livet runt fyraprocentsspärren är inte en angenäm resa under ytterligare en valrörelse. Krisen i opinionssituationen är ett tillstånd som de delar med det nuvarande regeringsunderlagets dörrmatta, Miljöpartiet.
Miljöpartiet har tagit ordentligt med stryk av att hoppa i säng med Sossarna. Allt från Bromma flygplats till Förbifart Stockholm har gått dem emot efter att blivit utmanövrerade av Socialdemokraterna och Alliansen. Lägg därtill det moraliska förfallet hos språkröret efter bottenfärgen, den skattesubventionerade dieseln och gråvattnet vilket torde få den mest entusiastiska Miljöpartist att tvivla på sin ledning.
Så även om Socialdemokraterna gör det surt för sin koalitionsbroder så lyckas Sossarna om möjligt göra det än värre för sig själva. Den största draggen av dem alla har de vid rodret i form av statsminister Stefan Löfven. Löfven har varit den största hoppjerkan genom tiderna med budskap som bara efter några veckor har tagits tillbaka eller ändrats. Nu senast exemplifierat av förhandsbeskedet om extraval som nu har dragits tillbaka. Hur i hela friden skall man kunna lita på en sådan statsminister?
Frågan är om det inte är dags att rätt så snart skippa Löfven och hoppa på Damberg för att minska skadan för partiet och för landet? Kontentan är att Socialdemokraterna inte var beredda att gå till val i mars med Stefan Löfven vid rodret. Katastrof efter katastrof kunde dras upp av de politiska motståndarna om den ringa regeringsdugligheten och statsmannamässigheten hos statsministern.
Mest snuvade på konfekten blev dock Sverigedemokraterna som är den enda som verkligen förlorade i det korta loppet på uppgörelsen. Men varför skall de ha bråttom? Det mest strategiskt korrekta de kan göra nu är att sitta still och hålla ställningarna – som de alltid har gjort. Det betyder att de behöver bara se till så att inget parti rör sig i deras riktning vad gäller flyktingfrågan för att trygga valframgången 2018.
Ironiskt nog så är Sverigedemokraterna det enskilt största hindret för att en förändring av flyktingpolitiken kommer till stånd. Varje antydan till förändring från de övriga partierna ses som ett närmande till Sverigedemokraterna. Inget av dessa partier skulle ha råd men en sådan omsvängning som skulle applåderas av järnrörsnationalisterna.
Så även om Sverigedemokraterna är buttra för stunden så sällar de sig till den övriga skaran ovan av de som faktiskt bara har att vinna på att nyvalet ställs in.
Låt oss nu alla politiskt somna om igen Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande säng.