I december 2012 satt jag på Pekings flygplats och funderade. Planet var obestämt försenat och tiden i loungen förströddes med att småäta och dricka gratisdrinkar. ST-Ericsson hade precis meddelat att man lägger ner de integrerade mobilplattformarna som jag jobbade med.
Konkurrensen var för svår, volymerna för låga, utvecklingen för snabb och marginalerna för små när Kineser och Amerikaner trampade på gaspedalen. På bara några år körde de ifrån det Svensk-Franska misslyckade bolaget som led av obeslutsamhet, halvmesyrer och för dyra kostymer.
I praktiken betydde det att jag måste få utlopp för min projektledningspassion inom annat företag. Det var lite med ett vemod jag satt på flygplatsen och funderade på det just avslutade kapitlet i mitt liv. Tiden i Asien hade varit fantastiskt givande. Att få perspektiv på samhället och på mig själv är otroligt värdefullt. Få saker som att jobba i en annan kultur ger dessa perspektiv.
December 2015 sitter jag i sängen på Sheraton i Changzhou, Kina och skriver detta. Efter en tid på det nya jobbet har möjligheten igen uppstått, nu inom kärnan av globaliseringen, d.v.s. utlokaliserad tillverkningsindustri.
Jag är dock en del av globaliseringens andra våg, där designen och konstruktionen av produkterna också flyttar till Kina. Produktionen å sin sida flyttar till nya låglöneländer då Kina är blir för dyrt.
Där jag nu jobbar är desing-, konstruktion- och inköps avdelningarna samlokaliserat med fabriken. Här finns en otrolig närhet och integration i hela kjedjan.
Mest påtagligt blir det dock vid utspisningen då blue och white collor samsas. Det är ett skådespel att se 300 pers få mat med militärisk precision inom loppet av bara några minutrar. Jag har aldrig varit med om en lunchkö som rör sig så fort.
Fabriksmat; ris, tofu, grönsaker, en stor köttbulle och en varm soppa som mest smakar vatten och utgör måltidsdryck. En frukt också… mycket uppskattad.
När ni ser bilden kanske ni tror att jag sitter inne. Inte för att jag vet vad som serveras på svenska fängelser men jag skulle gissa att det är serverat i samma plåtskålar. Nåja, maten är inte dålig, men allt utom soppan/drycken och riset är ljummet och det tar lite tid att vänja sig vid.
På tal om kallt, är det kanske 15 grader inne på kontoret. Första dagen frös jag som en hund. Andra dagen hade jag på mig allt jag hade med mig (tröja, hoodie, fleece) men det hjälpte inte. Jag tog mig friheten att på onsdagen sätta på värmen i kontorslandskapet och tänka sig – kineserna slutade hosta.
Hur som helst så har jag själv blivit förkyld lagom till helgen. Att vara sjuk långt från eget kylskåp med honung och mjölk är inte roligt. Nåja, kan man få Nobelpris i medicin för att sänka dödligheten av malaria, ett ämne som kommer från gammal kinesisk läkekonst, så borde de ha något mot min förkylning kan man tycka.
Fast kanske jag bara drabbades av dålig karma när jag satte på värmen på kontoret.