Lördag morgon 07:04 vaknade jag av att ljusrörsarmaturen skakade till – jag stelnar i sängen, spänner musklerna och spetsar sinnena. 30 sekunder senare väser det till igen och samma skakning känns i huset. Genast drar man sig till minnes jordskalvet för mer än ett år sedan, men det kändes ändå inte riktigt likadant. Men i brist på annan förklaring så var det min första hypotes.
Ligger och drar mig i sängen en stund till. Wilma kommer upp och sätter på TVn, helt ovetandes om dramat som utspelades bara några minuter tidigare. Till tonerna av Fåret Shaun går jag upp och maler mitt morgonkaffe – denna heliga stund på dagen då doften av det nymalda kaffet söker sig upp i min näsa. Ner med de malda kaffebönorna i den lilla presso behållaren och hett vatten ovanpå och i koppen. Snabb omrörning och på med metallfiltret och locket, utan att trycka till. Att bevara värmen är A och O i för att kunna njuta av smakfullt och varmt kaffe.
I väntan på att kaffet dragit färdigt tittar jag ut genom fönstret och i ögonvrån ser jag orsaken till jordskalvet: det tjocka snötäcket på taket hade kasat av och tyngden när det träffade marken, hade skakat huset. Under natten hade det börjat töa, och lagom till uppstigning gav massorna vika. Min gång ut till bilen går just där snömassorna landade, så det blev bara att ge sig ut att skotta efter morgonkaffet inmundigats.
Motvilligt ger jag mig ut runt tio-tiden och sätter snöskyffeln i drivan. Tre centimeter in kommer den innan det tar tvärstopp. Stilla stöter jag på snön, som är allt annat än puder – tung och blöt ger den mig ett mindre helvete att hantera. Jag får gå och hämta grusskyffeln för att rå på massorna. Det tar mig en 45 minuter att skotta den fem meter långa drivan upp på den befintliga snövallen. Resten av garageinfarten är täckt med åtta centimeter blöt nysnö som inbjuder till ytterligare ansträngning. Tack och lov dyker grannen upp så vi tillsammans kan förbanna snön. Genast känns det lite lättare. Som pricken över i:et kommer plogbilen och lägger upp ytterligare tre decimeter packad blötsnövall vid infarten. – Tack för det.
Trots eländet som den nya snön drog med sig var naturen bedårande vacker. Att sitta och njuta inomhus, tittandes på den vintervilande naturen med dagens andra kopp kaffe fram emot tre-tiden, lindrade värken från de otränade snöskottarmusklerna som tidigare under dagen överutnyttjats. Wilma har en lekkamrat på besök, så jag är ledig att allokera tid till funderingar om livets trivialiteter.
Söndagen bjuder på tvättdag och lugna studier i processorarkitektur, ända tills Wilma blir fullständigt uttråkad efter att vänt upp och ner på sitt rum. Tillsammans ger vi oss ut för att leka av oss energin. Precis utanför dörren ser vi genast en gigantisk uppskottad snödriva som är som gjord för att bygga en snöborg av. Sagt och gjort – fram med hacka och spade och in i drivan bär det. Hålet som grävs i drivan är i det minsta laget för att jag skall kunna komma in, men nu är det ju inte till mig som jag bygger snöborgen… ja, just det, Wilma. På tal om henne, vart tog hon vägen? Hon hade sedan länge slutat leka snöborg och står och hackar bort sina leksaker som frusit fast i Gullregnsträdet (en Pippi-lek sedan i höstas). Nåja, tunnel tas fram genom drivan och ut på andra sidan. Det utgrävda materialet (snön) hamnar på taket och snöborgen växer raskt på höjden.
-Wilma, kom hit ock kolla snöborgen! ropar jag till henne. Hon kommer pulsande i den djupa snön. Skeptiskt tittar hon på den grävda tunneln. Hon böjer sig ner för att ta sig in, men nockar huvudet i den avsiktligt trånga tunnelöppningen. Hon börjar gråta och vill gå in. Jag försöker visa henne att man kan klättra upp på taket på borgen. Hon klättrar upp, hoppar sedan ner och säger: – Pappa, jag fryser. Inget att göra; det är bara att packa ihop borgbyggarutrustningen igen och bege sig in.
Det var länge sedan jag byggde snöborg, och vad kul det var. Hade det inte varit för att min dotter hyste ett så svag engagemang hade denna borg blivit något i hästväg. Eller kanske hade det ingenting med henne att göra – är barnen ett bekvämt alibi för att själv få leka ut de man själv tyckte var roligt att göra när man var barn? Kanske det – vad bra i så fall.