Det måste vara ett mirakel att 1,3 miljarder kineser inte är sjukskrivna

Veckan har varit hektisk med omständigheter i världen som påverkar projektet. I tisdags hade vi ett möte för att justera logistiken. En global telefonkonferens med mig som ringer in klockan nio på kvällen från Kina, medarbetare ringer tidig på morgon i USA och kollegor som är på semester hemma i Sverige ringer in.

Under telefonmötet reflekterade jag inte närmare över vad vi höll på med, för jag förväntade mig att de som var kallade ringde in trots att de var på semester eller utanför normal arbetstid, precis som jag själv. Det var ett bra samtal och lösningar levererades för den uppkomna situationen.

Nu på helgen har jag läst tidningarnas nätupplagor och jag ser att det pågår en debatt om att man skall växla ut företagens produktivitetsökningar som mer ledighet för arbetskraften. Detta samtidigt som staten vill att vi skall jobba mer för att betala för all ”social service” som samhället tillhandahåller.

Stor del av denna sociala service består av utbetalningar till människor som är sjukskrivna från sina arbeten där de enligt den vedertagna beskrivningen har fåtts att mått så dåligt att de blivit psykiskt sjuka av att vara på arbetsplatsen.

Det är har jag inte riktigt får ihop bilden:  vi skall jobba mer för att kunna betala mer i skatt samtidigt som vi skall jobba mindre för att inte bli sjuka och få bättre livskvalitet. Samtidigt straffas de som faktiskt jobbar mer då skattesatsen ökas progressivt ju mer man jobbar (under antagandet att det finns ett linjärt samband mellan arbetstid och lön).

20160724_160323

Kinesisk gatsopare i 37 graders värme – varför är inte han sjukskriven?

Så när jag tittar mig runt omkring i den miljö som jag befinner mig i just nu, är det med häpnad som jag ser att kineserna inte är sjukskrivna trots att de har en veckas ledigt och jobbar långt mer än åtta timmar om dagen.

Där hemma har folk fyra veckors sommarsemester och arbetstidsförkortning resten av året. Trots det är det är folket sjukskrivet som aldrig förr. Min slutsats av detta är att svenskarna är inte sjukskrivna på grund av arbetet i sig utan att de är pressade av den lutherska moralen.

Och som om inte det vore nog är de pressade av att uppfylla det perfekta livet – att allting skall vara så perfekt. Det skall vara städat hemma, det skall vara rent i trädgården, det skall resas – kort sagt en massa måsten som härrör från att svensken skall uppfylla massa ideal som mediehus och banker är upphov till.

Konsekvensen av detta är att svensken är belånad upp över öronen med en press att dra in nästa månadslön för att betala av räntorna på de lån som möjliggjort att leva upp till mediebilden av det perfekta livet. Inte konstigt att folk blir sjuka av att ha kniven mot strupen hela tiden – det måste vara jättestressande.

Tyvärr är det så att jobbet får skulden för detta. Hade svensken inte varit så belånad eller beslagen med så många måsten hade denne inte varit så livegen på arbetsplatsen. Individen hade, om den hade haft några marginaler att leva av, kunnat byta jobb för att hitta det jobb som passar personen i fråga.

Detta tillsammans med en arbetsmarknadspolitik, med LAS till exempel, som i sig ger inlåsningseffekter så har vi nog stora delar av svaret varför så många svenskar säger sig inte må bra på jobbet. I mitt tidigare inlägg så har jag stakat ut vägen för att skapa dynamiken både in, men framför allt ut från jobbet.

Det har tre komponenter:

– att arbetsgivaren är ansvarig för att inte bränna ut folk, men även

– att arbetsgivaren kan konstatera att individen inte är passande för ett visst jobb, även efter provanställningen. I övrig är det

– att individen är skyldig att se till så att dennes liv inte bränner ljuset i båda ändarna på grund av livssituationen.

Vi har varit vana vid att staten har tagit hand om oss från vaggan till graven. Detta så till den milda grad att vi mentalt har avhändat oss förmågan att säga ”nej tack” till levnadssituationer som bevisligen förstör för individen.

Systemet, som det är konfigurerat nu, kräver att arbetsgivaren tvålar ut maximalt med effekt per arbetstagare eftersom att den enda beskattningsbara enheten i den globaliserade världen är arbete. Konsekvensen av att beskatta arbete maximalt är att det uppstår en bristsituation  av denna vara, som finns i överflöd på grund av arbetslöshet och belåning.

Alla som ser sig omkring och ser en bristsituation av något som finns i överflöd torde reagera. Men ej så i Sverige för där har vi det bästa av all tänkbara system.

Det är ett väl konfigurerat system… dock för en annan tid. Låt oss nu odla vår trädgård och släppa ut alla dessa individer från fångenskapen i grottekvarnen.

Vi har haft nog med Panglossiska predikanter som förkunnat att svensk arbetsmarknad är himmelriket på jorden. Släpp nu lös svensken att agera vuxet och ansvarsfullt både mot sig självt och nationen.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.