Gott nytt år eller vad fan får jag för pengarna?

Ytterligare ett år läggs till handlingarna när jag skriver detta på Nyårsafton 2017. Det är dags att summera den stora trenden samt att snegla lite på vad som ligger i korten nästa år.

2017 har för mig personligen varit ytterst hektiskt med resorna till Tyskland och min huvudsakliga sysselsättning där nere som verksamhetsansvarig. De helger jag varit hemma avslutas med att jag tar tåget från Höörs Station till Kastrup 04.44. Varje måndag så ser jag hjältar i sina skyddskläder på väg till sina jobb för att säkra sin försörjning och hjälpa till att finansiera samhället.

Det är med stor vördnad och respekt jag ser denna skara av människor som är tillräckligt motiverad för att fortsätta framåt utan att förvänta sig en trissvinst varje gång denna dyker upp på arbetsplatsen. Dessa människor manifesterar min grundläggande värdering om att arbeta för att göra rätt för sig.

Samtidigt så pågår det andra processer i landet som inte backar upp hjältarna. Aldrig någonsin tidigare har inkomstskillnaderna varit så stora mellan de som jobbar på golvet och VD-posterna. Att nå ett finansiellt oberoende genom arbete blir svårare.

Det tydligaste exemplet på detta kan vara pensionsöverenskommelsen där pensionsåldern höjs successivt, även för individer som jobbat hårt och fysiskt, vars kroppar går på övertid redan. En tryggad försörjning när man blir gammal bygger på att man har ett privat sparande men minsta lilla störning i livet, som barn, sjukdom eller separation, kan omöjliggöra sparande, speciellt för ovannämnda hjältar.

Men det är inte bara pensionerna.  De övriga trygghetssystemen är urholkade, jag tänker på sjukförsäkringssystemet, arbetslöshetssystemet och socialförsäkringssystemet. Statens trygghetsorganisationer som polis och försvarsmakt är även de urholkade. Kriminella på våra gator dominerar med skjutningar och våldtäkter samtidigt som ”Rysskräcken” återkommit i brist på försvarsförmåga.

Sjukvårdens hjältar går på knäna under arbetsbördan och vi har aldrig haft så få vårdplatser trots att landstingsskatterna höjs. Den kommunala skatten höjs för att finansiera en åldrande befolkning som kräver mer vård. Dessutom behövs mer skatt för att betala för det ökande antalet personer som faktiskt inte går till ett arbete varje morgon. Detta trots att vi har arbetskraftsbrist i landet. Skolan är åderlåten på resurser och har transformerats till ett integrationsprojekt.

Det är tydligt att vi som medborgare måste börja se om vårt eget hus genom sparande i brist på den gemensamt finansierade tryggheten i framtiden. Dock straffbeskattas besparingarna av staten genom ny skatt på investeringssparkontona, samtidigt som räntorna hålls låga för att hålla hjulen snurrande. Ett sjukt system av ränteavdrag gör lönearbetande människor livegna hos banker och finansieringsinstitut som därmed indirekt är sponsrade av staten. Detta sker samtidigt som ägarklassen kasserar ut börsbolagens vinster till låga kapitalskatter på 30% utan progressiv beskattning som för en vanlig lönearbetare.

Jag har under 2017 än tydligare sett att mina hjältar i samhället, de hårt arbetande individerna, är de stora förlorarna. Fler än Leif Östling borde säga ”Vad fan får jag för pengarna?”. Skillnaden mellan mina hjältar och Leif Östling är att mina hjältar inte kan öppna skalbolag i Nederländerna, Luxemburg och Malta och ”lösa problemet”. Samhällskontraktet som vi trodde var i fara har nu definitivt upplösts. Jag undrar hur lång tid det tar innan massorna, vilka jag tror anar att något har skett, inser konsekvenserna av upphörandet av välfärdsstatens trygghetssystem?

Valåret 2018 kommer bli intressant för diskussionen kommer att föras på en annan nivå. Magdalena Anderssons valbudget adresserar inte något av problemen med välfärdsstatens upphörande. Jag tror inte att valet kommer att handla om skattesatser denna gång. Givet att den svenska medelklassen får upp ögonen för ”kejsarens nya kläder”, att samhällskontraktet har upphört, så kommer valet handla om värderingar. Vad är OK, och inte, vad gäller vad våra gemensamma resurser används till – vad ingår i kontraktet helt enkelt och hur upprätthåller man det på en Europeisk nivå.

Har jag fel om medelklassens uppvaknande 2018 så kommer en mer revolutionsartad förändring inträffa när dagens 90-talister, som aldrig kommer i närheten av att kunna förledas av trygghetssystemens chimärer, vägrar betala höga skatter när man trots det sitter med alla risker kring arbetslöshet, sjukdom och pension.

Låt oss hoppas att svensken vill ta tjuren i hornen redan 2018 och undvika framtida revolt – då kan det i sanning bli ett…

Gott nytt år!

fireworks

Andra bloggar med etiketterna: ,

Etiketter: ,

Lämna ett svar