Att designa ett samhälle för medborgare utan bildning

I dagarna har det varit årsdagen för upproret i Ghettot i Warszawa 1943. Ett uppror som triggades av nazisternas insamling av människor som skulle deporteras till Treblinka för systematisk avrättning i gaskamrarna. Det är den yttersta manifesteringen av den totala avsaknaden människovärde som en ideologi har skapat. Genom användande av fördomar, indoktrinering av befolkning och diktatorisk repression kunde detta ske.

Att nazism inte är vägen till lycka torde vara klar för var och en. Sällan har vi varit behjälpta av något så svart-vitt historiskt exempel på en ideolog och vad ett politiskt program kan åstadkomma. Ändå så har vi en liten grupp nazister i Sverige, kanske ett 200-300 enligt SÄPO, som genom våld kan tänka sig försöka sig på att förändra samhället.

Det är ungefär samma antal som vänsterextrema grupper och islamistiska grupper. Polisen grupperar dessa tillsammans med den övriga organiserade brottsligheten. Denna grupp organiserade kriminella föranleder lågpannade diskussioner om minskad yttrandefrihet och inskränkningar demonstrationsrätten som går utanför upprätthållande av ordningen.

Att just denna diskussion pågår, även bland ledarskribenter, politiker och andra influensers, skulle jag vilja påstå är en djupt oroväckande syn på hur en demokratisk stat skall byggas.

krakstorparn

Kråkstorparen

Den nynazistiska rörelsen i Sverige består dels av ovan grupp organiserade kriminella där faktiskt våldet är ett reellt alternativ för politisk förändring. Dels har vi ”Kråkstorparna”. Alla ni som kan er Emil vet att Kråktorparn är personen som vänslas med Lina på bänk i Backkorva, som inte vill ge sig in i slagsmålet mellan Alfred och Bulten i Bo men gärna lever med i fantasin därom. ”Kråkstorparn” i nazistdemonstrationen är gärna med i ytterkanten för lite spänning men som inte själva kommer sätta sin hälsa på spel för samhällsförändring.

Och trots att dagens svenska nazisters föregångare så uppenbart visade att det var en fel väg att gå så sker det en rekrytering till den kriminella delen inom vit-makt kulturen just från Kråkstorparna. Är då lösningen att förbjuda åsikter eller är det mer demokratiskt att göra något åt tillflödet till Kråkstorparna?

Jag vill mena att man endast genom bildning, kring de processer som skapas när människor inte hanteras som individer utan som grupper baserade på fördomar, som man kan komma åt de problemen som ger kraft till alla de tre strömningarna av ideologisk våldsbejakande extremism.

Det är inte möjligt i en rättsstat att förebyggande syfte fängsla personer för att de uttalar sig positivt för varjehanda galna åsikter. Det kommer alltid finnas demagoger kring än det ena och än det andra ämnet. Staten kan inte bestämma vad en svensk klarar av att höra eller inte. Detta måste vara upp till varje individ själv att hantera.

Rubriken på inlägget syftar på diskussionen kring att staten helt enkelt skall förbjuda Nazister att demonstrera på svenska gator. Givet diskussionerna i program som till exempel Ring P1 så är diskursen att om nazistiska åsikter kommer till ytan så riskerar fler svenskar att dras med i de nazistiska resonemangen och bli sympatisörer.

Det skulle innebära att svenskarna inte själva klarar av att förstå vad som är en demokratisk organisation, vad som är en icke våldsbejakande organisation och vilken organisation som står upp för mänskliga rättigheter.

Det statliga uppdraget måste vara att genom folkbildning göra befolkningen immun mot de ickedemokratiska processerna. I dagens värld av filterbubblor krävs det mer av skolan att kunna förklara om och om igen vad som gör ett långsiktigt stabilt samhälle så att man som enskild individ kan känna både trygghet och frihet.

Det är allt för ofta man stöter på nyutexaminerade ungdomar som inte vet vem Raoul Wallenberg var och vad han gjorde. Jag kan bara förklara det med att det är en konsekvens av att bildningsidealet har försvunnit i ”här och nu”-tidsåldern där man inte själva kan sätta in sig och det som händer i en historisk och framtida samhällsutvecklande kontext.

20180505_124314

Minnesmärke i Aschaffenburg

Varje dag går jag förbi ett monument här i Aschaffenburg där jag bor i Tyskland. På sidan av monumentet står det ”Förstört 1945 genom terrorangrepp, nyuppfört 1949” Man måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt för att förstå att det då nazistiska Tyskland utsattes för terrorangrepp vad gäller bombningen av civilbefolkningen under Andra världskriget.

Har man inte kunskap om hur judarna vallades in i Warszawa bakom tre meter höga murar med taggtråd på toppen och där varje jude som försökte ta dig ut Ghettot sköts på fläcken, så kommer man ha svårare att förhålla sig till murbygget på västbanken.

Man kommer även ha svårt att resonera kring proportionaliteten av dödsskjutningarna av stenkastande palestinier på Gaza remsan. I en tid där en palestinier hanteras som grupp och som fiende och inte som en individ kommer man ha svårt att för mödrar känna empati kring den höga barnadödlighet på andra sidan av muren.

mortality

Statestik från FN

Att inte se problematiken av en hermetisk tillslutning av ett samhälle är problematiskt, speciellt från ett folk som verkligen försöker komma ihåg vad som hänt i historien, är verkligen anmärkningsvärt.

Eftersom svenska debattörer gör som staten Israel, att man slutar betraktar individer och nu endast ser på grupper vem som är ond och vem så är god, samma typ av kategorisering som svenska nazister gör, så framstår svenska statens mission att lära ut demokrati och mänskliga rättigheter till medborgarna som ödesmättad.

Jag har i princip bara en önskan och det är att våra politiker hade kunskapen att kunna problematisera och intellektualisera bildningsluckan i befolkningen. Detta är ett ämne som särdeles dåligt lämpar sig för 30 sekunders uttalanden och därmed kommer man inte vinna några snabba poänger i en valrörelse.

Min önskan riskerar dock att gå ohörd förbi då vi har partiväsenden som attraherar slogan-sprutor och som repellerar intellektualism. Det är i grunden partiväsenden som riskerar att inte kunna upptäcka vår tids och vår demokratis ödesfråga.

Lämna ett svar