Inlägg märkta ‘Medborgarlön’

Normer genom kultur – en naive tanke utöver det vanliga?

söndag, 18 mars, 2018

I torsdags när jag kom hem från Tyskland till Kastrup stod som vanligt P1 på i bilen när jag körde över Öresundsbron. Det var P1:s kulturpodds bevakning av de politiska partiernas ambitioner inför valet till hösten. Just i torsdags var det Sverigedemokraternas kulturpolitik som nagelfors. Det måste vara en trevlig patient att analysera för en inbiten halvsocialistisk kuturtaliban på Sveriges Radio då allt är så svart och vitt och välavgränsat.

Kan väl redan nu säga att jag själv uppfattar det som lite av en självmotsägelse att bygga nationalism med kultur, men det är ju trevligt inte minst för debattens skull att vi har ett parti som försöker. Speciellt är det trevligt att höra tankarna om en kulturkanon som skall aligna våra tankar så att vi blir svenskar allihopa. En samling kulturella uttryck så att vi förstår varandra och inte slåss eller kastar handgranater i Malmö.

Jag kan inte undgå att tänka tillbaka på årets skidsemester med dottern. Jag trodde vi hade  en och samma kultur men icke. Jag drog min vana trogen några roliga citat från filmen ”Strul” med Björn Skifs – en klassiker för alla med god smak och lite så där lagom humor som man skall ha som vi lagomsvenskar har; ”nu kan ta mig faan ingenting gå fel” kunde hon inte relatera till – in fact, min dotter fattade inte alls vad jag pratade om. Filmen Strul hade inte letat sig fram till henne genom någon av hennes filter.

Hon å sin sida kunde recitera långa sångtexter från artister som jag aldrig har hört talas om. Det ”kulturella” gapet mellan mig och min dotter var avgrundsdjupt… skulle man kunna tro. I praktiken var det inte så; trots sin ringa ålder av tolv år har hon väldigt klart för sig vad som gäller här i livet för att ta sig framåt – hårt jobb. Inget kommer gratis – det gäller att ligga i i skolan och lära sig, för att kunna skaffa sig ett jobb som är roligt och utvecklande.

Kontentan är att vi kan strunta i allt vad detta med kulturkanon heter och allt vad bidragspengar till offentlig konst hit och dig skulle kunna ge för resultat – det är bara trams och en marknad för kulturprofiler i en parallell verklighet gent emot var resten av oss befinner sig.

Vad som verkligen spelar roll handlar om värderingsgrunden som kommuniceras från kollektivet vuxenvärlden. Det handlar även om vilka beteenden som statsmakten premierar som spelar roll för normerna som skapar ”svenskheten”.

Innan jag landade på Kastrup lyssnade jag på förra veckans ljudutgåva av The Economist och dess artikel om det ökade gängvåldet i Sveriges storstäder. Artikeln konstaterade att det var segregeringen och utanförskapet av invandrarungdomar som är den drivande faktorn till det ökande spontanvåldet. Invandrargängens medlemmar är inte de som kom från Syrien 2015 utan de som kom i början av 2000-talet och som har indoktrinerats i den svenska kulturen.

gangs_of_stockholm

Enligt The Economist är 16% av de som är födda utomlands arbetslösa, detta under en urstark högkonjunktur. Är det inte något fel här? Personalen på landets sjukhus går på knäna samtidigt som kommunerna betalar försörjningsstöd till gängen att inte göra något. Konsekvensen blir att de aktiverar sig själva med kalasjnikovs och handgranater.

Med rättigheter till försörjningsstöd så kommer det inte finna några krav på att söka sig ett jobb och med höga ingångslöner så kommer det inte att finnas möjlighet att hitta ett relativt okvalificerat jobb där en dos av sunt förnuft och arbetsmoral skulle vara kvalificerande.

Problemet handlar inte om huruvida invandrarna har kunskaper om svensk kultur enligt en Sverigedemokratisk kulturkanon eller om de har läst Hemsöborna enligt en lika naive folkpartistisk litteraturkanon. Det är inte det som kommer att skapa en nödvändig social och ekonomisk mobilitet för grupper i landet Sverige.

Det handlar om värderingar och vad samhället förväntar sig av medborgarna – det handlar om hur samhällskontraktet ser ut? 

Det råder allt starkare strömningar inom den socialdemokratiska rörelsen om att man skall införa medborgarlöner i stället för försörjningsstöd. Drivande för införandet är att man då kommer slippa hantera problemen med att vi har så svårt att få in nyanlända eller andra i motsvarande situation på arbetsmarknaden. Orsakerna till det är dels de höga kostnaderna för okvalificerad arbetskraft och dels de höga kraven på formell utbildning för att till exempel byta lakan i en sjukhussäng.

Medborgarlöner kommer inte att skapa någon social och ekonomisk mobilitet i samhället utan vi kommer permanenta en underklass som är dopad till passivitet i den offentliga ekonomi, hänvisad till ett skuggsamhälle. I detta samhälle har normen att lyckas och möjligheterna för individen bytts ut mot att lyckan för samhället att sopa dessa individer under mattan.

Glöm det. En arbetslös 20-åring kommer oavsett medborgarlön, litteraturkanon eller kulturkanon vara uttråka, söka spänning och ekonomiska möjligheter i den miljö och normer som denne vistas i. Innehåller miljön droger, vapen och ett samhället som inte är  inkluderande utifrån sociala och ekonomiska möjligheter, så kommer vi får leva med att handgranater kastas lite då och då.

Värt att fundera på när parti efter parti lanserar sina patentlösningar inför valet.

Andra bloggar med etiketterna: , , , ,

Drönarsamhället

söndag, 21 februari, 2016

Värt att veta om en drönare i ett bisamhället:

Drönaren kan inte äta själv utan måste matas av arbetsbin. Han deltar inte heller i arbetet i samhället.

Under vintern får inga drönare tära på förråden. Därför dödar arbetsbina alla drönare på hösten i den s.k. drönarslakten.

Så här på helgen har jag tid och möjlighet att förkovra mig i den producerade textmassan i nationens medier. När deltävling 58 av Melodifestivalen dunkar på TVn läser jag en insändare i Skånskan skriven av folkpartisten Mats Persson.

Oj, förlåt, de har ju ändrat namn nu, Folkpartiet. Eftersom folket försvann behövde man även ändra namnet. Namnet ”Partiet” har för starka annotationer till en enpartistats politiska gren så ett större skifte krävdes.

Liberalerna var ett oförstört varumärke som man kunde åka gratis på ett tag. Låt mig rätta mig själv – Mats Persson går under varumärket Liberal numera och inte Folkpartist.

För det är bara ett varumärke, inte längre en ideologi för detta parti. Det förstår man när man läser Mats Perssons insändare (2016-02-20) under rubriken ”Lägre ingångslön bättre än bidrag”:

På grund av höga kostnader för att anställa har arbetsgivare, både offentliga och privata rationaliserat bort människor som tidigare gjorde viktiga insatser på arbetsplatsen. Arbetsmarknadens höga krav på formella kunskaper och färdigheter för att unga och nyanlända som saknar detta får stå utanför och knacka på. Det är inte hållbart. Omkring 90000 unga mellan 15 -24 år varken arbetar eller studerar. Bland nyanlända tar det alldeles för lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden. När människor försörjer sig på bidrag under långa perioder och upphör med att söka arbete skapas ett utanförskap som i längden leder till ett svagare samhällskontrakt.

Hela resonemanget i artikeln går ut på att lägstalönerna skall sänkas, bland annat för att få bort problemen med de 90000 arbetslösa ungdomarna. Det är allt annat än liberalt att hävda att staten skall kommendera fram lägstalöner och jobb som passar dessa.

Varför inte låta marknadskrafter styra så som man har gjort på akuten i Helsingborg där de enkla jobben tillsätts för att få bättre och ändamålsenlig utväxling på sjuksköterskorna och undersköterskorna.

resursperson

Resurspersoner på akuten i Helsingborg

Poängen här är att det finns jobb som ger en stor ekonomisk utveckling om samhället vågar släppa kraven på formalia. Det är inte så, vilket man har insett på akuten, att man måste vara utbildad undersköterska eller certifierad sängbäddare för att bädda en säng. Samtidigt innebär dessa att utbildad personal frigörs för att göra det som de är bäst på.

Jag skulle vilja hävda att det inte finns någon ungdomsarbetslöshet, för är det så att man inte har ett jobb så får man utbilda sig tills dess att man kan skaffa sig ett. Jag själv var 27 när jag var klar med min utbildning och har svårt att se att en 15-åring kan säga att denne är klar med sin utbildning under samtalen på arbetsförmedlingen eller på socialkontoret.

Lite lustigt är det att de så kallade Liberalerna har kickat ut kravliberalerna och anammat kapplöpningen mot sänkta ambitioner. Vad hände med Folkpartiets idé om lärlingsutbildningar?

Hela det ickesocialistiska spektrat har nu övergått till satsningar på minimilöner och ett lägre förädlingsvärde av arbetsinsatsen. Det liknar en masspsykos att alla partierna har samma idé till lösning och ingen av idéerna syftar till att stärka svensk konkurrenskraft genom höga ambitioner!

På söndagen dagen efter (2016-02-21) när jag slår upp Skånskans ledarsida läser jag en ledare signerad Lars J Eriksson. En centerman som prisar kontorslandskap men samtidigt kritiserar sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Krim.

Bland irrfärderna kommer han fram till att man skall ha en medborgarlön som är kopplad till en form av arbetsplikt. Kan upplysa att systemet kallas att man har ett jobb. Fördelningen av dessa jobb kallas arbetsmarknad och betalning för insatser kallas lön.

I krönikan prisas det faktum att Landskrona kommun genom det liberala kommunalrådet Torkild Strandberg allokerar arbete inom ramen för försörjningsstödet och därmed kringgår marknaden.

Vad är det med dessa ”liberaler” (folkpartister eller centerpartister lika) som gör att de hyser sådan misstro till friheterna och skyldigheterna att man vill subventionera bort problem under mattan så att de inte syns? All denna subventionering sker genom offentlig tillväxt – vad är det som gör att liberalerna nu söker sina lösningar inom socialismen?

Har man nått vägs ände med liberalismens principer, namnbytet till trots, och därmed mer och mer vill ha stat och kommun att sysselsätta människorna med begränsade värdeskapande verksamheter i stället för att stärka nationens konkurrenskraft?

Jag skulle så gärna vilja att Mats Persson, Lars J Eriksson, Torkild Strandberg och alla andra socialister i liberal skrud tog sig tid till att studera världen och den konkurrens som finns där ute. Det handlar om att skapa ett system som är så resurssnålt att varje enskild insats tillför värde.

Om vi misslyckas med att skapa det samhället kan Lars J Eriksson leta med ljus och lykta efter de aktiviteter som skapar överskottet skola och omsorg, än mindre till medborgarlön. Det är så gränslöst naivt att tro att medborgarlönen är lösningen på alla problem som finns vad gäller resurssättningen till arbetsmarknaden.

Dagens så kallade liberalister har totalt tappat fortfästet vad gäller att få samhället att skapa överskottet som ger resurser till skola, vård och omsorg. De står för en total kantring av balansakten mellan rättigheter och skyldigheter, en kantring som blir särdeles allvarlig när det lutherska nationalpsyket håller på att nedmonteras i Sverige.

Är det någon som tror att strykjärnstillverkning är en framtidsväg i Sverige. Tag dig tid och titta på nedan dokumentär från kanadensisk TV och ställ dig frågan om de enkla jobbens väg, eller ännu värre – medborgarlönens väg, är den rätta för att upprätthålla samhället?

I filmen ser vi vad vi konkurrerar mot. Jag säger inte att detta är ett idealsamhälle men i realiteten är detta ett system som vi ekonomiskt måste överträffa. Med en befolkning som inte till fullo utvecklar sin kreativitet och som inte anstränger sig till gränsen för sin förmåga har vi inte en chans att överleva i den internationella konkurrensen.

Grundproblemen som alla politiska partier försöker komma undan genom snabbfixar handlar om att delar av den svenska arbetskraften inte är konkurrenskraftiga. I stället för att ta tag i det problemet accepterar liberalerna problemet och försöker hitta olika lösningar för att få undan individerna statistiskt sätt. Jag är inte imponerad.

Hur ser de själva på sitt förhållningssätt? Är det så att våra kapitulerande liberaler transcenderar bortom de ekonomiska realiteter som den värld, vi känner, är uppbyggd på? Drönarna får plats i ett samhälle som genererar någon form av överflöd men gör processen kort med dem i bristsituationer. Det är svårt för en realpolitiker att komma runt den naturlagen.

 

Andra bloggar med etiketterna: , ,