perelis.se

Idag körde jag bil till Kastrup över Öresundsbron. Ja, jag vet att det varken är speciellt miljövänligt eller billigt, men bekvämligheten att slippa konka tre stora väskor korrumperade mig så till den milda grad att jag i alla fall hamnade i bilen. Det är inte ofta man kör över bron så det är sällan man får denna grandiosa vy över Storköpenhamn. Både till höger och till vänster ser man de danska kolkraftverken skjuta upp tjocka rökplymer högt upp i atmosfären.

Om man hade vridit huvudet 110 grader till höger (vilket jag naturligtvis inte gjorde då jag körde…) skulle man sett det nedlagda Barsebäcksverkets skorstenar och reaktorinneslutningar.

Nedläggningen av Barsebäcksverket är nog det mest underliga beslut som har fattats – fullständig kapitalsförstöring, med motiv som går på tvärs med min uppfattning de akuta miljöproblemen vi har idag.

Det var för 5 år sedan jag valde att tro på global uppvärmning – jag kan inte säga att jag är övertygad, för diskussionen och faktan är otroligt komplex, men att satsa på säkerhet före risk verkar en klok avvägning just i detta fall. Därför valde jag att åka buss till jobbet och har installerat värmepump i huset där jag bor.

Jag vill hävda att det var mot alla odds att jag kom fram till den ståndpunkten, för stadsmakterna har kommit fram till att det är bättre att köra danska kolkraftverk i stället för att köra klimatneutral svensk kärnkraft. Vad är det för signal man skickade till mig och övriga svenskar?

Under resans gång har jag sett hur vindkraftsverken har spritt ut sig runt Kävlingeån på slätten norr om Lund. Visst, det ser inte riktigt klokt ut, men även dessa är klimatneutrala precis som kärnkraften. Anledningen till den omfattande utbyggnaden är inte att det är ekonomiskt lönsamt, utan att de är kraftigt subventionerade av privatpersoner som köper elcertifikat i hopp om att världen kommer bli en bättre plats att leva på.

Nog är det en bra utveckling, men inte ens den mest rabiata vindkraftskramaren kan komma fram till att de potentiella möjligheterna motsvarar det faktiska behovet. Kärnkraften kommer vara en integrerad del i den svenska energiförsörjningen under överskådlig framtid oavsett hur mycket Jonas Sjöstedt drömmer om en annan värld.

De svenska reaktorerna byggdes på 70-talet. Effekthöjningar och omfattande renoveringar pågår för att deras livslängd skall kunna sträckas ut till 2045. Det har länge legat en död hand över den svenska kärnkraftsindustrin på grund av den politiska trollgången i kärnkraftsfrågan. Konsekvenserna är att kompetensen för att köra dessa anläggningar  har försvunnit från landet, en kompetens som man nu behöver i det omfattande moderniseringsprogrammet.

Så när Maud Olofsson klagar på kärnkraftsbolagen om deras tillgänglighet är det defacto hennes eget parti som är skulden till att kärnkraftsbolagen inte har den kontinuerliga rutin för uppgraderingar av kraftverken. Detta är komplicerade system som kräver ett långsiktigt perspektiv och det är här Stefan Lövén kommer in.

I en intervju i SVTs Agenda 2012-02-12 öppnar han för att Sverige skall ha en långsiktig energipolitik som måste sträcka sig över blockgränserna:

-Kärnkraften är ingen isolerad fråga. Den är en del av energiförsörjningen. Vi behöver en bred överenskommelse där partierna sätter sig ner och diskuterar hur energibehovet faktiskt ser ut i framtiden. Och så koppla det till att vi ska ha en bra klimatpolitik.

Nu en vecka efter är det fri skjutning på den ny partiledaren för att han säger det som behövs sägas om en så fundamental fråga som nationens energiförsörjning och dess tillhörande infrastruktur.

Det mest bisarra är nog Aftonbladets ledare av Eva Franchell 2012-02-19 som nu klistrar socialdemokratins splittring på Stefan Löven för hans uttalande om den nödvändiga långsiktiga energiöverenskommelsen. Den renläriga, fullständigt politiska korrekta neo-socialdemokratin vrider och vänder på sig som en mask på en krok när verkligheten tränger sig på. Denna verklighet har uppenbarligen varit frånvarande sedan Göran Persson lämnade skutan i mitten av valperioden 2002 och 2006.

Kan man koppla denna kontakt med verkligheten till den uppmätta uppgången för Socialdemokraterna i senaste Sifo mätningen? Speciellt LO kollektivet, som är basen i socialdemokraternas väljarkadrer, har återfått en del av förtroendet för partiet och scorar nu 50%. Är det en partiledare som pratar om det som är viktigt för att landet skall kunna fortsätta producera för att generera resurser till den välfärd som så många är intresserade att spendera pengar på?

Är det så att örnen har landat och vi ser en opposition som kan driva den borgerliga regeringen till att överträffa sig själv eller är det en oppositionsledare som kommer sopa banan med oss borgare 2014? Roligt att se andra moderater välkomna utmaningen, läs Kent Perssons blogg till exempel.

Andra bloggar med etiketterna: energipolitik, kärnkraft, socialdemokraterna, Stefan Lövén, vindkraft