Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Sparkad från fel post av fel anledningar – åsiktskorridorens offer och dess överlevare

söndag, april 9th, 2017

I torsdags när jag kommer hem till Kastrup från jobbet i Tyskland står jag på perrongen och väntar på tåget. Jag står bakom avspärrningen som transportören har satt upp för att säkerställa att alla som kommer till Sverige har ID kort och därmed minska antalet som söker asyl i Sverige.

20170406_191740

ID kontroller på Kastrup 2017-04-06.

På den “danska” sidan, på andra sidan stängslet mellan spåren, är det OK att kliva på tåget utan ID kontroll. Gränskontrollen är en symbol för den gränslösa naiviteten om att Sverige kunde kunde ha en helt ortogonal hållning kring migration än resten av världen.

Stor del av den svenska allmänheten höll sig inom den så kallade åsiktskorridoren ivrigt inpiskade av hela det politiska spektrumet utom Sverigedemokraterna. Insikten om konsekvensen av att världens alla flyende kunde få tillgång till ett av världens mest omfattande skattefinansierade välfärdssystem, bara man fysiskt tog sig till den svenska gränsen, var det ingen som fick prata om utan att vara “rasist”.

Ett år innan de sydeuropeiska dammluckorna mot Mellanöstern/Syrien, Afghanistan och Nordafrika  öppnades beskrev jag på denna blogg principer för ett annat flyktingmottagande mer fokuserat på etik och hjälp till de flyende och mindre fokus på den inrikespolitiska låsningen. Som vi alla vet så har verkligheten kommit ikapp Sverige sedan bloggen skrevs.

Vad som är kvar är politikernas oförmåga att bygga landet efter verkligheten i stället för den utopistiska migrationskartan som huvudfåran av politikerna i Sverige fortfarande följer. Övergången mellan karta och verklighet blir som mest tydlig på Kastrup och ID kontrollen där dubbelmoralen manifesteras; där säkerställer svenska staten utanför landets gräns att asylsökande inte kommer fram till Sverige för att exercera sin rättighet att söka asyl – en rättighet som svenska staten säger sig värna högt.

Men det är inte bara på Kastrup vi kan se dubbelmoralen. Även hemma i Hörby kostar det på att inte hålla sig inom åsiktskorridoren. Hörbybostäders VD tillika ekonomichef i kommunen fick sparken från VD-posten för att han i en intervju i Expressen säger det vi alla vet om utmaningarna med immigrationen och integrationen. Om du inte redan lästa originalartikeln så läs den innan du läser vidare här.

Det är inget revolutionerande som sägs:

  • att områden med en majoritet från andra kulturer blir inte integrerade områden. Påståendet bevisas av miljonprogramsområdena runt våra storstäder där kvinnor jagas över torgen om de inte skyler sig eller går in på caféer för män.
  • Att kostnaderna för skattekollektivet i kommunen kommer bli kännbara på grund av immigrationen. Detta är heller inte några nyheter. Till sist bejakar han
  • att om vi hade en större folkmängd (50 miljoner) så kunde samhället härbärgera antalet migranter genom utspädning och då hade vi inte haft så stora problem som nu.

Dessa uttalande stämmer inte med Hörby kommuns värdegrund enligt kommunalrådet Susanne Meijer(s). På Hörby kommuns hemsida kan man läsa följande:

Hörbys kommunalråd Susanne Meijer har reagerat starkt på intervjun som återgivits i media.

– Jag och hela den politiska majoriteten tar starkt avstånd från de här åsikterna. De strider mot vår värdegrund där alla behöver känna ansvar för helheten, och som alla som representerar Hörby kommun förväntas följa. Vi förväntar oss att beslut som tas respekteras och förverkligas med kraft. Har man personliga åsikter som hindrar en från att fullfölja sitt uppdrag, så är man inte lämplig att representera Hörby kommun, säger Susanne Meijer.

Att säga det uppenbara är emot värdegrunden. Kommunalt hyckleri av Susanne Meijer och total ryggradslöshet av resten av etablissemanget att låta Meijers uttalande framföras utan att problematisera det. För att rädda sig kvar på jobbet som ekonomichef har en medial skådeprocess genomförts där Robert Odeberger gör karaktärsmord på sig själv till förmån för den politiska ledningen (min kursivering):

 Jag uttalade mig på ett sätt som jag inte borde och i frågor som inte är mitt ansvarsområde. Jag beklagar detta och ber om ursäkt till dem som eventuellt har tagit illa vid sig, säger Robert Odeberger.

– Jag är medveten om att jag gav uttryck för politiska åsikter som jag inte borde gjort i min yrkesroll. Jag är också väl medveten om att det jag sa strider såväl mot Hörby kommuns politiska beslut och officiella inriktning, som kommunens värdegrund, säger Robert Odeberger.

När jag läser det kursiverade i uttalandet tänker jag mer på uttalande från åsiktsfångar på kinesisk TV än på svensk kommunal förvaltning – kanske dags att tänka om?

Så långt åsiktskorridoren. För att, liksom på Kastrup, verkligen belysa hyckleriet som krävs för att upprätthålla åsiktskorridoren kan vi fortsätta med att ta ytterligare ett uttalande från kommunstyrelsens ordförande Susanne Meijer(s) från samma sida som ovan (min kursivering):

 – Han ska bara arbeta med frågor som har direkt ekonomisk karaktär, där vi har fullt förtroende för honom. I alla andra sammanhang kommer han att ersättas av andra medarbetare. Det vore direkt olämpligt att låta en person som så tydlig uttalat sig mot vad Hörby kommun står för, fortsätta att representeras oss, säger Hörbys kommunalråd Susanne Meijer, S.

Så trots att ekonomichefen inte delar kommunens värdegrund så har Susanne Meijer fullt förtroende att han skall ha hand om kommunens pengar. Det finns två perspektiv kring detta:

  1. Dels kan man fråga med vilken auktoritet som ekonomichefen hålla i finanserna när kommunalrådet har vingklippt honom totalt och skapat en än mer utpräglad maktens lakej än han var innan?
  2. Dels kan man ifrågasätt hur man, som Susanne Meijer gör, etiskt kan resonera att det är oproblematiskt att kommunens näst högste tjänsteman inte behöver dela värdegrunden, detta givet att mycket av en kommun håller på med hänger på ekonomin och den finansiella data som ligger till grund för de politiska besluten.

För mig är Meijers uttalande otroligt – hon liksom jag har suttit i Socialnämnden och sett frånvaron av möjligheter till ekonomistyrning på grund av att ekonomikontoret brast i sin förmåga till leverans. När bokslutet dröjer två månader och sedan är markant annorlunda än vad helårsprognosen var när den presenterades i december så har Meijer förtroende. Om ni inte kommer ihåg så läs här.

Att ekonomistyrningen inte fungerade var för mig uppenbart redan 2011, mitt första år i Socialnämnden. Från denna tid till dags dato har det varit Robert Odeberger som varit ansvarig för de ekonomiska systemen och bär det yttersta ansvaret (efter den politiska ledningen), trots det har Susanne Meijer fullt förtroende, trots att hon har varit med hela resan och sett samma saker som jag.

Meijer ser inte kopplingen mellan etik och ekonomi. Vi har alla varit med och sett hur boksluten friseras för att leverera ett positivt resultat. Har det inte varit AFA pengar så har det varit något annat. Kommunalrådet anser att det är det politiska ledarskapet som gjort ett positivt resultat.

bokslut

“Det går bra för Hörby” enligt vem?

Visst, om man bara ser på bottom line så kan man härleda sig att tro att Hörby kommun är en finansiell tigerkommun.  Backar man ut lite så ser man att kommunen, likt som katten, trots allt lyckades landa på fötterna; flyktingpengarna från Migrationsverket förhindrade en brakförlust på 20 miljoner i socialnämnden samt förseningen i att ta in pensionsskulden i balansräkningen gav resterande 10 miljoner på plussidan.

arsredovisning

Från KSAU 2017-03-28

Utan dessa felbudgeteringar och det faktum att kommunstyrelsen misslyckats med att sätta den vansinniga planen i verket att köpa villor för 10 miljoner så hade kommunen gått med förlust. Och då har vi inte ens berört kommunens investeringsskuld på en miljard kronor i eftersatt underhåll.

Vad Susanne Meijer stolt deklarerar (troligtvis är hon själv omedveten om det) är att genom att dra ner på investeringarna så räddar man kassaflödet. Man har bara orkat med att investera en tredjedel av vad planen säger. Därmed kan man minska driften av nyinvesteringarna samt att skjuta underhållet till framtida generationer att ta hand om – en skuld som växer än mer ju mer mögel som växer i husen.

Kontentan av detta är att ju mer man fokuserar att hålla rent i åsiktskorridoren desto mer sjangserar verkligheten i frånvaro av politiker som ser hur verkligheten är beskaffad – kommunen gör en långsiktig brakförlust för medborgarna medan politikerna tycker sig gjort ett bra jobb.

Det är inte en tillfällighet att kommunen kommer fram med en plan och finansiering för utescenen i Karnars backar medan man inte har en aning vad man skall göra i Lågehallarna – politikernas verklighet i åsiktskorridoren och verkliga människors verklighet är två helt skilda verkligheter.

Visst borde Robert Odeberger sparkas, men inte för att han sa hur stora utmaningarna är inom integrationen utan för att han inte säger hur illa det egentligen är ställt med kommunens ekonomi.

Susanne Meijer borde sparkas, inte för att hon sparkade Odeberger av fel anledning utan för att hon är ointresserad av att hushålla med våra pengar, okunnig om ekonomi och att hon inte jobbar för Hörbybornas bästa.

Länk till att göra polisanmälan: https://polisen.se/Utsatt-for-brott/Gor-en-anmalan/

Gnälla går ju… men det är ditt eget fel (och mitt)

söndag, mars 26th, 2017

Vi som har följt Hörbypolitiken under många år kan konstatera att de mest märkliga sakerna kan hända i den titt som tätt. Men om man lyfter blicken lite så ser man att det oproportionerligt mycket som är märkligt jämfört med andra närliggande kommuner.

Jag har ofta skrattat åt slutledningen att det måste vara något med vattnet i Hörby som drivande i alla konflikterna, men det är den bästa förklaringen än så länge. För vad är det just i Hörby som driver fram galenskaperna.

Det kommunala uppdraget är enkelt: att organisera och prioritera de allmänna resurser som skattekollektivet betalar in. Det är inte att erövra den politiska makten och sedan genomföra en agenda som inte har med det kommunala uppdraget att göra.

Jag vet vad som pågår – jag såg det från insidan under åtta år i kommunpolitiken. Hela det kommunala politiska systemet (och därmed förvaltningen av kommunen) är igenproppat av ideologiska ickekommunala agendor och personliga vendettor.

Alla kommer väl ihåg beslut om korrumperade monumentalmålningsupphandlingar, investeringar i stenöknar i brist på en lokalförsörjningsplan, sittandes på dubbla stolar i bolagen eller hur kommunalrådet underminerade hela det politiska systemet genom att runda både tekniska och socialnämnden där han inte hade full kontroll?

Vad som kanske inte finns i allmängodset är hur kommunalrådet kommer in oanmäld på ett Socialnämndsarbetsutskott och vill anmäla mig för att brutit mot sekretessen genom ett blogginlägg om hemtjänsten. Eller hur beredningsgrupper konfigurerades utifrån vänskapsband och inte utifrån viljan till resultat.

När vårt förra kommunalråd, Lars Ahlkvist, fick spaken (tillsammans med alla oss andra som bekämpas hans välde), då fanns ändå förhoppningen om något bättre. Men ack, så blev det inte – snarare har det blivit än värre.

In kommer Socialdemokraterna med Susanne Meijer i förarsätet med en radband av lydiga pojkar med mössan i hand som tysta, kuvade stödpartier. Människor i bygden är i uppror över de beslut som tas, människor man möter är ÄNNU mer förbannade nu än under Ahlkvists tid.

Upprördheten är inte konstig med tanke på de huvudlösa planer om villainköp, permanenta flyktingförläggningar i villakvarter, byggande av avlägsna utescener när idrottshallen rämnar och möglar, svällande byråkrati när hemtjänsten går på knäna. Vem skulle inte vara upprörd över det?

Som om det inte vore nog så finns det ett än värre problem: Om Ahlkvist hade problem med demokratin så är det inget vad Susanne Meijer har. “Ingen debatt” tillåts på möten, recenserande och kritiserande av lokalpressen, rasister finns överallt och hos alla som har åsikter om integrationen (min kritik av villaköp och permanenta flyktingförläggningar ovan är troligtvis rasistisk dem också).

Som kronan på verket så har hon en politiskt och ideologiskt betingad punkt på alla fullmäktigemöten som heter “kommunalrådet informerar”. Där kritiseras meningsmotståndare och den egna agendan glorifieras under 20 minuter utan att de som kritiseras eller har en annan åsikt tillåts uttrycka den. Om någon vill gå i polemik så stoppas det av pampen, tillika fullmäktiges ordförande, Tommy Hall under hänvisning att det bara är en informationspunkt.

Sossarna och den styrande regnbågen har ingen aning om hur långt ut på det sluttande planet man befinner sig vad gäller den demokratiska debatten. Kommunalrådet har till och med polisanmält individer som kritiserar (om än på ett plumpt och trubbit sätt) och som påtalar för henne och andra hur sjukt det har blivit.

Symptomen är problemet med att kommuninvånarna inte sätts i första rummet. Hörby kommun är kommuninvånarnas plats på jorden. Det är INTE Susanne Meijers sandlåda med skattebetalarnas pengar.

Men det är här vi kommer tillbaka till fundamenta i demokratin: makten utgår från folket. Det är Hörbybornas egna inneboende förakt för politiken och politikerna som tillåter att de individer som nu styr får sitta vid rodret; en klick individer som styrs i stort av egenintresse och vänskapskorruption. Men låt oss inte glömma att de har placerats där av Hörbyborna själva.

Orsaken till symptomen ovan handlar om  att det inte räcker för medborgaren att gå och rösta en gång var fjärde år på personer som man till stor del inte har en aning om vem det är och sedan under de 1459 andra dagarna förfasa sig mellan skål och vägg över politikerna man valt.

Skärp er och sluta skylla på vattnet! Sluta skylla på idioterna som ni valt. Ställ dig framför spegeln och se den verkliga idioten i Hörbypolitiken, personen som varje månad lämnar över en femtedel av sin lön till Susanne Meijer och förväntar sig att hon jobbar för dig och ditt bästa samtidigt som hon tillsammans med de andra du röstat på lyfter dubbla arvoden “utan att veta om det”…

Idiot!

 

Det måste vara ett mirakel att 1,3 miljarder kineser inte är sjukskrivna

onsdag, juli 27th, 2016

Veckan har varit hektisk med omständigheter i världen som påverkar projektet. I tisdags hade vi ett möte för att justera logistiken. En global telefonkonferens med mig som ringer in klockan nio på kvällen från Kina, medarbetare ringer tidig på morgon i USA och kollegor som är på semester hemma i Sverige ringer in.

Under telefonmötet reflekterade jag inte närmare över vad vi höll på med, för jag förväntade mig att de som var kallade ringde in trots att de var på semester eller utanför normal arbetstid, precis som jag själv. Det var ett bra samtal och lösningar levererades för den uppkomna situationen.

Nu på helgen har jag läst tidningarnas nätupplagor och jag ser att det pågår en debatt om att man skall växla ut företagens produktivitetsökningar som mer ledighet för arbetskraften. Detta samtidigt som staten vill att vi skall jobba mer för att betala för all “social service” som samhället tillhandahåller.

Stor del av denna sociala service består av utbetalningar till människor som är sjukskrivna från sina arbeten där de enligt den vedertagna beskrivningen har fåtts att mått så dåligt att de blivit psykiskt sjuka av att vara på arbetsplatsen.

Det är har jag inte riktigt får ihop bilden:  vi skall jobba mer för att kunna betala mer i skatt samtidigt som vi skall jobba mindre för att inte bli sjuka och få bättre livskvalitet. Samtidigt straffas de som faktiskt jobbar mer då skattesatsen ökas progressivt ju mer man jobbar (under antagandet att det finns ett linjärt samband mellan arbetstid och lön).

20160724_160323

Kinesisk gatsopare i 37 graders värme – varför är inte han sjukskriven?

Så när jag tittar mig runt omkring i den miljö som jag befinner mig i just nu, är det med häpnad som jag ser att kineserna inte är sjukskrivna trots att de har en veckas ledigt och jobbar långt mer än åtta timmar om dagen.

Där hemma har folk fyra veckors sommarsemester och arbetstidsförkortning resten av året. Trots det är det är folket sjukskrivet som aldrig förr. Min slutsats av detta är att svenskarna är inte sjukskrivna på grund av arbetet i sig utan att de är pressade av den lutherska moralen.

Och som om inte det vore nog är de pressade av att uppfylla det perfekta livet – att allting skall vara så perfekt. Det skall vara städat hemma, det skall vara rent i trädgården, det skall resas – kort sagt en massa måsten som härrör från att svensken skall uppfylla massa ideal som mediehus och banker är upphov till.

Konsekvensen av detta är att svensken är belånad upp över öronen med en press att dra in nästa månadslön för att betala av räntorna på de lån som möjliggjort att leva upp till mediebilden av det perfekta livet. Inte konstigt att folk blir sjuka av att ha kniven mot strupen hela tiden – det måste vara jättestressande.

Tyvärr är det så att jobbet får skulden för detta. Hade svensken inte varit så belånad eller beslagen med så många måsten hade denne inte varit så livegen på arbetsplatsen. Individen hade, om den hade haft några marginaler att leva av, kunnat byta jobb för att hitta det jobb som passar personen i fråga.

Detta tillsammans med en arbetsmarknadspolitik, med LAS till exempel, som i sig ger inlåsningseffekter så har vi nog stora delar av svaret varför så många svenskar säger sig inte må bra på jobbet. I mitt tidigare inlägg så har jag stakat ut vägen för att skapa dynamiken både in, men framför allt ut från jobbet.

Det har tre komponenter:

– att arbetsgivaren är ansvarig för att inte bränna ut folk, men även

– att arbetsgivaren kan konstatera att individen inte är passande för ett visst jobb, även efter provanställningen. I övrig är det

– att individen är skyldig att se till så att dennes liv inte bränner ljuset i båda ändarna på grund av livssituationen.

Vi har varit vana vid att staten har tagit hand om oss från vaggan till graven. Detta så till den milda grad att vi mentalt har avhändat oss förmågan att säga “nej tack” till levnadssituationer som bevisligen förstör för individen.

Systemet, som det är konfigurerat nu, kräver att arbetsgivaren tvålar ut maximalt med effekt per arbetstagare eftersom att den enda beskattningsbara enheten i den globaliserade världen är arbete. Konsekvensen av att beskatta arbete maximalt är att det uppstår en bristsituation  av denna vara, som finns i överflöd på grund av arbetslöshet och belåning.

Alla som ser sig omkring och ser en bristsituation av något som finns i överflöd torde reagera. Men ej så i Sverige för där har vi det bästa av all tänkbara system.

Det är ett väl konfigurerat system… dock för en annan tid. Låt oss nu odla vår trädgård och släppa ut alla dessa individer från fångenskapen i grottekvarnen.

Vi har haft nog med Panglossiska predikanter som förkunnat att svensk arbetsmarknad är himmelriket på jorden. Släpp nu lös svensken att agera vuxet och ansvarsfullt både mot sig självt och nationen.

 

 

Behandlar kommuninvånarna som barn

lördag, november 7th, 2015

“För den som tjänar ca 30 000 i månaden blir den förslagna skattehöjningen per månad ungefär 2 pizzor, en flaska vin, två pack 250 gram choklad och två påsar chips i månad.”

Så bortförklarar kommunalrådet Susanne Meijer på sin blogg att hennes föreslagna 75-öres skattehöjning inte är något att oroa sig för. Du skall se hennes skattehöjning som rena rama hälsokuren.

Ja, du skall till och med vara glad att du inte får i dig ovan onyttigheter när sjuksyster Meijer bestämmer. Kommunalrådet räddar dig från dig själv genom att ta 225 kronor varje månad.

Å andra sidan kan man tänka sig att du tar ansvar själv och skapar din egen trygghet. Om man som jag har ett månatligt fondsparande, där jag sparar till min dotter och varje månad sätter in 225 kronor, vad skulle hon då kunna få?

Om man sparar i Handelsbankens Svenska småbolagsfond så skulle utvecklingen se ut enligt följande:

manadssparandeNär hon är 18 har hon pengar för att ta körkort och köpa sig sin första bil för att kunna ta sig till sitt jobb. Alternativt är det en grundplåt för att kunna köpa sig sin första lägenhet när hon börjar studera på universitetet.

När man ställer vin och chips mot boende och utbildning, ja då är det uppenbart att det inte är självklart att Susanne Meijer är bäst lämpad att förvalta mina pengar.

sparaslösa

Jag måste säga att jag tycker det är upprörande hur lättjefullt kommunalrådet resonerar om medborgarnas pengar. Skall jag vara med och betala för hennes utökade sociala agenda då förväntar jag mig lite professionalism och inte att bli behandlad som en idiot.

[poll id=”12″]

Social instabilitet eller nödvändig samhällsomdaning

söndag, september 6th, 2015

Europa har länge drivit en politik för att göra våra murar runt Festung Europa så höga och oövervinnerliga att vi kunnat hållas oss utanför de konsekvenser som västvärldens ömsom aktivitet, ömsom passivitet i Mellanöstern har inneburit. De höga murarna har lett till en lika lukrativ som dödsbringande verksamhet att smuggla in människor i fästningen.

g_euaussengrenzebunt

Murarna har sedan länge börjat krackelera. Genom militära operationer på Medelhavet försöker Européerna täppa till hålen där människorna sipprar in genom muren. Officiellt hävdar staterna att man försöker försvåra för smugglarna, inte för flyktingarna.

Den enda konsekvensen operationerna får är att flyktingarna som skall ta sig över Medelhavet blir än mer beroende av smugglarna och smugglingarna i sig blir än mer riskfylld. Ingen tror längre på budskapet att operationerna inte handlar om att täppa till hålen i muren.

Europa säger med politiken till flyktingarna att “Europa gör vad som helst för att slippa ha er här” och det försöker man med i humanitetens namn. Dubbelmoralen är total i ett etisk haveri. När etiken blir otydlig öppnas möjligheter för dem som inte är lika noggranna med vad som pågår i nationens namn.

Främlingsfientliga partier har framgångar över hela Europa med budskap om att Europa skall ta emot färre flyktingar. Inget av dessa partiet har mig veterligen sagt att man skall begära utträdet ur avtalet om FNs konvention om asylsökandes rättigheter. Dessa partier har ingen praktisk idé om  vad man skall göra med de som faktiskt lyckas ta sig in i fästningen.

Realpolitiska partiet har inte förmågan att förklara nationalstatens begränsade handlingsutrymme med de flyktingar som faktiskt kommer till Europa i och med flyktingkonventionens ratificerande. Dessa partier vågar inte kommunicera de sociala konsekvenser av mottagningen utan ställs inför ett fullbordat faktum.

På vänsterkanten, representerade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Sverige, finns en utopistisk hållning att alla skall kunna komma hit och genom sin asylstatus få ta del av statens sociala omsorg och utbildning utan att några konsekvenser uppstår. En bred representation inom media av denna grupp har lett till den så kallade politiska korrektheten där den nödvändiga realpolitiken inte kan komma fram.

Enda handlingsoptionen som återstår är att försöka skydda fästningen med de medel som står till buds utan att blotta dubbelmoralen så att nationalstaternas humanistiska identitet rubbas. Behovet av att skydda fästningen är totalt så länge statens humanistiska värdegrunderna inte kollapsar. Kollapsen är dock redan påbörjad i och med politiken på Medelhavet och avsaknad av pareringar på hemmaplan.

En kollaps av de humanistiska värderingarna skulle innebära att stora grupper inom staterna skulle känna sig än mer utlämnade till sig själva. Denna känsla kommer långt innan man i praktiken blivit ställda på bar backe på grunda av faktiska handlingar framtvingade på grund av resursbrist skyddsnätet. Det är inte förvånande att de framgångsrika populistiska partierna är socialkonservativa.

I Sverige kan vi se att signifikanta grupper ur LO-kollektivet, som av hävd inte är socialkonservativa, tar klivet över till Sverigedemokraterna. Jag skulle vilja påstå att orsaken är oron för hur belastningen på de sociala skyddsnäten kommer att påverka dem själva.

Länge har dessa grupper marscherat i solidaritetens namn, men de enda man önskat se solidaritet med var sig själva. Rörelsen i den socialkonservativa riktningen är en makrotrend som initierades med globaliseringen och som accelererat med flyktingsituationen.

Det paradoxala är att dessa grupper mer lider av att utbildningssystemet går på knäna samt brister inkomstfördelningen skapar social immobilitet och pacificering. Inget av de socialkonservativa partierna, och knappt ens några av de övriga partierna, fokuserar på faktiska lösningar.

Anledningen till det är att en åtgärd inom utbildning får effekt först efter många mandatperioder och att inkomstfördelningen kräver Europeisk konsensus för att fungera.

När nu stora massor av flyktingar lyckas ta sig över Europas gränser trots Europas kommunikation, då mobiliserar kännande människor krafter för att genom handling visa empati utlöst av en bild på ett drunknat barn. Kortsiktiga uttryck som kommer flera år efter att flyktingkrisen startade och kommer klinga av om någon månad.

Visst låter min förutsägelse krass, men det är det normala skeendet i kriser. En kris är inte ett kontinuerligt tillstånd, ej heller dess reaktioner. Makrotrenden om oron i de utsatta människornas vardag kommer överbrygga dessa kortsiktiga insatser.

Det är inte de enskilda insamlingarna utan nationalstaten och dess system för social omsorg och utbildning som i det långa loppet kommer att bära de samlade kostnaderna för utvecklingen, oavsett om det är utflyttningen av lågkvalificerade jobb eller inflyttningen av individer som behöver socialt stöd och utbildning vilket de har rätt till.

Den stora frågan är hur snabbt utvecklingen kommer att ske, om samhället kommer att kunna ställa om innan slitningarna mellan grupperna om de
begränsade resurserna blir för stora. Omställningen måste ske genom att fokusera på skapandet av mer resurser att bygga samhället på.

Vad vi som Européer måste åstadkomma är en inkomstfördelning som i sig bidrar till en ökad produktivitet. Dagens ackumulation av kapital hos några få leder till ekonomisk stagnation vilket inte kan underhålla stabiliteten i samhället då nedsippringsteorin länge varit överskattad.

Att genom resultatet av ett arbetet resulterar i mer arbete, d.v.s. att medelklassens förbrukning av okvalificerade tjänster utan krav på de höga förädlingsvärden som befintlig osubventionerad tjänstesektor har, kan vi underhålla arbetsnormen utan att skapa instabilitet.

Tillsammans med hållbar konsumtion och ett fungerande utbildningsväsende kan en positiv spiral skapas för att Europa återigen skall lysa starkast trots påverkan från en mörk omvärld.

Regeringsdugligheten prövades bland agnarna

fredag, augusti 1st, 2014

Det är aldrig roligt att höja en avgift men få saker som just avgiftshöjning är ett lackmuspapper på ansvarstagande om argumentationen finns där. Precis innan valet kom ärendet om höjda avgifter för matdistribution upp på fullmäktiges bord och agnarna skulle sållas från vetet.

Socialdemokraterna, SPI, SD, V och Kd tyckte att ärendet fortfarande var outrett och ville utreda mer. Faktum var att det var väldigt tydligt vad kostnaderna var, både per portion och för vilka grupper och tjänster. Det var tydligt att det låg något annat bakom, gissar att det var valet 2014 som spökade.

I underlaget fanns konsekvenserna för förbehållsbelopp och maxtaxa angivna. Trots det så går Tommy Hall upp och argumenterar att underlag saknas. Kristdemokraterna yrkar till och med om återremiss trots att man varit med om att i Socialnämnden röstat fram förslaget till Fullmäktige efter att kompletteringarna bifogats ärendet.  Motsatsen till att ärendet inte var utrett visades i underlaget och dess tjänsteskrivelse.

I Socialdemokraternas reservation kritiseras att individer på boende inte får någon höjning på grund av maxtaxa och förbehållsbelopp som är reglerad enligt lag. Det är staten som avgör detta och inte Hörby kommun. Detta är enligt Socialdemokraterna orättvist då det finns personer som inte ligger inom maxtaxa och förbehållsbelopp och därmed missgynnas.

Henrik Andersson, Socialdemokraternas nummer 4 skriver så här på sin blogg där “fattigpensionärer” används som socialdemokratiska retoriska slagträn:

Ett av ärendena som kom att behandlas var femklöverns förslag om att höja matpriserna på Aptiten med 10 kronor per dag. Bara för, vilka man slarvigt kallar för, fattigpensionärer samt för unga vuxna mellan 21 och 65 år som är i behov av matleveranser. Övriga går fria, utan höjning. Ännu ett hårt slag mot pensionärerna signerat moderater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater.

Nej, övriga går inte fria; kommunanställda och individer utan bistånd får betala självkostnadspriset. Är det orimligt eller skall kommunen konkurrera ut privata näringsidkare genom att servera lunch till allmänheten för skattepengar? Är det socialdemokratisk rättvisa?

Efter att kostchefen har räknat ut kostnaderna per portion till 68 kronor. Då överför Socialdemokraterna det till att personer med matdistribution får betala all höjning, detta trots att denna grupp är subventionerad mest, undantaget personer på boendena.

Sverigedemokraten röstade fel när denne lade ner sin röst och avgjorde hela omröstningen. Jag säger det igen – vad gör Sverigedemokraterna i fullmäktige över huvud taget?

Sverigedemokraternas förstanamn på listan i valet lovar här på bloggen att komma tillbaka efter valet med att man skall rulla tillbaka beslutet. Min fråga är då hur många år det skall vara ett moratorium på avgiftshöjningar?

Detta med antalet år är intressant: Ej heller under förra mandatperioden justerades mattaxan. 1,02 upphöjt i 9 gånger 50 kronor ger 59,75 kr. Den enda kritiken som hade varit berättigad från ett ansvarstagande parti hade varit varför det inte finns rutiner för att uppdatera taxan för att motsvara kostnadsökningar.

Med detta sagt så kommer ovan missnöjespopulister angripa mig både från höger och vänster, men betänk då vilka skattehöjningar Hörbyborna har att vänta om skattsedeln med ovan konsekvens används som ett anonymiseringsverktyg för att maskera minsta lilla kontroversiella beslut.

På jakt efter en barrikad

söndag, mars 16th, 2014

Ibland blir man lite förvånad över vilka kamper som försöker utkämpas utan något som helst innehåll. På Skånskans ledarsida ondgör sig Martina Jarminder över reportaget i Svensk Damtidning om Annie Lööf. Jarminder skriver

Problemet är väl det att när män ska porträtts på ett personligt sätt så görs det inte såhär fantasilöst enligt könsstereotypa mallar, utan varje man får vara unik, till skillnad från kvinnor som får vara sitt kön och diskutera barn och hem.

loofblasa

Prinsessa Annie Lööf i Svensk Damtidning

Visst, det är inte mycket politik men är det ett måste att alla politiker är är politiska djur hela tiden? Borde man inte kunna kommentera kläderna utan att den politiska korrekta eliten går i spinn fullständigt. Kan man inte diskutera viljan att skaffa barn utan att det med nödvändighet blir en fråga om vårdnadsbidrag och en konflikt mellan män och kvinnor?

Jag förstår inte varför det inte blev ett ramaskri när prins Göran Hägglunds kläder kommenterades och dessutom kommenterades av honom själv i Sverige Radio. Hur stort är egentligen allmänintresset för prins Birger Schlaugs beiga stickade kofta i mainstream media? Som man ropar i mediedjungeln får man svar. Ropar man in i Svensk Damtidnings djungeltelegraf lär inte svaret bäras av apor med rödstrumpor.

Personer i min omgivning som läser svensk Damtidning gör det på grund av ett brinnande intresse för vad kungligheterna håller på med. Snacka om institutionaliserade och konstitutionaliserade stereotyper och maximal frånvaro av jämställdhet. Var är Jarminder då?

Statsvetare Lena Wängnerud kommenterar:

– Svensk damtidning inleder sin bevakning av supervalåret 2014 med att fokusera mer på kvinnors privatliv än deras politiska visioner. Formatet är unket och förlegat.

Det är väl spot-on vad hovet är i all sin prakt och ingen är väl förvånad över perspektivet när Svensk Damtidning skall göra kändisreportage när man vet om symbiosen mellan Svensk Damtidning och hovet?

Vad gäller det unkna och förlegade så räcker inte min fantasi till om den manliga motsvarigheten till vad Svensk Damtidning skulle gjort på ämnet. Skulle det vara ett helsidesreportage i Svensk Herrtidning om Leijonkungens rakade pung?

Min poäng i allt detta är att det är så typiskt att se hur kvinnor kritiserar andra kvinnor vad de än håller på med. Mina tankar går till den utmärkta TV serien Fittstim på SVT. Hur en feminist ser på feministerna och hur Belinda Olsson blev kölhalad av sina egna i debatten efteråt för sitt mer nyanserade perspektiv.

Om nu Annie Lööf vill vara med i Svensk Damtidning resulterande i den så förutsägbara vinklingen, ja så skall hon väl få göra det utan att ett mediadrev sätts igång på skvaller-, ledar- och kultursidor.

Om någon mot förmodan hade förväntat sig en annan vinkel på reportaget så får väl det tillskrivas naivitetskontot. Nu kanske jag med detta blogginlägg har målat in mig i ett Ulf Lundell-hörn, men jag tar risken.

Meat free Monday, take two

fredag, januari 17th, 2014

Som ni läsare vet så har jag efter årsskiftet hoppat på en liten miljörörelse; “Meat free Monday”. Efter att jag deklarerade mitt projekt här på bloggen så fick jag tipset från Jeanette att laga vegetarisk lasagne. Läs hennes kommentar på denna länk.

Så förra helgen tog jag mig samman och lagade just denna lasagna. Som en kul grej spelade vi in matlagningen och inspelningen har jag lagt upp på Youtube. Har du svårt att höra ljudet, sätt på textningen.

Det blev en 30 minuter lång film, men attans vad roligt det var att laga mat. Tack och lov hade jag en bra coach som kunde rädda söndagsmiddagen.

Coachen har för övrigt sammanställt det slutgiltiga receptet i följande pdf: Jeanettes vegetariska lasagna. Ladda ner filen och laga själv lasagnen.

Men kontentan av det hela är att det var förvånansvärt gott och mina fördomar av min vegetariska mat kom lite på skam.

Dessutom känns det som om jag gjorde världen till en lite bättre plats när jag denna veckan åt mindre kött. Om inte annat så kompenserade det på marginalen de 60 mil som jag kört med bilen i veckan.

Har du som läsare fler recept som du tycker jag skall prova, skicka in dem, för det här var ju riktigt roligt.

Gott nytt år!

onsdag, januari 2nd, 2013

Kära läsare. Ännu ett år har gått sedan förra gången jag utbrast med samma lydelse. Ett spännande år inom politiken som jag tyvärr endast har varit delaktig i med vänsterhanden. Fokus under året har varit på mitt jobb och då har politiken fått stå tillbaka. Det har inte varit lätt att hålla sig uppdaterad om skeenden på andra sidan jordklotet.

Trots min frånvaro har det varit full fart inom politiken i Hörby – det började med att socialnämnden inte upplöstes efter en rafflande omröstning i fullmäktige i januari. Konsekvensen av det beslutet blev en long kiss goodbye. När ny ordförande i nämnden skulle väljas blir det rävspel och maktförskjutning efter walkover.

Sommarstiltjen inom politiken var välbehövlig inför den rafflande hösten där tavelaffären överskuggade det mesta. Nya sidor av maktstrukturerna i Hörby blottades för att inte tala om det spontana medborgarengagemang lett av ett småbarnsmamma. Ju mer vi lär oss om strukturerna desto mer uppenbar är nödvändigheten av att vår mission når framgång.

Jag är säker på att 2013 kommer bli minst lika spännande. Därför inbjuder jag er läsare att fortsätta följa mig och min blogg. Det är alltid lika roligt att bli utmanad och bemött, både på bloggen och på ICA i byn.

Gott nytt år!

 

Varumärken

lördag, december 15th, 2012

På väg mot Seoul, Syd Korea. Seoul of Asia som deras varumärke är. På flygplatsen i Taipei har Eva Air en Hello Kitty incheckningsavdelning. Jag har aldrig sett någon checka in där, så jag var ju tvungen att pröva.

Hello Kitty checkin på Taipeis flygplats

Men nu förstår jag varför ingen checkar in där – funkar inte. Det verkar bara vara for show… jag lyckades i alla fall inte få ordning på maskinen utan var tvungen att krypa till korset och checka in vid en normal disk. Kanske skall varumärket Hello Kitty fortsätta med att hålla sig till krims krams och inte flygmaskiner.

Så, efter det trocklar jag mig igenom säkerhetskontrollen (laptopen kvar i väskan, tandkrämstub även den kvar i väskan*) och immigration. Ut i shoppingmallen som avgångshallarna är nu för tiden. Förr i tiden så fanns där stolar för att sitta och vänta – nu väntar man genom att shoppa. Tänk vad saker ändras med tiden.

Där ser jag en Tumi väskaffär och jag går dit. Av någon anledning står jag och tittar på svindyra väskor – och dessutom behöver jag ingen.

Tumi väskaffär - kände mig som Imelda Marcos för ett ögonblick....

Jag vet inte vad det handlade om, kanske ville jag bara att min egen Tumiväska skulle känna lite gemenskap med sina kompisar i affären…? Ja, jag vet inte vad som hände.

Men, min poäng här är att när jag kommer till Eva airs lounge, så är det första stället efter passkontrollen där man inte försöker sälja något till mig. Kan det vara så att det är inte maten, drickan, bredbandet, fåtöljen som i framtiden kommer vara loungens största förtjänst? Utan vad man är på jakt är det faktum att man slipper vara utsatt för alla knep i boken för att få mig att spendera mina pengar?

*Om flygplatssäkerhet – sämsta: Colima, Mexico (ingen koll), bästa: Frankfurt T2 (detekterar min mek. hjärtklaff!!!)