Archive for the ‘Vardagens observationer’ Category

En alldeles okränkt medelålders vit man

söndag, januari 24th, 2016

På DN debatt pågår en stor diskussion om en debattartikel om att män blir kränkta för skrivningen att män som grupp bär ansvar “mäns förtryck av kvinnor”. Många åsiktsnödiga kommenterar om det kollektiva manliga ansvaret och skyldigheten att kämpa för jämställdheten i alla dess former.

Snacka om pseudodiskussion. Jag kan här och nu meddela att jag känner mig inte alls kränkt över ovan anklagelse om männens kollektiva ansvar och skyldighet. Hands down.

På en middagsbjudning för några veckor sedan så diskuterades immigrationen och de problem som det för med sig (bland annat ovan problem om mäns förtryck). Ett av argumenten för en obegränsad invandring var att västerlandet var ansvarigt för destabiliseringen av Mellanöstern i och med invasionen av Irak.

Det är inte svårt att se kopplingen av att slå sönder diktaturen i Irak och destabiliseringen av det landet till skapandet av ISIS som en sunnireaktion mot den shiadominerade regeringen. Denna organisation hade fritt spelrum i det maktvakuum som uppstod när USA drog sig ut ur regionen. Resten med arabiska våren och Syriens sönderfall är historia.

Föga förvånande kan jag meddela att jag inte kände mig speciellt ansvarig för den USA ledda invasionen. Inte heller kände jag mig speciellt kränkt av att blivit anklagad för att vara medskyldig som representant för vänsterlandet.

Inom politiken i Hörby röstade jag som jag tyckte, inte som andra tyckte. Jag gjorde så gott jag kunde för att baxa kommunen i den riktning som jag tror är rätt. Detta vållade stort förtret och baktalningen av mig som person var omfattande från de som inte lyckades kuva mig.

Faktum är att de subversiva metoderna är en integrerad del i politiken, både lokalt och nationellt, för att hålla ordning i linjerna hos röstboskapen i bänkarna. Om det är någon som tror att jag kände mig speciellt kränkt över skitsnacket och dolkstötarna så tar man fel.

Poängen med ovan tre exempel är att vi kan tycka vad vi vill om sakfrågorna men ansvaret för anklagelserna ligger alltid för den som anklagar, inte den som är anklagad. Att folk går runt och tycker att jag är en idiot rör mig inte i ryggen.

Just det faktum att anklagelserna verkar vara ett så stort problem att det har en faktisk påverkan på individens beteende måste indikera att individen har så svårt att se skillnaden mellan sak och person.

Det är här som det intressanta framträder:

Det är inte andras person och sak man skall se skillnad mellan, utan sin egen person och sak.

utan_identitetskris

Solhatt, solfjäder, kjol och handväska – identitetskris eller tvärt om?

I en tid när människor är som besatta av att projicera en bild av sig själva på sociala medier blir känsligheten av ett angrepp på projektionen så mycket större. I åratals kan individer jobba för att skapa ett perfekt alterego på Facebook baserat på bilder på kattungar, semesterbilder av familjen och gillamarkeringar.

Minsta lilla angrepp, eller frånvaro av bekräftelse, på den rena, perfekta modellen och projektionen av sitt jag på Facebook kommer leda till en smärre kris. Men vad värre är, är att minsta lilla angrepp på sitt verkliga jag leder till gigantisk kris eftersom man inte har en aning om vem man verkligen är.

Problemet här ligger i att bygga sin identitet, och en ytlig sådan genom en myriad av sociala försöksballonger, i realtid på ett socialt nätverk. Din bild av dig själv kommer vara baserad på andras dom av din projektion genom antalet gilla-markeringar.

Det står i bjärt kontrast till att skapa identiteten privat och under djup kontemplation baserat på världsåskådning.

Det är bara genom den senare metoden du med all rätt och förmåga kan gå runt och fullständigt skita i vad folk tycker om dig.

Gott nytt år, kära läsare!

torsdag, december 31st, 2015

fireworks

Nu när året har kommit till sin ända kanske det kan vara på sin plats sitta ner och fundera på vad som varit och kanske spekulera lite vad som komma skall under det nya året.

Om vi skall fundera på lokalpolitiken så gör vi det bäst efter att vi dragit i oss skumpan efter tolv-slaget. Detta för att när man är lite trött och drucken så verkar allt så mycket mer vettigt än när man betraktar det med nyktra ögon.

Det enda vi vet om framtiden är att den har mycket att förtälja oss. Speciellt i dessa brytningstider kan vi lära oss mycket om hur världen egentligen är beskaffad.

Därför är det med stort intresse jag tillsammans med er läsare tar steget in i 2016. Nästa år kommer jag befinna mig mycket i Kina så jag hoppas att ni är med mig där.

Nästa bloggning kommer handla om mina observationer från min senaste Kinaresa. För framtiden har redan kommit dit, utan att Åsa Romson har haft ett finger med i spelet.

Gott nytt år på er kära läsare så hoppas jag att vi ses på fullmäktigemötena eller här på webben.

 

Wide body

fredag, december 18th, 2015
shanghaiairport

Shanghai flygplats i förmiddags

Sitter på planet tillbaka från Kina efter två veckors jobb. Min kropp känns förvånansvärt bra trots att jag har genomlidit en förkylning och ätit kinesisk mat tre gånger om dagen.

Efter en misslyckad kur av kinesisk örtmedicin så känner jag mig relativt frisk. Speciellt gäller det i alla fall om man jämför sig med de konstant hostande medpassagerarna.

Ibland blir det lite jobbigt med den enahanda kinesiska maten – nudelsoppan till frukost blev lite too much. Då får man bejaka sitt kulturella ursprung och frossa i en yoghurt med musli. En förvånande diet som jag lade mig till med var att komplettera frukosten med en grönsallad med Rhode island dressing.

Även SAS pratar om att man skall förnya sig. Man skall uppgradera sin flygplansflotta. Massor med nya plan av olika modeller skall köpas in. Med detta initiativ hävdar man att man tar ett nytt grepp för att värna om miljön.

Med två vrålande fotogenslukande jetmotorer på båda sidorna om mina öron är det med ett leende man läser artikeln i ombordtidningen. Men vad gör man inte för miljön? Att de gamla skorvarna, som MD80, som SAS flög med innan knappt höll ihop behöver man inte nämna.

Efter att jag varit ifrån långresorna ett tag så har SAS i samma takt som de uppgraderat flottan nedgraderat ombordservicen.

Jordnötterna har som bekant försvunnit för länge sedan men en omtänksam person skickade med mig en på påse Estrella saltade nötter till drinken. Men döm om min förvåning vad som hade hänt när jag kom på planet. Nu för tiden får man i economy inte en gin och tonic innan maten.

Någon öl till maten är det naturligtvis inte heller tal om. Dessa drycker kunde man numera köpa till utpressingspriser. Vad som dock ingick var en läsk. Jag tog en Coke med is.

Men herregud vad sött det var! Jag kunde inte dricka den. Så när jag nu sitter och funderar på varför det var så sött inser jag att jag har inte ätit något artificiellt sötat under två veckors tid. Jag känner att kilona har rasat av mig. Mina slimfit jeans känns rymliga rent av.

På tal om bredd, så är ett av de nya planen som SAS skulle förnya till vara av typen wide body. På ett sådant kan man få plats med fler sillar i bredd. Men jag har en teori varför man väljer att uppgradera till just wide body.

Jag är övertygad om att man gör det för att få plats med flygvärdinnorna. För i takt med att flottan förnyas, föråldras flygvärdinnorna. I föråldringsprocessen ingår även att även de intar en mer wide body.

Ja, jag vet att det är fullständigt politiskt inkorrekt att skriva om sådant här, men faktum är att de 45-50 åringar som utgör baletten idag har svårt att ta sig fram utan att stöta till passagerarna. När man som jag föredrar en gång-plats är det verkligen påtagligt.

Ett tips kanske kan vara att förlänga layover i Kina med en vecka eller två så att de slimmas ner i lämplig storlek för att passar in i kabinen igen. En annan variant kan vara att uppgradera till thailändsk-, filippinsk- eller koreanskbesättning som genetiskt inte har samma storlek.

Denna besättning torde även vara mycket billigare, så då kunde jag få tillbaka min gin och tonic kostnadsneutralt för SAS… Bara en tanke så här 10 kilomter upp ovanför Irkutsk.

Första veckan i Kina – stort och smått

lördag, december 12th, 2015

I december 2012 satt jag på Pekings flygplats och funderade. Planet var obestämt försenat och tiden i loungen förströddes med att småäta och dricka gratisdrinkar. ST-Ericsson hade precis meddelat att man lägger ner de integrerade mobilplattformarna som jag jobbade med.

Konkurrensen var för svår, volymerna för låga, utvecklingen för snabb och marginalerna för små när Kineser och Amerikaner trampade på gaspedalen. På bara några år körde de ifrån det Svensk-Franska misslyckade bolaget som led av obeslutsamhet, halvmesyrer och för dyra kostymer.

I praktiken betydde det att jag måste få utlopp för min projektledningspassion inom annat företag. Det var lite med ett vemod jag satt på flygplatsen och funderade på det just avslutade kapitlet i mitt liv. Tiden i Asien hade varit fantastiskt givande. Att få perspektiv på samhället och på mig själv är otroligt värdefullt. Få saker som att jobba i en annan kultur ger dessa perspektiv.

December 2015 sitter jag i sängen på Sheraton i Changzhou, Kina och skriver detta. Efter en tid på det nya jobbet har möjligheten igen uppstått, nu inom kärnan av globaliseringen, d.v.s. utlokaliserad tillverkningsindustri.

Jag är dock en del av globaliseringens andra våg, där designen och konstruktionen av produkterna också flyttar till Kina. Produktionen å sin sida flyttar till nya låglöneländer då Kina är blir för dyrt.

Där jag nu jobbar är desing-, konstruktion- och inköps avdelningarna samlokaliserat med fabriken. Här finns en otrolig närhet och integration i hela kjedjan.

Mest påtagligt blir det dock vid utspisningen då blue och white collor samsas. Det är ett skådespel att se 300 pers få mat med militärisk precision inom loppet av bara några minutrar. Jag har aldrig varit med om en lunchkö som rör sig så fort.

20151210_122207

Fabriksmat; ris, tofu, grönsaker, en stor köttbulle och en varm soppa som mest smakar vatten och utgör måltidsdryck. En frukt också… mycket uppskattad.

När ni ser bilden kanske ni tror att jag sitter inne. Inte för att jag vet vad som serveras på svenska fängelser men jag skulle gissa att det är serverat i samma plåtskålar. Nåja, maten är inte dålig, men allt utom soppan/drycken och riset är ljummet och det tar lite tid att vänja sig vid.

På tal om kallt, är det kanske 15 grader inne på kontoret. Första dagen frös jag som en hund. Andra dagen hade jag på mig allt jag hade med mig (tröja, hoodie, fleece) men det hjälpte inte. Jag tog mig friheten att på onsdagen sätta på värmen i kontorslandskapet och tänka sig – kineserna slutade hosta.

Hur som helst så har jag själv blivit förkyld lagom till helgen. Att vara sjuk långt från eget kylskåp med honung och mjölk är inte roligt. Nåja, kan man få Nobelpris i medicin för att sänka dödligheten av malaria, ett ämne som kommer från gammal kinesisk läkekonst, så borde de ha något mot min förkylning kan man tycka.

Fast kanske jag bara drabbades av dålig karma när jag satte på värmen på kontoret.

Teutonernas kamp

lördag, oktober 3rd, 2015

I en sällan skådad holmgång avgjordes slaget om äran att vara bygdens nu levande snabbaste person. Tidig en lördagsmorgon,  när daggen fortfarande var talrik, samlades stora mängder människor för att vara med om äventyret och avgörandet.

Kombattanterna ställde upp sig på startlinjen och fältet mönstrades. Startnumren räknades upp och ett sus gick genom den samlade publiken. Anspänning hos de tävlande var påtaglig.

Starten markerades med avfyrningen av ett 12 pundskanon så marken skälvde. Publiken vrålade av upphetsning och vinkade med sina fanor. Den stora tävlande massan rusade iväg på denna utmanande färd där liv stod mot död, ära mot förödmjukelse.

Horden rusade fram genom byns gränder och från alla fönstren hördes upphetsade åskådare ropa tillmälen till kombattanterna. Men bebyggelsen var strax borta för att ersättas av mörka skogar och oändliga slätter.

Utmaningen att hitta rätt gjorde att flera kämpar kom på villovägar, vissa för evigt, andra hittade tillbaka till den nu upptrampade stigen. Snart hade fältet dragits ut och agnarna skiljts från vetet.

Med ett ytterst allvar kämpar vi oss fram över stock och sten, genom sly som endast kan beskrivas som den tätaste djungel. Med ens förändras dock naturen och en hög månghundraårig skog med otaliga väsen välkomnade oss.

Det var tydligt att vi var de första människorna som beträtt dessa plaster, ja förutom folk som är ute och går med sin hund förstås.

Efter skogen ersattes terrängen med ett småbrutet kulturlandskap. Miljöer, som vittnar om förindustriell kvarnverksamhet, svischar förbi. Det magiska björnbärsriset försöker fånga in löparna med sina långa tentakler och vassa hullingar som endast en ond skapare kan komma på.

Snart ligger de oändliga öppna fälten framför oss och det är med viss tvekan man springer ut från skyddande skogen. Fälten är svåra att navigera. Endast en och annan illa dold traktorstig kunde ge vägledning vart vi skulle springa.

Mil efter mil springandes på de öppna stäpperna kunde vi långt borta i horisonten se byns tinnar och torn sticka upp. Målet var nära och kampen hårdnade mellan de som överlevt så långt in i tävlingen.

Då händer det som inte får hända – skosnöret går upp på min vänstersko. Jag tvingas att släppa tätklungan för att snabbast möjligt åtgärda problemet. Genom ett rådligt ingripande löser jag problemet och ser att jag inte tappat för mycket till kämparna framför mig.

Men återigen drabbas jag av olycka; min telefon ramlar ut fickan på Fulltoftavägen och batteriet flyger all världens väg. Inte nog med att jag förlorar kontakten med täten, jag förlorar även loggningen i löparapplikationen. Katastrof att jag inte kan dela min förträfflighet på sociala medier!

Som en slagen man samlar jag ihop mina telefonbitar och fortsätter. Långt där framme hör jag massorna hurra och fanfarerna ljuder när förste man går i mål.

Väl framme i mål så får jag ett äpple och med ens är alla världens bekymmer ur världen. Det är gott att återigen vara i en klunga av trevliga Ludvigsborgsbor som mu analyserar evenemanget.

Nöjd beger jag mig hemåt efter de sju sprungna kilometerna. Det blir inte sämre av det faktum att telefonen fortfarande lever efter den omilda behandlingen. Ludvigsborgsloppet 2015 gav mersmak.

20151003_100356

Kämparna och publikmassorna vid starten.

Konsten att leva i nuet

torsdag, augusti 20th, 2015

Igår var jag ute och sprang i ett motionsspår vid flygplatsen i Jönköping. Motionsspåret sprangs under min ungdom och jag hade ett minne av att det var en runda med bra underlag.

Med mig hade jag min systerson som är i 20-års åldern. Det låg en liten ton av macho-ism över löpturen. Hur länge skulle gamlingen hänga med den nya generationen? Skulle gamlingen sätta pojkspolingen på plats?

Det ovan nämnda jämna och fina underlaget var dock bara något fanns i min minnesbild. I realiteten hade löparrundan omvandlats till ett utmanande navigerande mellan rötter och gropar. Naturligtvis utgjorde inte det något problem för en rutinerad löpare som jag… tänkte jag.

Efter 5 kilometer bestämdes det att ytterligare ett varv skulle springas för att skilja agnarna från vetet. Med friskt mod ger vi oss ut på det andra varvet.

Jag sätter igång och berättar en anekdot från 90-talet. Plötsligt så hände det. En rot fanns på fel ställe och med hög fart faller jag som en fura bland tallarna vid Axamosjön.

På vägen ner mot marken tänker jag att det här kommer inte sluta på ett bra sätt. Jag landar med revbenen på en rot, axeln på en annan rot och underarmen på en tredje rot.

Jäklar vad ont det gjorde när jag låg på marken inbäddad i barr. Den pigga ungdomen bredvid frågar mig med ett brett leende om jag behöver telefonen för en selfie. Jag skrattar till och det smärtar i bröstkorgen.

20150819_205249

Mina fötter mötte en av många rötter, resultatet blev blodet på min arm och smärtan i min barm

Under några sekunder ligger jag på rygg och funderar på den fulla morgondagen. Med mötet från morgon till sen eftermiddag konstaterar jag att just i morgon har jag inte tid med att vara partiellt invalidiserad.

Dagen har genomlidits med många påminnelser om gårdagens vurpa. Jag konstaterade många gånger att det är rätt roligt att jobba som projektledare; varje gång jag skrattar smärtar revbenen.

En paradox att det gör ont att ha roligt.

Så när jag kör hem från jobbet konstaterar jag att jag lever väldigt lite av min tid i nuet. Jobbet går ut på att planera upp och styra framtiden samt att kontrollera och utvärdera hur det gick.

Nuet överlämnar jag med varm hand och totalt förtroende till mina arbetskamrater i projektet. Planerna och styrtalen är båda speglingar av verkligheten, inte verkligheten själv.

Ja, ni fattar vart jag är på väg – Platons allegori om kunskapen om verkligheten kontra skuggorna på grottväggen, naturligtvis.

Så trots att jag bävar för att gå och lägga mig ikväll, och därmed utsätta min bröstkorg för påfrestningar, så är jag fascinerande nog tacksam.

Jag är tacksam för att jag har fått en påminnelse om hur bra jag har det. Jag är tacksam för hur mycket jag skrattar på jobbet och jag är tacksam för hur smärtfri min normala vardag är.

Trots allt det tänker jag försöka undvika att snubbla i joggingspåret genom lite mer sinnlig närvaro i nuet. Lagom mycket verklighet är bäst.

 

 

Sommarprojekt: Lådbilsbygge

lördag, augusti 1st, 2015

Det är en dröm för många barn att ha en cool lådbil. Denna dröm närde även jag när jag var liten… eller lite mindre i alla fall.

När min dotter förde frågan på tal var det säkert att stor del av semestern skulle ägnas åt just ett lådbilsbygge. Bara för att undersöka barnets commitment till projektet lät jag henne själv betala kostnaden för grundstommen – en barnvagn.

Det pedagogiska exemplet att gå upp på Blocket och hitta barnvagnen var stort. Vagnen med ett par rejäla axlar och hjul av modell Teutonia hittas i Klippan . Inombords konstaterar jag att det kommer kosta mig mer att köra till Klippan än vad själva barnvagnen kostar.

Hur som helst så är det ett otroligt sammanträffande att personen som vi skall köpa barnvagnen av har jag gått på kurs med i Stockholm bara en månad innan. Världen är allt bra liten… som det brukar heta.

20150715_115341

Hjul och axel från barnvagnen och regel sågas till.

Väl hemma kommer vinkelslipen fram och framaxeln demonteras och monteras på en regel. Dessa två bitar utgör styraxeln.

Resten av barnvagnens underrede (förutom den så otroligt praktiska korgen för blöjor och shoppingpåsar) låter vi vara kvar i befintligt skick.

20150715_131402

Det som är kvar av chassit. Resterna av korgen skall också tas bort. Bromsaxeln låter vi även den vara kvar för framtida användning.

Plankor skruvas fast i barnvagnschassit med vagnsbultar och låsmuttrar

20150716_125743

På chassis skruvar vi med vagnsbultar fast plankort i robust material.

Längs med centrumlinjen av chassit lägger vi en regel och skruvar fast chassit i den. Även styraxeln skruvas fast på centerregeln med en rejäl vagnsbult och en låsmutter. Alla bultar och muttrar köper vi på Kvist och Knast i Höör till kilopris.

20150716_154645

Chassit och styraxeln upp och ned. Axlarna är fastsatta med plattjärn. Grundstommen till lådbilen är klar. Resten är kosmetika…

Mellan plankorna på sidan fäst reglar. En längsgående regel kopplar ihop chassit med styraxeln i fören.

På sitsens stålrör borras hål och barnvagnsstolen skruvas på plats direkt på plankorna.

20150716_162203

Barvagnssitsen borras fast i chassit.

Efter att stommen var klar var det dags att bygga skalet. En plywood skiva på 6mm inhandlas och på XL Bygg i Höör hjälper killen på plocklagret till med tillsågningen.

Plywooden formas med lite vilja till en fartvänlig spets med hjälp av reglar mellan de båda sidorna. Formen på kanterna på plywooden förstärks genom lister från samma plywood skiva.

Plywooden fästs i chassit med den genomgående bultarna från chassit med resultatet att konstruktionen blir superstabil.

20150718_143604

Formad plywood till en spets

Till sist målas vagnen i valfri färg. Just denna lådbil kommer bli mintgrön, eller marsipan som det hette i brytningsmaskinen på Colorama i Höör.

20150729_131248

Visst är det kul när man kommer till målningen.

En träplanka får agera broms med ett rep för att styra bromsen på barnvagnen. För att bromslåset skall bromsa och inte låsa hjulet så skruvas en plåtbit fast på hjulnavets innansida. En tillräckligt robust lösning för ändamålet.

Det mest kostsamma var dock vimpeln, tutan och reflexerna som inhandlades på Gelwel. Något som var genomgående på alla inköp var dock “lådbilsrabatten” – alla inköp där ändamålet “lådbil” diskuterades innebar att en viss monetär rabatt infann sig.

Och visst kan jag hålla med som att det är en nobel sak att bidra till att ytterligare en lådbil ser världens ljus. Troligtvis har välvilligheten med drömmen att göra som jag började artikeln med.

In alles kostade lådbilen ungefär 1000 kronor.

Här kommer en instruktion och en provkörning med den färdiga lådbilen på min Youtube kanal:

Ångtågsresa i Skåne

lördag, juli 25th, 2015

Tisdagen den 21 juli var det dags att åka ångtåget på Österlen. Museijärnvägen går mellan Brösarp och St Olof med uppehåll i Vitaby.

Resan är ett utmärkt utflyktsmål och järnvägsklubben förstår att alla inte är superintresserade av slipers, rälsspik, bladfjädrar och annan järnvägsteknik. Det finns något för alla på denna resa.

DSC_0196

Ånglok fascinerar både gammal som ung

Även om man mot förmodan inte ens gillar tåg kan man njuta av det böljande landskapet och fascineras av sandbankarna och järnvägens skärningar därigenom. Är man inte intresserad av det kan man fundera på hur det står till med dräneringen av banvallen.

20150725_111336

Viserade biljetter

Om man tänker på allt det där och att biljettpriset finansierar stor del av kalaset är det med glädje man separeras från ansenlig summa för att låta familj och svärföräldrar åka sträckan till St Olof och tillbaka.

När vi på tillbakavägen från St Olof står på plattformen på sista vagnen ser jag allt det arbete som har lagts ned för att genomföra slipersbytena.

Jag tänker på min farfar som var rallare i Västergötland och det arbete som de genomförde för att bygga den numera nedlagda järnvägen mellan Ulricehamn och Jönköping.  Det var en järnväg som kom till, inte på ekonomiska grundvalar utan på grund av arbetsmarknadspolitik. Allt detta slit bara för slitets skull – något att fundera på i dagens debatt.

Nåja, som all museiverksamhet så är Brösarpsbanan ett kikhål till en tid som har varit. En tid när pys och fnys stod högst i kurs och där passionen för tågen var stor. Då var järnvägen basen i transportinfrastrukturen i Sverige, ända ut i småbyarna.

20150721_123438

Drömmarnas verkstad

Det vi lär oss från detta och tar med oss in i framtiden är att effektiva kommunikationer till ekonomiska hubbar är grundbulten för överlevnad av kommuner runt städerna. Detta kan vi se i form av det pärlband av växande kommunala centralorter utmed södra stambanan. Resten för en stagnerande tillvaro i urbaniseringens bakvatten.

Just dessa tankar snurrar när man står längst bak i tåget och är förförd över utsikten. Den gamla banvallen och rälsen som försvinner i fjärran när nya meter fogas till det som varit i jämt dunk mellan skarv och hjul. Ljuv musik för varje vettig människa…

Det är väl spenderad semestertid att besöka banan. Kom bara ihåg att ta god tid på dig att diskutera med medlemmarna i föreningen om järnvägstekniska detaljer. Se även till att komma på tåget igen efter stoppet i Vitaby så du inte blir frånåkt…

Efteråt rekommenderas att åka till Brösarps Gästgiveri och äta deras utmärkta Äggakaka men om det får någon annan skriva.

Läs om föreningen på dess hemsida: www.skanskajarnvagar.se

Titta på filmen från besöket på min Youtube kanal:

Besynnerliga förmågor

lördag, juni 27th, 2015

Idag (2015-06-27) läser jag på morgonen att vårt kära och högt ärade (…) före detta kommunalråd har varit uppe på sent på kvällen. Tillsammans med sin spanska likvida vän har denne tänkt till och formulerat en insändare till tidningen.

Det är ett mönster som vi känner igen sedan tiden då han skrev på sin egen blogg. Ju senare på kvällen desto mer radikal verklighetstolkning åstadkoms av think-tanken i Fulltofta.

Insändaren är skapad genom att i en mixer blanda olika ämnen som NATO-medlemskap, Putin, Skånska Dagbladet och 70cl Rioja. Ut kommer en rörig historia som doftar bitterhet för att Skånskan kritiserade hans korrupta ledning när han satt vid makten i Hörby.

Naturligtvis klassas Skånskans granskning som mobbing, som all annan granskning av denne och dess illdåd som han gjort sig skyldig till genom sin korrupta regim.

Genom dimmorna ser han i insändaren en konspiration om åsikter att flyktingmottagning kostar pengar och att tidningen företräder denna uppfattning. Under ruset torde en sammanblandning mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning visa att minus blir plus.

Denna bild får tankepolisen i Fulltofta att skämmas, å en hel bygds vägnar. Detta är det enda som är anmärkningsvärt i insändaren – förmågan till skam. Jag var helt övertygad om att hans personlighetstyp var helt oförmögen till skam om man tänker tillbaka på hans gärning i Hörby kommuns invånares tjänst.

Men det kanske är två helt skilda kompetenser; att skämmas för sig själv eller att skämmas för någon annan. Det ena kallas moral och det andra kallas härskarteknik genom skuldbeläggning.

En pärla i Skåne: Hässleholms Modell- järnvägsförening

lördag, juni 13th, 2015

Idag har det varit en stor dag. Jag tänker inte på sådan dussinvara som ett kunglig bröllop som händer lika ofta i Sverige som dokusåporna kommer och går. Nej, jag tänker på mitt besök på Hässleholms Modelljärnvägförenings anläggning på nedlagda P2 i Hässleholm.

Varannan helg på lördagen är det körning för oss som vill förankra oss lite i hur det såg ut runt järnvägen i Hässleholms kommun på 60-talet. En helt fantastisk anläggning.

Det är mycket work in progress, men de miljöer som är färdigställda är mycket fantasieggande. De långa stationsområdena, de långa tågen och de slanka kurvorna är något som hemmabyggarna bara kan glömma att åstadkomma där hemma.

DSC_0215_tyringe

T43 passerar Tyringe station med G-vagnar i kroken

Något som är roligt är att prata med de engagerade byggarna i föreningen. Precis innanför dörren stöter jag på P-O som varit djupt involverad i byggandet av Sösdala station och området däromkring.

Att lyssna till hur måtten på ett näst intill osynligt garage uppmätts är fascinerande. Jag älskar passionerade personer.

DSC_0209_sosdala

P-O berättar om tillverkningen av byggnader och att det är roligare i föreningen än att bygga hemma.

Den som är intresserad av gamla tåg från sin ungdom (beroende på hur gammal man är dock) får även de sitt lystmäte. Ibland brummar ett Y3-set förbi. På grund av sin form kallades den Kamelen.

Jag har själv åkt den mot Ystad när jag var barn. Ståendes bakom lokföraren, där man kunde se in i förarhytten via en fönsterruta, var jag för en tid själv lokförare.

DSC_0227_y3

Ett Y3 tåg passerar på en del utan landskap… lika vacker trots det…

Men allt är inte underbart. Precis som i verkligheten inträffar det incidenter. Mitt på Hässleholms central spårar en godsvagn ur och tåget måste stanna.

DSC_0219_urspårning

Urspårning på precis innan perrongerna börjar. Tur var väl det så att inga personskador uppstod.

Personalen kommer rusande fram med trappstegar och kyrkstötar för att reda ut situationen. När jag frågar om man kommer genomföra en haveriutredning blir svaret nekande från personalen.

Dock försäkrar han att man har större driftsäkerhet än Trafikverket på fullskaleanläggningen en bit bort. Stilla tänker jag för mig själv att det är näppeligen ingen bedrift i dessa dagar…

När man går runt så kommer man till områden som ligger mer i framtiden än den befintliga historiska. Även framtiden kommer utspela sig i 60-tals utformning. Det hela låter som en uppföljare till filmen Tillbaka till framtiden – del 367?

DSC_0229_framtiden

En bild från framtiden – här kommer banan ner mot Kristianstad ta form.

Enligt uppgift så kommer banan till Kristianstad i vinterskrud implementeras på de tomma ytorna. Det är något jag ser fram emot.

Vi tar bilen hem igen och jag landar i trädgården. Jag tittar på min egen bana och mina tankar flyger iväg om framtida utvidgningar på banan. Ett mötesspår, en signal eller ett spår in i källaren?

Jag tar fram ett godståg och kör några varv. Tankarna flyger iväg och efter en stund har ambitionsnivån sjunkit tillräckligt för att jag skall kunna gå och hämta en kopp kaffe och fortsätta med att titta på tåget utan att känna prestationsångest.

DSC_0205_ludvigsborg-roinge_jarnväg

Ludvigsborg-Röinge järnväg avrundar en dag i tåghobbyns tecken.

Kaffet är uppdrucket och det kommer några droppar regn. Jag plockar in mina vagnar och känner mig mycket tillfreds över både besöket i Hässleholm och avslutningen hemma i trädgården.

Den enda framtidsplanen som jag har nu är att ta med min pappa till modelljärnvägen i Hässleholm. Pappa var stins i Västergötland och i Jönköping under järnvägens storhetstid på 60-talet. Trots en lätt demens kommer han känna igen nästa allt som visas.

Varför inte åka dit ni med – även om ni varken är dementa eller tågnerdar?