Posts Tagged ‘Flyktingpolitik’

Rättsstaten är nationens sista försvarslinjen

söndag, januari 15th, 2017

Innan du läser vidare i denna artikel så ber jag dig att du först tittar några minuter på nyårsfirandet på Möllevångstorget i Malmö som en läsare skickade till mig:

Denna film har visats över hela världen om tillståndet i Sverige idag. Vad är det som händer och varför händer det just på Möllevången frågar jag mig?

raketforskare

Raketforskare på Möllevångstorget.

Dagen efter i SVTs Aktuellt så får polischefen frågan varför polisen inte gjorde något. Svaret var att man hade gott om resurser på plats men man valde att skydda personer som fanns på torget, inte ingripa mot de individer som gick omkring med fyrverkerilådor och siktade på både polis och övrig allmänhet.

Det är svårt att se hur polisen skulle lyckas göra något värre genom att ingripa mot de som sköt – i värsta fall skulle någon oavsiktligt träffas i stället för att någon person avsiktligt träffats. Normalfallet torde varit att fyrverkerilådan slocknat när vattenkanonen riktades mot mobben.

Vi här i Mellanskåne har under långa tider inte haft någon polisiär närvaro. Konsekvensen är nu att i Hörby råder djungelns lag med stölder, inbrott, droghandel, missbruk, misshandel, våldtäkt och skadegörelse. Kausaliteten är så uppenbar att till och med kommunalrådet kräver polisen tillbaka till kommunen.

Jag har i samband med det tidigare skrivit min dystopiska analys om välfärdsstatens nedmontering. Händelse med nyårsfirandet visar ytterligare, och kanske mer påtagligt än exempel om Hörby, på hur samhället tar ytterligare ett steg tillbaka för mobbens dominans och samhällets nedmontering.

polis

Malmöpiketen jagas av över Möllevångstorget av mobben

Orden från polischefen ljuder återigen i mina öron: “vi hade ganska gott om resurser på plats” – ändå kunde statens företrädare inte agera. Flatheten är total och respekten för lag och ordning är totalt bortblåst.

Polisen har varit ansträngd det senaste ett och ett halvt året. Situationen är kritisk efter att landet översvämmades av immigranter som har behov att tillfredsställas från staten. Polisen var inte byxad för merarbetet, ungefär på samma sätt som kommunerna inte är byxade att klara av bosättningen av de nyanlända.

Alla utom Sverigedemokraterna förnekar att vi har jätteproblem. Varför är det så? Vem är det egentligen som vinner på att man försöker sopa problemen under matta? Svaret finner man troligtvis i problematiken att de övriga partierna fortfarande inte har kommit över chocken av flyktingvågen och vägrar inse att vissa samhällsfunktioner går på knäna även om inflödet har stoppats.

Om man till förnekelserna ovan dessutom lägger till det faktum att de som kommer har en negativ syn på staten och polisen, så förstår man hur stor utmaningen är. Det är inte en förvånande syn på staten givet de stater som migranterna kommer ifrån och är vana vid. Men att förutsätta omedelbar samsyn om samhället i integrationens namn får tillskrivas den svenska naiviteten.

Så detta är ett uttryck för kulturell mångfald; vi har olika perspektiv på hur livet är beskaffat och hur man ser på de samhälleliga konstruktioner som finns kring oss. Ett stabilt samhälle har möjlighet till mycket kulturell mångfald, men ett samhälle med samhällsinstitutioner som går på knäna klarar av diversiteten mindre bra. Och det är här det blir en spännande skärning, där det som inträffade på nyårsaftonen blir en konkret bild av ett samhälle på glid.

För en stabil stat, med fungerande rättskipning där normerna i samhällskroppen upprätthålls av rättsstaten, är den kulturella mångfalden inget problem; de avvikande elementen hanteras i rättssystemet och staten fortsätter vara stabil. Men i en stat som inte stämmer i mångfaldsbäcken riskerar nationen att förintas.

Antingen så tillåter vi att klassa raketskjutningarna på Möllevången som kulturell mångfald och anpassar samhället till de nya elementen eller så värnar vi om de svenska lagarna som beslutas om i riksdagen och att polisen upprätthåller rättsstaten. Så enkelt är valet.

När jag ser att polisen väljer att backa inför mobben tycker jag att det inte kan bli tydligare att vi i Sverige har gjort under lång tid ett stort misstag att inte haft nolltolerans mot brott. Det har gått så långt att polisen själva inte vet när det är dags att ta fram batongen i stället för silkesvantarna – det är bara att lyssna på polischefen ovan som försvarar passiviteten.

papper

 

Gör bara en enkel sökning om nyheterna det senaste året om brott på hög. Är du stolt över ditt Sverige när du läser artiklarna? Tycker du att rätt prioriteringar görs i samhället för att komma till rätta med problemen?

Oavsett etnisk eller kulturell bakgrund så är utebliven konsekvens för brott ett accepterande av att det är OK att hålla på med olaglig verksamhet. Det är en normförskjutning som inte bara varje villaägare långt från polisstation bävar för utan alla som vill ha kvar en nation som ger säkerhet även till de svaga.

Det är inte osannolikt att du liksom jag tycker det är dags att rusta upp, inte bara försvaret, utan även rättsstaten. Rustar vi inte rättsstaten så kommer det stora hotet inifrån och inte från Ryssland.

Utstött från partier önskar jag bara att det finns ett parti i Sverige som kunde lyfta blicken från det fastlåsta skyttegravskriget och deklarera en politik som bygger ett Sverige som vi verkligen vill ha, ett samhälle med nolltolerans mot brott som ger möjlighet till mångfald utan mobbvälde, det vill säga ett samhälle som fullt finansierar rättsstaten.

För tro mig, om inte polisen håller ordning här i byn så kommer andra element att ta över den funktionen utanför rättsstatens försorg.

Cementeringen av flyktingpolitiken måste brytas genom etisk analys och diskussion

måndag, december 8th, 2014

Jag liksom många med mig har de senast åren brottats med konsekvensen för landet Sverige när flyktingströmmarna från världens oroshärdar ökar. Vi vet alla att landets resurser är begränsade och flyktingarnas behov, oavsett om de står vid landets gräns eller om de befinner sig i flyktingläger i Darfur, är i det närmaste oändliga, i alla fall för ett litet land som Sverige.

Det är intressant att se hur hela det politiska spektrumet i Sverige gemensamt håller med om att Sverige ensamt inte kan lösa problemen, utan att det krävs en gemensam insats inom FN/EU för att fördela trycket av de behovssökande.

I torsdags och i fredags så var jag på några leverantörsbesök kring Åålborg i Danmark. Det återkommande ämnet, när vi släppte diskussionerna om tekniken, var frågan “Vad i hela friden håller ni på med i Sverige och den politiska krisen?” Naturligtvis handlade det om immigrationspolitiken. Och det är så att Sverige verkligen har en helt annan politik vad gäller flyktingmottagande. De danskar som jag pratade med beskrev den svenska politiken som självutplånande.

Det svenska relativt liberala mottagandet är inte bara känt i Danmark utan i stora delar av världen, speciellt i de områden som genererar flyktingar. Samtidigt vet man om att det finns mycket begränsade möjligheter att komma till Sverige på laglig väg. I princip bara genom att bli klassad som kvotflykting av UNHCR. Konsekvensen av det är att alla som vill komma till det liberala Sverige måste ta hjälp av människosmugglare som årligen tar livet av tusentals flyktingar på Medelhavet.

Med Sveriges liberala hållning tillsammans med det faktum att det är omöjligt att komma till Sverige lagligt gör att det är vi själva som är ansvariga för liven som offras helt i onödan på Medelhavet. Detta är något vi som nation borde ställa oss frågande till om vi skall fortsätta vara uppmuntrande till eller om vi skall skicka ut ett annat budskap.

De som står på barrikaderna och aggressivt vrålar humanitära skäl till att fortsätta den inslagna politiken brister i verklighetsinhämtningen och gör sig skyldiga till inhuman massdöd på Medelhavet eller förgiftning i täckta lastbilar under flyktingsmugglarnas försorg. Endast i naivitetens Sverige kan vi tillåta detta fortsätta.

Samtidigt som etablissemanget står på barrikaderna och skriker i övertoner har vi i Sverige överlåtit till ett litet nationalistiskt isolationistiskt parti att växa sig starka. Sverigedemokraternas ansats är att kraftigt dra ner på invandringen på grund av en nationalistisk föreställning om det svenska – om att endast i Sverige äter man svenska kebabpizzor.  Deras ansats är varken att komma till rätta med dubbelmoralen i massdöden på Medelhavet, eller att vi som nation göder människosmugglingen och organiserade brottslighet, eller att vi med stora resurser bara hjälper en bråkdel av alla de hjälpbehövande.

Problemet är att i frånvaron av de etablerade partiernas förslag på åtgärder så har Sverigedemokraterna, i sin jakt på att uppfattas som något annat än något som katten släpat in, lämnat förslag på lösningar. Som känt är så kan även en blind höna hitta något att äta, men trots att jag letat har jag inte hittat resonemanget bakom ställningstaganden, annat än de ovan nationalistiska. Konsekvensen är att varje förändring av flyktingpolitik ses som att tillmötesgå Sverigedemokraterna, vilket är ett tabu för alla etablerade partier. Cementeringen är total.

Ett nytt angreppssätt är nödvändigt för att undvika stigmatiseringen av domänen och lösningarna. För att inte köra fast i ovan vinkelvolt skulle jag därför vilja ta min utgångspunkt i Statens Medicinsketiska Råd. Detta råd har  som uppgift att bland annat diskutera prioriteringar mellan olika medicinska insatser i en resursbegränsad vårdapparat.

De principer som ligger till grund inom vården för prioriteringarna skulle till stor del kunna appliceras  inom den globala flyktingproblematiken. De grundläggande prioriteringarna pekas ut enligt nedan:

  • Människovärdesprincipen: Alla har lika värde, samma rätt att få sina rättigheter respekterade, och ingen är i detta avseende förmer än någon annan.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen: Den som har störst hälso- och livskvalitetsrelaterade behov ska komma i första hand.
  • Kostnadseffektivitetsprincipen: Ingen har behov av något som inte har effekt. Därför ska en rimlig relation mellan kostnad och effekt eftersträvas.

Dessa skrivningar kan tyckas vara självklara men för att förstå de bakomliggande resonemangen, bland annat för att inte hamna i ett utilitaristisk resonemang, rekommenderar jag starkt att man läser kapitel 10 i SOU om Vårdens svåra val, som kan laddas ner på regeringens webb-plats.

Att alla människor har samma värde och att alla har rätt att få sina mänskliga rättigheter respekterade är fundamentalt. Detta innebär INTE att det är en rättighet att bli svensk medborgare. Vad skrivningen däremot säger är att sett över hela flyktingkollektivet så är det inte så att de som lyckats ta sig till Sverige kan på något sätt göra större anspråk på att få bli svenska medborgare än någon annan flykting.

Snarare torde det motsatta gälla då dessa människor vid vårt lands gränser har gynnat kriminell verksamhet för att ta sig hit, låt vara att vi har tvingat dem till det. Utvisning efter avtjänat fängelsestraff nollställer hela flyktingprocessen. Detta moment 22 gör att dubbelmoralen i vår flyktingpolitik leder till att vi som nation undermineras etisk när vi de facto premierar dem som begår brott. Dilemmat är att de som begår brottet och de som straffas för brottet inte är samma personer.

Genom behovs- och solidaritetsprincipen gäller att de som är i mest behov av skydd skall ha det. Med dagens ordning får vi en motsatt effekt, att de som har mest resurser kan använda dessa för att på illegal väg ta sig till Sverige och få sitt fall prövat. Och vidare så innebär anhöriginvandringen (som utgör den största delen av invandringen till Sverige) att vi ytterligare premierar de resursstarka migranterna som i princip inte är flyktingar.

Enligt ovan princip borde staten Sverige satsa på de individer som har de största skydds- och resursproblemen. Per definition är det inte de som står vid vårt lands gränser utan det är de som är kvar i flyktinglägren närmast oroshärdarna.

Fredrik Reinfeldt säger i Expressen att

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.

Så skall man förstå uttalandet ovan och talet i somras om att vi skall öppna våra hjärtan så är det för en politik att etablera flyktingläger i svensk glesbygd. Så frågan är om det är mer effektivt locka flyktingar till ett norrländskt hinterland än alla andra lösningar? Därmed är vi inne på den tredje principen:

I kostnadseffektivitetsprincipen säger vi att om ovan är lika så är det den åtgärd som ger mest effekt som vi skall tillämpa. Återigen skall vi se på hela flyktingkollektivet och inte bara till de som lyckats ta sig till landets gränser.  Var uppnår vi mest effekt för våra pengar? Svaret på denna fråga är att det gör vi genom att hjälpa det stora flertalet flyktingarna på plats nära, men på säkert avstånd från, oroshärdarna.

Jag kommer fram till samma lösning på problematiken som jag har skrivit om ovan som Sverigedemokraterna anger som sin lösning. Visst var jag inte först ut på fältet men detta är den mest rimliga hållningen och Sverigedemokraterna skall inte beträda denna mark ensamma. Är det så att vi gör detta av rätt anledning så har vi stora chanser att lyckas och göra livet bättre för många fler som har större behov, än vad vi lyckas att göra idag.

Om vi anslog alla pengarna till UNHCR som vi spenderar inom landet för att administrera och pliktskyldigt försöka integrera immigranterna så kommer vi uträtta så mycket mer för mänskligheten genom att återigen beträda den högre moraliska marken. Sverige kan återigen vara ett internationellt föregångsland och inte ett avskräckande exempel inom humanismen. Genom att fortsätta ta emot kvotflyktingar som vi gör och därmed visa på en väg framåt för andra länder att dela ansvaret med kan vi på ett organisera och icke-livsfarligt sätt se till att de mest hjälpbehövande får hjälp.

Sverige befinner sig i en politisk kris som har sitt ursprung i att det samlade politiska spektrumet har valt att bortse från ett litet men viktigt politikområde som stora väljargrupper finner vara angelägna eller hyser oro inför. I detta vakuum har Sverigedemokraterna positionerat sig med både tur och skicklighet. Med svar som nationalism och protektionism försöker man lösa svåra humanitära frågor som bara kan lösas med internationalism och solidaritet.

Med en aktiv och konstruktiv politik även inom detta område från etablerade partier kommer man dra undan mattan för Sverigedemokraterna. Väljer man att bortse från detta kommer man ha än större problem efter mars, och då inte bara med Sverigedemokrater och budgetomröstningar.