perelis.se

Kan man inte förklara att samhället växer med en växande befolkning, då kommer man ha problem med att man fyller på med resurskrävande individer i ett system som beskrivs ha finita tillgångar. Det är här Sverigedemokraterna excellerar, för det är så enkelt att förklara ett statiskt system, men så otroligt mycket mer komplicerat att förklara dynamiken i dagens samhälle. Följ med på en resa från nationell politik rakt ner i Hörby-myllan.

Observation 1: Förra veckan diskuterade Tobias Billström att man måste göra något åt omfattningen av undantagen i anhöriginvandringen. Aftonbladet sällar sig den simplistiskt mässande skaran och säger “Titta, en SD-are”. Aftonbladet och Daniel Suhonen är arketypen av den duktiga idioten som hänfaller till samma enkla retorik och verklighetsbeskrivning som SD själva.

Observation 2: I en kort artikel på Sveriges Radio konstaterar professor Henrik Oscarsson om SDs uppgång i den senaste SIFO mätningen:

– Oron och frustrationen över den ekonomiska situationen växer i Sverige, och en arbetsmarknadspolitik som det är stora frågetecken kring. Det har varit mycket uppmärksamhet kring det. Sedan har vi eurokrisen, som lägger sordin på stämningen när det gäller de ekonomiska bedömningarna framåt. Jag tror att det här är huvudskälet till att Sverigedemokraterna ökar, säger Henrik Oscarsson.

Så då ställer man den stilla frågan, vilka lösningar är det som SD levererar på dessa två områden som ger dem ökat stöd? Vilken trovärdighet ligger i dessa argument om man inte kokar ner det till att ingen är egentligen intresserad av de verkliga lösningarna eller ens de verkliga problemen?

Med dessa två observationer kan man få pusselbitarna till en möjlig förklaring – SD har en konsekvent linje, väldigt enkel att förklara i en världsbild av statiskhet, samtidigt som etablissemanget relaterar till denna bild, så som Aftonbladet. Sverigedemokraterna levererar konsekvent en tydlig bild av ett politiskt projekt medan övriga partier teoretiserar i oändliga orsakssamband på alla områden.

Så, låt oss föra ner dessa observationer till kommunpolitiken i Hörby där jag bor. Med risk att göra övertramp bland stereotyperna kan man säga att befolkningen i Hörby är en ganska socialkonservativ grupp med ett ursprung från lantbruksnäringen. Socioekonomisk, utbildningsmässigt och geografiskt skulle Hörby kunna vara idealkommunen för ett stark Sverigedemokratiskt mandat, i alla fall om man skall tro Henrik Oscarsson på Dagens industri 2012-12-09. Det finns en inbyggd kultur av “vi som har bott i Hörby hela livet och är släkt med minst tre andra hushåll i kommunen”.

Missförstå mig inte, det är absolut inget fel med det, snarare tvärt om – det är det som “gör Hörby” med cykelfester och danser. Men konsekvensen av detta är att man behöver inte vara invandrare för att uppleva utanförskap. Kruxet kommer när politikerna naivt tror att man skall kunna lansera en liberal flyktingpolitik i denna miljö. När människornas instinktiva reaktion blir “nej” till ett ökat flyktingmottagande, hur stora är egentligen är förutsättningarna, utan ett gediget arbete, att integrationen skall lyckas? Rätt så liten skulle jag vilja hävda.

Man kan jämföra med ändringar som Centerpartiet transformering innebar. På kort tid gick man från ett konservativt bondeparti till ett marknadsliberalt parti. Det är med nödvändighet att man lämnar många efter sig i en sådan fundamental förändring. Samma analogi blir det när politikerkåren i Hörby springer före och lämnar befolkningen efter. Som enskild medborgare, långt från allt tal om vad politisk korrekthet är, står denne kvar med sitt perspektiv efter förändringen. Förflyttningen av retorikens referensram gör att medborgaren har blivit fullfjädrad rasist över en natt, vilket gäller speciellt för den stereotypiska Hörbybon ovan. På så vis lyckas de etablerade partierna leverera väljare till Sverigedemokraterna på silverfat.

Skall man beträda denna väg, med ett positivt flyktingmottagande, är det viktigt att man grundar utgångspunkten i fakta. Speciellt på kostnadssidan behöver man göra grundjobbet ordentligt, men även på intäktssidan. Detta är fundamentalt om man skall bygga ett motsvarande politiskt projekt som når hela vägen fram.

Så länge vi inte vet den totala kostnaden för flyktingmottagningen kommer vi att föra en förlorande kamp, både i argumentationen men också i vår effektivitet i jobbet att göra de nya medborgarna till en del av vårt samhälle. Jag säger “ge mig kostnaderna”, men ingen sida i debatten kan svara med fakta.

Inte heller på intäktssidan kommer vi i förlängningen, med trovärdigheten i behåll, kunna föra en diskussion om vinsterna i projektet. Vinsterna med immigrationen levereras nu på en bas som grundar sig på tro, hopp och kärlek om man är positivt inställd. Skeptikernas kalkyl däremot baseras på fördomar om  bidragsberoende. “Sluta snacka och ge mig siffrorna på det”, säger jag.

Om projektbudgeten så uppenbart inte går ihop, om osäkerheterna i indatan är så stora, kan man inte genomföra planeringen ordentligt för projektet. Gång på gång misslyckas man när man försöker. Varje gång man misslyckas står det någon där och säger ” – Vad var det vi sa” och man har delat ut gratispoäng i SIFOs mätningar. Gratispoängen tillfaller Sverigedemokraterna för att i deras argument spelar fakta ingen stor roll – verklighetsbeskrivningen i deras politiska projekt ligger fast.

Nog teoretiserat, vad är det som händer på marken? På förra socialnämndsmötet var ärende uppe om att öka antalet planerade flyktingar till Hörby. Det hela handlar om bidrag från staten för individer som flyttar till kommunen ändå. Samtidigt som vi inte har en planerad mottagning på grund av bostadsbrist. Trots det byråkratiska siffertrillandet kan jag redan nu se hur debatten kommer spela ut sig där reptilhjärnan styr tillställningen. Så därför är det nu dags att dyka ner i fakta.

Konkret så har jag (jag försökte för mer än ett år sedan utan resultat) bett socialnämndens nya ordförande att initiera arbetet inom förvaltningen att ta fram de historiska faktiska omkostnaderna både från Barn och utbildningsnämnden och Socialnämnden för integrationen.

Som styrande i kommunen måste vi veta kostnaderna för att kunna avgöra om rätt resurser läggs på rätt problem. Med rätt information kommer vi kunna vidtaga rätt åtgärder och vi kommer kunna sänka kostnaderna för den socialverksamheten och utbildningsverksamheten. Dessutom kommer vi kunna göra informerade val när vi säger ja eller nej till de schablonersättningar som erbjuds från staten.

Hörby skulle kunna visa med fakta vad som krävs för en vinnande lösning – inte bara massa önsketänkande om att de två första årens bidrag täcker integrationen, vilket så uppenbart inte är fallet. Även om vi flyttade fram positionerna skulle Hörby inte vara först ut att kräva full kostnadskompensation även efter de två första årens introduktion; kommunpolitiker från hela det politiska spektrat i Sverige är inne på samma resonemang.

Långsiktigt är ekonomistyrning rätt väg att gå, precis som alla de andra projekt om ekonomisk långsiktighet inom Socialförvaltningen i Hörby. Gör vi det med kvalitet kommer vi dessutom att dra undan mattan från okunskapen och dess konsekvens att grupper ställs mot varandra.