I onsdags så var jag och röstade på konsulatet i Frankfurt – det handlade om EU valet 2024 – inte visste jag att det skulle intressera mig så till den milda grad att jag lånade en bil och körde 40 minuter för att rösta i vallokal.
Det var inte direkt rusning – de två röstförrättarna på konsulatet sa att det hade varit två före mig innan på dagen – men det var många timmar kvar så kanske den tyska receptionisten i lobbyn skulle gissa rätt på nationalitet många gånger fler den dagen.
För mig så finns det två frågor på EU nivå som trumfar allt annat;
- säkerhetspolitiken
- klimatet.
Som ni har kunnat läsa i tidigare blogginlägg så är mina andra frågor om välfärdsstatens överlevnad viktiga för mig, men de problemen är mer relaterade till det svenska lytet och har inte så mycket med Bryssel att göra.
Låt oss borra ner oss i hur jag triangulering mig fram till ett beslut i EU valet 2024.
Säkerhetspolitik
För att söka en stark säkerhetspolitik så skulle man kanske titta åt den moderata högern i EU parlamentet. Men med otydlighet kring vart moderaternas partigrupp i EU parlamentet, EPP, kommer att samarbeta efter valet så var det ett för farligt val att välja just Moderaterna. Det största hotet mot ett starkt Europa kommer från den populistiska högern som har många Putinkramare i sina led.
Då tänker jag inte bara på Viktor Orbans Fidesz som knackar på dörren till ECR (partigruppen som Sverigedemokraterna ingår i) utan även Sverigedemokraterna själva som har visat sig ha kopplingar till Putinsponsrade desinformationskampanjer och trollfabriker. Och dessutom inte att förglömma Marine Le Pen i sitt parti Nationell Samling som inte ens bemödar sig dölja att det har ett nära samarbetet med Putin.
Generellt sett är hotet mot de Europeiska institutionerna störst inifrån. Visst är det med stor oro jag ser på de högerextrema partierna och deras kopplingar till Ryssland men också hur de inte ser demokratin som den säkraste vägen för det allmännas bästa i Europa – må det vara Sverigedemokratiska trollfabriker, SS överseende hos det tyska högerpopulistiska partiet AfD (Alternative für Deutschland) eller försvagningen av rättskipande institutioner i Polen genom partiet Lag och Rättvisa.
Kontentan i min realpolitiska analys – hur bisarr den än kan låta – är att den konservativa högern känns otillförlitlig så jag går över mitten och landar på den Liberala – Socialdemokratiska sidan för att väga upp den säkerhetspolitiska hotbilden inifrån unionen. De socialistiska och liberala partierna i EU är alla för ett starkt stöd till Ukraina, och där ligger helt plötsligt min huvudfåra i valet.
Det är här den första kognitiva dissonansen kommer fram – att man måste gå mot vänster för att skydda, bevara och försvara institutionerna – en konservativ paradgren århundraden tillbaka.
Klimatet
Vad gäller klimatet så är det egentligen bara Miljöpartiet som gör en seriös ansats om att lägga förslag som krävs för att realistiskt nå målen för netto noll 2040. Det är egentligen orealistiska mål men om vi inte har ett radikalt parti inom detta området kommer de andra partierna få frikort för att inte göra minimum.
Miljöpartiet har även andra orealistiska perspektiv och då tänker jag på Migrations och asylpakten som EU har klubbat under 2024. När Alice Bah Kuhnke intervjuas i SVTs utfrågning inför EU valet är det en formidabel katastrof att höra henne prata om ”flyktingpass” som kan sökas utomlands för att kunna flyga in i Europa och detta utan att kunna svara på hur man skall hantera problemet med att sökande utan asylskäl försvinner ut i skuggsamhället utan att kunna verkställa avvisningen.
Nu finns det tack och lov andra partier i EU som driver frågan så skadan är begränsad kring asylpakten, till skillnad från klimatet. Ett talande exempel på detta kom fram i Sveriges Radios intervju med moderaternas toppnamn Tomas Tobé som på frågan om netto noll 2040 hade som svar ”att om någon presenterade ett sådant förslag skulle man kunna överväga det”. Katastrofalt defensivt.
Valet
Angående mitt val så var det med stor förvåning som jag stoppade ner en miljöpartistisk valsedel i kuvertet.
Men jag hade gjort en lång resa mentalt dagarna innan. Miljöpartiet var inte på spelplanen innan jag hörde hur defensiva de andra partierna var i klimatfrågan och att Alice Bah Kuhnke svarade så entydigt ”ja” på frågan i SVTs intervju kring det militära stödet till Ukraina.
Och här kommer den andra kognitiva dissonansen i form av att jag hoppade på ett plan för en kortsemester till Oslo två dagar efter rösten på Miljöpartiet – helt otroligt.
Det är inte utan att jag funderar på det faktum att jag är en fossilmänniska samtidigt så har jag uppenbarligen fattat problemet med klimatet. Det är nästan som om jag kapitulerar inför uppgiften att minska mitt koldioxidavtryck och delegerar den uppgiften till Pär Holmberg som får bli mitt klimatsamvete.
Valkompasser
Göteborgs universitet/Aftonbladet
