perelis.se

Jag har världens roligaste jobb. Det är så roligt att jag ibland riskerar att fastna i den så kallade honungsfällan. Den senaste veckan har det varit mycket jobb vilket till slut innebar att jag var på väg att kollapsa i torsdags.

Dagarna innan hade vi inte lämnat kontoret innan klockan elva på kvällen. Vi är under stor tidspress att slutföra konstruktionen och testningen. I projektet har vi inte möjlighet att försena beställningen av verktygen som används under massproduktionen.

Men redan vid sjutiden på torsdagskvällen tar jag en taxi till hotellet från fabriken och springer av mig en timma på löpbandet. Min höga puls och huvudvärk försvinner och en form av harmoni inträder under kvällen igen. Jag lyckas sova lugnt under natten.

Wang plockar undan efter veckans jobb i labbet

När jag på morgonen lyfter telefonen från nattduksbordet och skannar igenom mailen ser jag ett från en teammedlem runt klockan ett på natten. Wang, som han heter, har levererat sin del av konstruktionen genom en prototyp för att inte blockera testningen.

Vid halv niotiden på fredagen när jag kommer in på kontoret ser jag att Wang redan är på plats. Hela dagen jobbar han på som vanligt. Jag ser hur trött han är och när vi skiljs åt igår fredag så tackar jag honom för hans insats. Han svara med ett leende och säger “no need to thank – it is my duty”.

Jag blir rörd över hans engagemang i projektet. Han åker hem till sin familj, jag åker tillbaka till hotellet för att ha en telefonkonferens klockan tio på fredagskvällen med en andra delar av projektet som finns i både Europa och USA.

Vid midnatt släcker jag lampan och låter huvudet sjunka ner i hotellkudden. Jag önskar att jag också kunde åka hem till familjen, men så tänker jag på Wang och hans ord: “it’s my duty”.

Det är stort.

Det blir lördag morgon i Kina. Klockan är midnatt i Sverige. Jag kollar mina mail och ser att ingen i Sverige mailat efter att jag släckte ner igår. Klockan fem en fredagskväll är det ingen som jobbar längre, knappt ens klockan tre…

Jag drar undan mörkläggningsgardinerna och tittar ut. Smoggen håller i sig och industristaden Changzhou vaknar upp till ytterligare en dag när solen inte gör sig besvär.

Ser kanske en och en halv kilometer innan den blågrå dimman tar över.

Jag går ner till frukosten som är en överdådiga buffé. Det var länge sedan jag slutade med att botanisera bland alla faten. Till yoghurten med müsli läser jag DNs nätupplaga och fastnar för en artikel om politiska vildar.

Till min munterhet dyker hörbyprofilen Skerup upp i artikeln och minnen från förr väcks till liv. Skerup trampar på utanför de politiska ramarna och vägrar böja sig för repressiviteten inom partikulturen, ungefär som han alltid har gjort.

För visst är det så kära läsare att det är en politikers plikt att agera när man finner något vara fel? Detta gäller speciellt om det kommer till priset av sin egen karriär, för plikten gäller att vara förtroendevald och inte att göra politisk karriär.

Och när det är någon som går sin egen väg så finns det alltid någon där för att hacka ner på den som sticker ut. Moderaterna i Hörby begagnar sig av det lokala huskorset Eva Lindholm i form av gruppledare. Även dennes kommentarer i DN väcker minnen från förr:

– Det finns ett egenintresse som skiner igenom många gånger, säger Eva Lindholm, ny gruppledare för M i Hörby.

Det är som den förra omnipotenta despoten Lars Ahlkvist är tillbaka i egen hög person för formuleringen är exakt den samma; “egenintresse”. Så även om personerna skiftar på toppen är metoderna de samma för att hålla ordning i leden.

Lyssna på detta välregisserade förställning när partipiskan viner och adepten Lindholm i lär sig av Ahlkvist hur slipstenen skall dras för att upprätthålla ordningen i leden:

Väl värt att notera är att ett år efter inspelningen hade Lindholm efter skickligt spel lyckats porta Ahlkvist själv från gruppmötena och placerat sig som moderaternas toppnamn.

Ex-kollegan Ahlkvist fortsatte dock att vara kommunalråd trots uteslutningen och trots att han själv många gånger uttryckt följande mening som citeras i DN:

– Alla som kandiderar för Moderaterna skriver på en kandidatförsäkran om att lämna sina uppdrag om de inte har gruppens förtroende. Det här visar bara att Pelles namnteckning inte är ett dyft värd, säger Eva Lindholm

Så den dag när moderaterna i Hörby  gör sin plikt och kickar ut Eva Lindholm så kommer även hon sitta kvar mandattiden ut och även hon har en värdelös namnteckning.

Det är här Wang kommer in i bilden. Det finns för få som har kvar pliktkänslan kvar. För det är inte positionen som lead engineer eller som förtroendevald som betyder något. Vad som verkligen betyder något är vad man uträttar och står upp för.

80% av lokalpolitikerna har ingen konsekvent åsikt om något. 95% skulle inte klara av att föra ett seriöst ideologiskt resonemang om samhällsbyggande. Majoriteten av ledamöterna är fullständigt värdelösa på sina poster när de omvandlar förtroendemannarollen till att vara röstboskap, marionetter och okvalificerade bänknötare.

Det är väljarnas plikt, inte att rösta, utan att ta reda på vem det är man skulle kunna tänka sig rösta på. Men dagens politiska partiet gör det inte lätt för medborgaren att uppfylla sin plikt. De politiska mediemaskiner som agerar på riksplanet har inte kapacitet att på lokalplanet betala för att någon think tank skall leverera ett opinionsoptimerat partiprogram.

Partierna kommer även i fortsättningen flörta med de som har idéer om ett bättre samhälle. När dessa idealister upptäcker den politiska realiteten och inte vill ge avkall på sin idealism så kommer våra demokratiska församlingar fortsätta att befolkas med  idestarka personer utan partitillhörighet.

Tillsammans med de rena maktkampsoffren, som Ahlkvisten själv, utgör dessa idealister gruppen vildar i politiken. Dessa individer agerar utan partiernas hämskor. I väntan på att bli avlösta vid nästa val är vildarna den enda vitaliserande faktorerna kvar i politikens grå massa.

Länge leve den pliktmedvetna vilden.