Berättelserna kring effektiviteten av att genomföra arbetstidsförkortning generellt kommer och går beroende uppmärksammade debattartiklar. Samma sak gäller medborgarlön – det liksom går runt i debatten som vågen på en fullsatt fotbollsstadium, utom när det kommer till högerkanten då vågen tystnar för ett ögonblick.
Faktum är att det enda som räknas i debatten är produktiviteten i företagen och i samhället i stort – allt annat är störningar. Populismen väljer den enkla vägen genom att bara prata timmar och lön när de verkliga problemen handlar om arbetstagarens uppfattning om friheten i arbetet och arbetsbelastning.
Två exempel och argumentation
Tyska lokförare var under våren 2024 framgångsrika med att kräva sänkt arbetstid med bibehållen lön till 35 timmar per vecka utan löneminskning, successivt implementerad till 2029. Argumentationen att en lokförares produktivitetsförbättring genom arbetstidsförkortnings kopplat till bibehållen lön är bortom allt sunt förnuft – det är en ideologisk motiverad löneförhöjning utan några produktivitetsvinster för företaget.
På min arbetsplats här i Tyskland har vi ett ramavtal med IG Metall som säger att normen för arbetstiden är 35 timmar per vecka. Ingen av de nyanställda som rekryterats hos oss de senaste åren har velat ha en så kort vecka eftersom lönen också går ner.
Samhällsdebattörernas argumentation för kortare arbetstid är att
- företaget har ökad produktivitet under samma tid
- medarbetaren har positiva hälsoeffekter genom färre arbetade timmar
Dessa två teser används i lönerörelsen på ett populistisk sätt att hävda att sänkt arbetstid är självfinansierande.
Hur anställda väljer
Min observation är att det är ingen som vill sänka sin arbetstid för att att få bättre hälsa om det innebär en löneminskning. Det torde bero på att personalen ser inte den direkta kopplingen mellan antalet timmar och hälsa. För rätt medarbetare ser jag att företagen är ytterst villiga att diskutera deltid (med löneminskning) för att attrahera rätt personal med och tillgodose dessa behov.
En annan observation som jag gör är om det finns en arbetstidsförkortning som betalas in till ett flextidskonto, där medarbetaren själv disponerar uttaget, ser jag att uttaget sker i successivt följande hela dagar.
Det är inte så att medarbetaren väljer att arbeta kortare dagar eller en 4-dagars vecka på grund av arbetstidsförkortningen. Detta pekar på att fler semesterdagar skulle vara väl så uppskattat som arbetstidsförkortning – vilket även det motsäger arbetstidsförkortningens hälsodrivkrafter.
Låt oss inte lura oss själva och tro att personal skulle komma till jobbet om man inte fick betalt – inte ens en arbetsnarkoman som undertecknad skulle göra det. Lönen spelar roll och även i det postindustriella samhället kostar det fortfarande timmar att jobba ihop till en lön.
Jobba smartare – verkligen?
Så i debatten återstår argumentet att produktiviteten ökar med färre arbetade timmar.
Låt oss ställa några frågor:
- Kommer lokföraren på tyska järnvägar bli 8,6% mer effektiva när det kör tågen på grund av den kortare arbetstiden? Kommer de krocka mindre eller köra fortare?
- Kommer sjuksköterskan bli mer produktiv i vården om en 24-7 vårdavdelning kommer vara obemannad under delar av vecka och att patienterna får klara sig bäst de kan utan personalen?
- Kommer ingenjörerna blir mer kreativa tillsammans om de är kortare tid på kontoret, träffar varandra mindre samtidigt som de har mindre tid för djupa tankar vid datorn?
- Kommer jag som arbetsledare och ansvarig för mitt kontor kunna ha tid för samma mängd intressent-möten, skriva samma antal minnesanteckningar och protokoll, coacha medarbetare mer effektivt, tömma diskmaskinen och avkalka kaffeapparaten snabbare, göra lika många och kvalitativa ekvivalenta budgetuppföljningar samt processförbättringar om jag drar ner på min arbetstid med 10%?
Svaren är ”nej” på alla dessa frågor. Det betyder att företaget behöver göra effektivitetsförbättringar för att kunna uppleva ett nollsummespel med sänkt arbetstid och bibehållen lönsamhet. Eller omvänt uttryckt: om företagen skall kunna fortsätta att öka lönerna, eller sänka arbetstiden, allt annat lika, så måste produktiviteten i företaget öka.
De anställda kan välja att ta ut denna produktivitetsökning i tid eller i lön och som vi ovan konstaterat prioriterar arbetskraften lön. Dessutom finns det inget som säger att en produktivitets förbättring genom processutveckling bara skulle kunna gå att genomföra om man minskar arbetstiden.
Arbetslivets hälsofrågor är kidnappat av löneförhandlingar
I medier rapporteras det om positiva erfarenheter med en kortare arbetstid – hur kan det ens vara en fråga på en fri arbetsmarknad – varje företag får bestämma hur många timmar som en veckoarbetstid är på en arbetsplats. Det osar socialism långa vägar att det skall finnas en bestämmelse som säger att det är 32, 35, 38 eller 40 timmar.
Hade det inte varit för denna populism, skulle debatten kunna fokuseras på den verkliga frågan: drivkraften hos personal, fack, arbetsgivare och samhälle vara personalens hälsa, inte fokusera på minskning av antalet arbetade timmar. Ökad produktivitet och bättre hälsa leder till en bättre samhällsekonomi i stort, besparingar i företagen, bättre hälsa och frihet for individen.
Allt annat är ideologiska virrvarr och sammanblandningar om hur en arbetsplats verkligen fungerar och vad som skapar värde i ett samhälle.
Pingback: Arbetstidsförkortning och Socialdemokratisk populism – perelis.se