Idiotens bästa vän

Linus Bylund är Sverigedemokraternas representant i Sveriges Radio och SVTs ägarstiftelse. Han har i dagarna sagt att public service journalister som blir fällda i granskningsnämnden skall kunna få sparken i grova och upprepade fall.

I julas hade jag spännande samtal om flygsäkerhet med min bror som jobbar som pilot. Bland annat diskuterades hur säkerhetskulturen kunde kombineras med ansvarsbehovet inom flyget. Min bror stack till mig en bok som heter “Just Culture” skriven av Sidney Dekker.

Sidney Dekker tar upp ett exempel om det problematiska i att straffa en sjuksköterska som felmedicinerat en patient där straffet i sig ses som en lösning och där man inte går vidare (eller inte kan gå vidare på grund av den skapade tystnadskulturen) och frågar varför det kunde hända och vad man måste göra för att det inte skall hända igen.

Flyget har som bekant en imponerande förmåga att använda sig av en metodik för att lära sig av incidenterna och på så sätt förbättra säkerheten för oss flygpassagerare; långt mycket bättre track record än Sverigedemokraternas förmåga att få in säkra tänkare i organisationen genom att snabbt sparka någon för ett felaktigt uttalande som inte passar in i ledningens åsiktsprojektion.

Med lite läsande så kan man lätt komma fram till att Linus Berglunds metoder för att uppnå opartiskhet OCH en effektiv granskning av makten i det långa loppet inte är att bestraffa felsteg. Det bästa sätten är inte att skaffa sig en räddhågsen public service organisation där man som medborgare uppfattar att man få mindre granskning av makten för pengarna som vi stoppar in i organisationen.

Så långt den mer vetenskapliga aspekten av utspelet kring konsekvenser av granskningsnämndens yttrande. Tanken var att denna artikel skulle fortsätta i en helt annan riktning kring public service men när jag läste på om Linus Bergunds vardagliga värv inom opinionsbildning så stöter jag bland andra på en artikel på Aftonbladet som först hanterar ovan uttalande men som sedan ger andra exempel på uttalande från nämnda Berglund.

Berglund tycker att man skall rensa bland floran av smala program i public service – totalt FEL: Det är precis sådana program som public service skall värna i mångfaldens tjänst, sådan program som inte kan överleva i den mer glättiga kanalen TV4 men som är så viktiga för att måla en bild av världen utanför pastellfärgernas skala.

Jag skulle inte ha några som helt problem med att kicka ut de breda programmen “Melodifestivalen”, “På Spåret”, eller “Så skall det låta” från SVTs tablåer. Inte heller grät jag när kriminologen Leif G.W. Persson (bred på så många sätt) slutade grymta putslustigheter i SVT och flyttade till TV4 för att göra samma sak. Däremot skulle en nedstängning av “Filosofiska rummet” i P1 eller “Tankar för dagen” inskränka svenskarnas stimulans till perspektivtänkande.

Berglund tycker att svensk public service driver en kampanj för att “folk ska tycka att Trump är en idiot” – totalt FEL: Trump ÄR en idiot i så många avseenden så att påstå att han inte är det skulle kräva en så smal granskning av Trump att även de mest smala public service programmen skulle uppfattas som oändligt breda. Lägger med denna länk till en bok som gjuter lite mer information om hur fel Berglund har.

Jag som inte bor i Sverige har inte SVT utan den liberala men generellt och internationellt ansedda tidskriften The Economist som informationskälla. Jag har inte haft några som helst problem att skapa mig uppfattningen att Trump är en idiot och en stor risk både vad gäller ekonomi och de västerländska demokratiernas säkerhet och fortlevnad, både direkt i USA men även legitimerande av allehanda despoter runtom i välden.

Det är inte bara Linus Berglund som är ute och sår ogräs i public service myllan. Ogräset består av att odla ett misstroende mot journalistiken (i public service) som så framgångsrikt har gjorts av ovan nämnda, och hos Berglund så populära, Trump. Förtroendet för public service i Sverige har minskat och det är inte konstigt efter den kampanj som drivs från högerhåll som försöker underminera public service för att kunna minska anslagen och skapa ett “vassare” men billigare organ.

Som exempel på andra kan man ta Berglunds vapendragare Dick Erixon, chefredaktör för Sverigedemokraternas husorgan Samtiden. Han drar sig inte för att kleta ner Svensk public service med liknelser till Sovjetunionens partitidning Pravda. Att göra dessa liknelser är oroväckande för hur långt man är villig att gå för att komma upp med exempel på riskerna med statssponsrad samhälls- och nyhetsbevakning. För detta hjärnspöke är man beredd att riskera hela gransknings- och kontrollfunktionen i demokratin.

Utan att vara ett dugg elitistisk påstår jag att Sverigedemokraternas populism, speciellt inom public service-politiken är bland det farligaste detta parti sysslar med. Vad som är ytterligare graverande är att Moderaterna och Kristdemokraterna är och fiskar i samma vatten (fast inte till samma grad och inte med samma trubbiga verktyg).

Det är inte konstigt att man hittar Trump-supportrar hos Sverigedemokraterna då samma metoder för att vinna väljarstöd används där som av Donald Trump. Den starkast motkraften mot dumheten är en faktagranskad politisk styrning av landet. Är det så att denna granskning (eller blott risk för granskning) skulle försvinna, då blir det lätt för demagoger att ta rodret och styra statsskutan mot extremistiska och polariserande hörn på GAL-TAN-skalan. Detta i sin tur gör det svårare att finna stabila konsensuslösningar i mitten.

Under flyktingströmmens värsta tid i mitten på 2010-talet så pratades det även utanför Sverigedemokratiska kretsar om att det pågick ett befolkningsutbyte från traditionella blonda blåögda “svenskar mitt i livet” till araber och nordafrikaner i någon form av konspiration för att bevara ett socialdemokratiskt maktinnehav. Ingen tvekar längre om att Sverige hade en extrem hållning till flyktinginvandring under den tiden och det politiska spektrumet har om-kalibrerat sig så att migrationspolitiken som Sverigedemokraterna då stod för har blivit norm för alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Sammanvägda partisympatier under mars 2020

Sverigedemokraterna har i senaste väljarbarometern blivit det största partiet och man har länge kunnat skönja ett annat befolkningsutbyte. Det är inte lika lätt att se då den nya befolkningen inte kännetecknas av bruna ögon, svart hår och pratandes arabiska. Gruppen som jag tänker på är den del av populationen som har en svag anknytning till demokratin. En grupp som kännetecknas av ignoranta populistföljare som tror på de enkla lösningarna. Gruppen har inte förmåga, eller kanske mer troligt vilja, att förstå hur system och samhällen som Sidney Dekker beskriver fungerar.

En som “reagerar” på Linus Berglunds utspel kring straffen av journalister är GPs kulturchef Björn Werner som känner, när han kritiserar Berglund från sin position inom etablissemanget, att han gör mer skada än nytta att indirekt banka på de förtappade själarna (eller “the basket of deplorables” som Hillary Clinton 2016 beskrev dem). Dessa påbankade individer som redan har tappat tron på det liberala samhället och det demokratiska systemets institutioner behöver inte en dos till av dessa institutioners fördömande.

Faktum är att det var Björn Werners artikel som ändrade fokus i denna bloggning från framtiden för svensk public service till framtiden för den liberala konsensus-demokratin i Sverige som tjänat oss väl. För när jag läser Werners urskuldande ord så vill jag kritisera honom, att från sin privilegierade roll inom etablissemanget, bara plocka billiga poäng på att banka på några deplorables i stället för att ifrågasätta sitt eget etablissemang; en ifrågasättning som handlar om varför demokratin som vi känner den inte är mer attraktivt för fler människor i den tid vi lever.

Den fråga som jag skulle vilja ställa till etablissemanget (bland annat Björn Werner) är vem som betalar era löner och som accepterar ett så mediokert resultat i ansvaret att skydda den liberala demokratin? Ett ansvar som innebär att ställa makthavare till svars för att leverera ett icke-inkluderande samhälle där stora delar av befolkningen inte är delaktiga.

Är det så att ni inte borde få några pengar från det av Sverigedemokrater så hårt kritiserade presstödet för att ni gör ett så uselt jobb?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.