Att designa ett samhälle för medborgare utan bildning

6 maj, 2018

I dagarna har det varit årsdagen för upproret i Ghettot i Warszawa 1943. Ett uppror som triggades av nazisternas insamling av människor som skulle deporteras till Treblinka för systematisk avrättning i gaskamrarna. Det är den yttersta manifesteringen av den totala avsaknaden människovärde som en ideologi har skapat. Genom användande av fördomar, indoktrinering av befolkning och diktatorisk repression kunde detta ske.

Att nazism inte är vägen till lycka torde vara klar för var och en. Sällan har vi varit behjälpta av något så svart-vitt historiskt exempel på en ideolog och vad ett politiskt program kan åstadkomma. Ändå så har vi en liten grupp nazister i Sverige, kanske ett 200-300 enligt SÄPO, som genom våld kan tänka sig försöka sig på att förändra samhället.

Det är ungefär samma antal som vänsterextrema grupper och islamistiska grupper. Polisen grupperar dessa tillsammans med den övriga organiserade brottsligheten. Denna grupp organiserade kriminella föranleder lågpannade diskussioner om minskad yttrandefrihet och inskränkningar demonstrationsrätten som går utanför upprätthållande av ordningen.

Att just denna diskussion pågår, även bland ledarskribenter, politiker och andra influensers, skulle jag vilja påstå är en djupt oroväckande syn på hur en demokratisk stat skall byggas.

krakstorparn

Kråkstorparen

Den nynazistiska rörelsen i Sverige består dels av ovan grupp organiserade kriminella där faktiskt våldet är ett reellt alternativ för politisk förändring. Dels har vi ”Kråkstorparna”. Alla ni som kan er Emil vet att Kråktorparn är personen som vänslas med Lina på bänk i Backkorva, som inte vill ge sig in i slagsmålet mellan Alfred och Bulten i Bo men gärna lever med i fantasin därom. ”Kråkstorparn” i nazistdemonstrationen är gärna med i ytterkanten för lite spänning men som inte själva kommer sätta sin hälsa på spel för samhällsförändring.

Och trots att dagens svenska nazisters föregångare så uppenbart visade att det var en fel väg att gå så sker det en rekrytering till den kriminella delen inom vit-makt kulturen just från Kråkstorparna. Är då lösningen att förbjuda åsikter eller är det mer demokratiskt att göra något åt tillflödet till Kråkstorparna?

Jag vill mena att man endast genom bildning, kring de processer som skapas när människor inte hanteras som individer utan som grupper baserade på fördomar, som man kan komma åt de problemen som ger kraft till alla de tre strömningarna av ideologisk våldsbejakande extremism.

Det är inte möjligt i en rättsstat att förebyggande syfte fängsla personer för att de uttalar sig positivt för varjehanda galna åsikter. Det kommer alltid finnas demagoger kring än det ena och än det andra ämnet. Staten kan inte bestämma vad en svensk klarar av att höra eller inte. Detta måste vara upp till varje individ själv att hantera.

Rubriken på inlägget syftar på diskussionen kring att staten helt enkelt skall förbjuda Nazister att demonstrera på svenska gator. Givet diskussionerna i program som till exempel Ring P1 så är diskursen att om nazistiska åsikter kommer till ytan så riskerar fler svenskar att dras med i de nazistiska resonemangen och bli sympatisörer.

Det skulle innebära att svenskarna inte själva klarar av att förstå vad som är en demokratisk organisation, vad som är en icke våldsbejakande organisation och vilken organisation som står upp för mänskliga rättigheter.

Det statliga uppdraget måste vara att genom folkbildning göra befolkningen immun mot de ickedemokratiska processerna. I dagens värld av filterbubblor krävs det mer av skolan att kunna förklara om och om igen vad som gör ett långsiktigt stabilt samhälle så att man som enskild individ kan känna både trygghet och frihet.

Det är allt för ofta man stöter på nyutexaminerade ungdomar som inte vet vem Raoul Wallenberg var och vad han gjorde. Jag kan bara förklara det med att det är en konsekvens av att bildningsidealet har försvunnit i ”här och nu”-tidsåldern där man inte själva kan sätta in sig och det som händer i en historisk och framtida samhällsutvecklande kontext.

20180505_124314

Minnesmärke i Aschaffenburg

Varje dag går jag förbi ett monument här i Aschaffenburg där jag bor i Tyskland. På sidan av monumentet står det ”Förstört 1945 genom terrorangrepp, nyuppfört 1949” Man måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt för att förstå att det då nazistiska Tyskland utsattes för terrorangrepp vad gäller bombningen av civilbefolkningen under Andra världskriget.

Har man inte kunskap om hur judarna vallades in i Warszawa bakom tre meter höga murar med taggtråd på toppen och där varje jude som försökte ta dig ut Ghettot sköts på fläcken, så kommer man ha svårare att förhålla sig till murbygget på västbanken.

Man kommer även ha svårt att resonera kring proportionaliteten av dödsskjutningarna av stenkastande palestinier på Gaza remsan. I en tid där en palestinier hanteras som grupp och som fiende och inte som en individ kommer man ha svårt att för mödrar känna empati kring den höga barnadödlighet på andra sidan av muren.

mortality

Statestik från FN

Att inte se problematiken av en hermetisk tillslutning av ett samhälle är problematiskt, speciellt från ett folk som verkligen försöker komma ihåg vad som hänt i historien, är verkligen anmärkningsvärt.

Eftersom svenska debattörer gör som staten Israel, att man slutar betraktar individer och nu endast ser på grupper vem som är ond och vem så är god, samma typ av kategorisering som svenska nazister gör, så framstår svenska statens mission att lära ut demokrati och mänskliga rättigheter till medborgarna som ödesmättad.

Jag har i princip bara en önskan och det är att våra politiker hade kunskapen att kunna problematisera och intellektualisera bildningsluckan i befolkningen. Detta är ett ämne som särdeles dåligt lämpar sig för 30 sekunders uttalanden och därmed kommer man inte vinna några snabba poänger i en valrörelse.

Min önskan riskerar dock att gå ohörd förbi då vi har partiväsenden som attraherar slogan-sprutor och som repellerar intellektualism. Det är i grunden partiväsenden som riskerar att inte kunna upptäcka vår tids och vår demokratis ödesfråga.

Normer genom kultur – en naive tanke utöver det vanliga?

18 mars, 2018

I torsdags när jag kom hem från Tyskland till Kastrup stod som vanligt P1 på i bilen när jag körde över Öresundsbron. Det var P1:s kulturpodds bevakning av de politiska partiernas ambitioner inför valet till hösten. Just i torsdags var det Sverigedemokraternas kulturpolitik som nagelfors. Det måste vara en trevlig patient att analysera för en inbiten halvsocialistisk kuturtaliban på Sveriges Radio då allt är så svart och vitt och välavgränsat.

Kan väl redan nu säga att jag själv uppfattar det som lite av en självmotsägelse att bygga nationalism med kultur, men det är ju trevligt inte minst för debattens skull att vi har ett parti som försöker. Speciellt är det trevligt att höra tankarna om en kulturkanon som skall aligna våra tankar så att vi blir svenskar allihopa. En samling kulturella uttryck så att vi förstår varandra och inte slåss eller kastar handgranater i Malmö.

Jag kan inte undgå att tänka tillbaka på årets skidsemester med dottern. Jag trodde vi hade  en och samma kultur men icke. Jag drog min vana trogen några roliga citat från filmen ”Strul” med Björn Skifs – en klassiker för alla med god smak och lite så där lagom humor som man skall ha som vi lagomsvenskar har; ”nu kan ta mig faan ingenting gå fel” kunde hon inte relatera till – in fact, min dotter fattade inte alls vad jag pratade om. Filmen Strul hade inte letat sig fram till henne genom någon av hennes filter.

Hon å sin sida kunde recitera långa sångtexter från artister som jag aldrig har hört talas om. Det ”kulturella” gapet mellan mig och min dotter var avgrundsdjupt… skulle man kunna tro. I praktiken var det inte så; trots sin ringa ålder av tolv år har hon väldigt klart för sig vad som gäller här i livet för att ta sig framåt – hårt jobb. Inget kommer gratis – det gäller att ligga i i skolan och lära sig, för att kunna skaffa sig ett jobb som är roligt och utvecklande.

Kontentan är att vi kan strunta i allt vad detta med kulturkanon heter och allt vad bidragspengar till offentlig konst hit och dig skulle kunna ge för resultat – det är bara trams och en marknad för kulturprofiler i en parallell verklighet gent emot var resten av oss befinner sig.

Vad som verkligen spelar roll handlar om värderingsgrunden som kommuniceras från kollektivet vuxenvärlden. Det handlar även om vilka beteenden som statsmakten premierar som spelar roll för normerna som skapar ”svenskheten”.

Innan jag landade på Kastrup lyssnade jag på förra veckans ljudutgåva av The Economist och dess artikel om det ökade gängvåldet i Sveriges storstäder. Artikeln konstaterade att det var segregeringen och utanförskapet av invandrarungdomar som är den drivande faktorn till det ökande spontanvåldet. Invandrargängens medlemmar är inte de som kom från Syrien 2015 utan de som kom i början av 2000-talet och som har indoktrinerats i den svenska kulturen.

gangs_of_stockholm

Enligt The Economist är 16% av de som är födda utomlands arbetslösa, detta under en urstark högkonjunktur. Är det inte något fel här? Personalen på landets sjukhus går på knäna samtidigt som kommunerna betalar försörjningsstöd till gängen att inte göra något. Konsekvensen blir att de aktiverar sig själva med kalasjnikovs och handgranater.

Med rättigheter till försörjningsstöd så kommer det inte finna några krav på att söka sig ett jobb och med höga ingångslöner så kommer det inte att finnas möjlighet att hitta ett relativt okvalificerat jobb där en dos av sunt förnuft och arbetsmoral skulle vara kvalificerande.

Problemet handlar inte om huruvida invandrarna har kunskaper om svensk kultur enligt en Sverigedemokratisk kulturkanon eller om de har läst Hemsöborna enligt en lika naive folkpartistisk litteraturkanon. Det är inte det som kommer att skapa en nödvändig social och ekonomisk mobilitet för grupper i landet Sverige.

Det handlar om värderingar och vad samhället förväntar sig av medborgarna – det handlar om hur samhällskontraktet ser ut? 

Det råder allt starkare strömningar inom den socialdemokratiska rörelsen om att man skall införa medborgarlöner i stället för försörjningsstöd. Drivande för införandet är att man då kommer slippa hantera problemen med att vi har så svårt att få in nyanlända eller andra i motsvarande situation på arbetsmarknaden. Orsakerna till det är dels de höga kostnaderna för okvalificerad arbetskraft och dels de höga kraven på formell utbildning för att till exempel byta lakan i en sjukhussäng.

Medborgarlöner kommer inte att skapa någon social och ekonomisk mobilitet i samhället utan vi kommer permanenta en underklass som är dopad till passivitet i den offentliga ekonomi, hänvisad till ett skuggsamhälle. I detta samhälle har normen att lyckas och möjligheterna för individen bytts ut mot att lyckan för samhället att sopa dessa individer under mattan.

Glöm det. En arbetslös 20-åring kommer oavsett medborgarlön, litteraturkanon eller kulturkanon vara uttråka, söka spänning och ekonomiska möjligheter i den miljö och normer som denne vistas i. Innehåller miljön droger, vapen och ett samhället som inte är  inkluderande utifrån sociala och ekonomiska möjligheter, så kommer vi får leva med att handgranater kastas lite då och då.

Värt att fundera på när parti efter parti lanserar sina patentlösningar inför valet.

Andra bloggar med etiketterna: , , , ,

Hörbypolitiken är som min låda med Nespresso-kapslar

28 januari, 2018

Nu idag på morgonen har jag läst ikapp i tidningen. Det glädjer mig att de regelbundna kommunala/kommunalpolitiska skandalartiklarna varvas med en och annan politisk insändare. Dessa insändare består av lite nålstick till höger och vänster.

Dock så ser jag ett problem i att det socialdemokratiska narrativet är så accepterat och odebatterat av oppositionen. Visst är det så att Sverigedemokraterna kritiserar flyktingvillorna men det finns en mer ideologisk diskurs att ge sig på och det handlar om vad kommunen skall hålla på med.

Från höger till vänster är perspektivet att det är bra att kommunen lägger sig i saker och ting som faktiskt skulle kunna lösas av civilsamhället. Som exempel på det senare kan man ta Ludvigsborgs engagemang och genomförande av allaktivitetshall vilket SVT uppmärksammade för några veckor sedan.

När kommunpolitiska partier har diskuterat sporthallar i småbyar söder om Hörby i decennier har Ludvigsborgsborna själva gjort slag i saken och byggt en egen hall. Hade det blivit bättre för Ludvigsborgarna om man väntat 20 år till innan kommunen hade kommit till skott (om ens då)?

Skillnaden i perspektiv är mellan de som är inom kommunpolitiken och de som är utanför om vad som kommunens roll skall vara. Min ex-kollega (…) och före detta kommunalråd Lars Ahlkvist kan väl representera skillnaden.

svt_ludvigsborg

Skillnaden mellan att vara på insidan och utsidan – en resa från toppstyrt kulturelitistiskt mingelhus till folkligt all-aktivitetshus genom gräsrotsaktivism

Som kommunalråd var det kommunalt mingelhus (mögligt även det) som gällde för Ahlkvist, men ute i civilsamhället är det medborgarinitiativ som löser kommunens tillkortakommande.

Vad gäller den nuvarande politiska härkets hantering kring inköpen av de mögliga flyktingvillorna (eller för den delen HVB hemmen) i kommunens tätort så diskuteras endast de formella felen som begåtts i transaktionerna. Galenskapen i att kommunen köper på sig ännu fler fastigheter när man inte ens idag klarar av att underhålla dem man har lyser med sin frånvaro.

20180128_083432

Min låda av Nespressokapslar i skåpet

Jag har två olika kaffemaskiner. En Nespresso maskin där jag kan välja mellan en uppsjö av olika kapslar med smaker och styrkor.

Jag har även en klassisk espressomaskin; jag maler själv mitt kaffe till rätt storlek, jag packar det själv i maskinen och jag själv väljer min styrka givet mängden kaffe i maskinen.

Varje kopp jag gör blir exakt likadan som den förra efter år av intrimmning. Det blir så mycket bättre – jag klarar mig bra (bättre) utan denna myriader av Nespresso smaker som i praktiken levererar ett undermåligt resultat i alla fall.

Beskrivningen av nespressokapslarna är som jag ser Hörbypolitikens liberala mitt och höger – massa olika färger men i grunden blir det samma fadda smak i munnen.

Det finns helt enkelt inte en förmåga att bryta sig loss från den socialdemokratiska problemformuleringen. Konsekvensen av det är vad vi ser genom att man levererar snarlika lösningar utan att först ideologiskt analysera situationen i kommunen.

Om jag fick önska mig något så vore det en lokal Moderat ledning som hade förmågan att visa på en annan väg i stället för att konsumeras av att definiera en förhållning till Susanne Meijers påfund och upptåg.

Det är inte tillräckligt med att populera posten som oppositionsledare med en administratör och petimäter vars hegemoni över partiet upprätthålls med en politisk katapultstol ämnad för interna meningsmotståndare.

Kan man ta in Ahlkvist igen?

 

Andra bloggar med etiketterna: ,

Bedrift: gett faktaresistensen ett ansikte

17 januari, 2018

Innan jul presenterades SCBs medborgarundersökning och Hörby kommun scorar i den absoluta bottenregionen. Jag har kommenterat detta i min förra bloggning och då konstaterat att det som presenteras via kommunens hemsida är en total respektlöshet för medborgarens åsikter.

Det är egentligen inte konstigt att man scorar dåligt i undersökningen givet den skandalgenerator som kommunens politiker, och kommunen själv, utgör – man behöver inte vara speciellt insatt i kommunen eller kommunpolitiken för att inse att allt inte står rätt till.

Känslan liksom kryper på en… om man inte blir slagen i huvudet med en artikel i Skånskan minst en gång i veckan om någon kommunal skandal. Detta är en frekvens som andra lokalredaktioner bara kan drömma om då det normalt inträffar en gång per mandatperiod i vanliga kommuner.

Så då frågar man sig själv ”varför just i Hörby?” Det kan inte bero på någon enskild bloggare, även om dessa bondeoffer används som lösningsåtgärd i turbulenta tider. Det måste vara något annat som inte står rätt till.

dsc_0110

En bra svada i talarstolen är inte tillräcklig förmåga för ett kommunalråd

Tack ock lov så kan vi som vanligt titta in bakom pannbenet hos kommunalrådet i kommunen och hitta svar. Skånskas artikel 2018-01-17 lyckas kommunalrådet hänvisa det dåliga resultatet kring förtroende till att

” Vi har väldigt engagerade och aktiva medborgare och jag tror det spiller över i undersökningen, säger Meijer”

Ponera att om man hade en kommun med invånare som skiter i allt, då hade förtroendet varit bättre? Det är en logik som man inte ens med skohorn kan klämma in i någon verklighetsuppfattning…. förutom just kommunalrådets förmåga till deduktion som nyttjar ett logiskt system ortogonalt mot de system som vi alla andra nyttjar oss av.

Hon hänvisar till att det skall tas fram en ”policy för medborgardialoger” för att komma till rätta med möjligheten till påverkan. Hon måste skämta: det behövs ingen policy för att ha en dialog med kommuninvånarna, det kallas demokrati och är allt vad policys saknar vad gäller att åstadkomma medborgarinflytande.

Demokrati är inget som bara inträffar var fjärde år, det är en fundamental och konstant pågående process. Det är definitivt inte en policy! Att ge sig ut på gatan och prata med dessa engagerade medborgare vinner över varje tänkbar policy som kommunledningskontoret kan ta fram.

”Min ambition är att grotta ner oss i det här i kommunstyrelsens arbetsutskott och tillsammans med vår personal titta på hur vi kan gå vidare med det, säger Susanne Meijer.”

En normalt funtad människa behöver inte ta hjälp av kommunens personal för att adressera förtroendeproblemet. Det är ett tecken på total världsfrånvändhet.

Om man fick önska sig något så vore det att vårt kommunalråd slutade uttala sig om saker överhuvud taget – det skull möjligen göra situationen på ytan något bättre.

Det enda som jag funderar på om detta är om kommunalrådet är en enskild identitet i dessa historier eller om kommunledningskontoret tillsammans med henne bildare en idiotins resonanslåda, detta givet hur kommunikationen ser ut på hemsidan?

Andra bloggar med etiketterna: ,

Medborgarundersökning 2017 – med lögner och utan fakta

1 januari, 2018

Man får ändå beundra vår kära kommun och dess mod som man visar genom att distribuera rubricerade rapport och ge sig på en tolkning på sin hemsida.

”Det som mäts i undersökningen är medborgarnas attityder, alltså hur de upplever olika frågor. Svaren bygger alltså inte på fakta och även personer som inte har personlig kännedom eller erfarenhet i en viss fråga, har möjlighet att ange sin personliga åsikt.”

Med andra ord: Inga fakta, bara en massa åsikter från folk som inte har en aning. Fantastiskt formulerat med stor respekt inför de 496 personer som bemödade sig med att fylla i undersökningen.

Om man tittar på ”fakta” så skriver kommunen följande:

”2017 års undersökning visar att Hörby hamnar på ungefär samma medelvärden som de flesta andra kommuner.”

Om man tittar rent statistiskt på resultaten så visar det sig att 19 av 26 mätvärden ligger under snittet.

medborgarundersökning

Det är även för Hörby kommun lite väl magstarkt att påstå att man ligger på ungefär samma medelvärde – det är inte sant helt enkelt.

Jag funderar på varför man inom kommunen inte tar till sig detta resultat i stället för att förminska och ignorera – kanske handlar det om vad man skriver om, att det är massa löst tyckande.

Och denna förklaringsmodell stöds i den gren som kommunen presterar som sämst i: ”Nöjd inflytande index”. Inte på någon av punkterna presterar kommunen bra.

Absolut sämst är det med påverkan och speciellt förtroende där man noterar en bottenplacering (placering 130) där endast Norrlandskommunen Ljusdal ligger sämre till på plats 131. Inte ens när man får siffrorna svart på vitt är det något att ta hänsyn till – medborgare gör dig icke besvär!

Inte så förvånande givet vad vi har upplevt i Hörby de senaste mandatperioderna, men det är inte utan att man undrar vad man i hela friden håller på med i Ljusdal…

Gå till SCBs rådata

Mina filer

- Kommunens sida i PDF SCBs Medborgarundersökning 2017

- Data i pivot medborgarundersökning.xls

- Kommun rankning (från SCB databas)nationellt förtroende 2017 SCBs Medborgarundersökning 2017

Andra bloggar med etiketterna: ,

Gott nytt år eller vad fan får jag för pengarna?

31 december, 2017

Ytterligare ett år läggs till handlingarna när jag skriver detta på Nyårsafton 2017. Det är dags att summera den stora trenden samt att snegla lite på vad som ligger i korten nästa år.

2017 har för mig personligen varit ytterst hektiskt med resorna till Tyskland och min huvudsakliga sysselsättning där nere som verksamhetsansvarig. De helger jag varit hemma avslutas med att jag tar tåget från Höörs Station till Kastrup 04.44. Varje måndag så ser jag hjältar i sina skyddskläder på väg till sina jobb för att säkra sin försörjning och hjälpa till att finansiera samhället.

Det är med stor vördnad och respekt jag ser denna skara av människor som är tillräckligt motiverad för att fortsätta framåt utan att förvänta sig en trissvinst varje gång denna dyker upp på arbetsplatsen. Dessa människor manifesterar min grundläggande värdering om att arbeta för att göra rätt för sig.

Samtidigt så pågår det andra processer i landet som inte backar upp hjältarna. Aldrig någonsin tidigare har inkomstskillnaderna varit så stora mellan de som jobbar på golvet och VD-posterna. Att nå ett finansiellt oberoende genom arbete blir svårare.

Det tydligaste exemplet på detta kan vara pensionsöverenskommelsen där pensionsåldern höjs successivt, även för individer som jobbat hårt och fysiskt, vars kroppar går på övertid redan. En tryggad försörjning när man blir gammal bygger på att man har ett privat sparande men minsta lilla störning i livet, som barn, sjukdom eller separation, kan omöjliggöra sparande, speciellt för ovannämnda hjältar.

Men det är inte bara pensionerna.  De övriga trygghetssystemen är urholkade, jag tänker på sjukförsäkringssystemet, arbetslöshetssystemet och socialförsäkringssystemet. Statens trygghetsorganisationer som polis och försvarsmakt är även de urholkade. Kriminella på våra gator dominerar med skjutningar och våldtäkter samtidigt som ”Rysskräcken” återkommit i brist på försvarsförmåga.

Sjukvårdens hjältar går på knäna under arbetsbördan och vi har aldrig haft så få vårdplatser trots att landstingsskatterna höjs. Den kommunala skatten höjs för att finansiera en åldrande befolkning som kräver mer vård. Dessutom behövs mer skatt för att betala för det ökande antalet personer som faktiskt inte går till ett arbete varje morgon. Detta trots att vi har arbetskraftsbrist i landet. Skolan är åderlåten på resurser och har transformerats till ett integrationsprojekt.

Det är tydligt att vi som medborgare måste börja se om vårt eget hus genom sparande i brist på den gemensamt finansierade tryggheten i framtiden. Dock straffbeskattas besparingarna av staten genom ny skatt på investeringssparkontona, samtidigt som räntorna hålls låga för att hålla hjulen snurrande. Ett sjukt system av ränteavdrag gör lönearbetande människor livegna hos banker och finansieringsinstitut som därmed indirekt är sponsrade av staten. Detta sker samtidigt som ägarklassen kasserar ut börsbolagens vinster till låga kapitalskatter på 30% utan progressiv beskattning som för en vanlig lönearbetare.

Jag har under 2017 än tydligare sett att mina hjältar i samhället, de hårt arbetande individerna, är de stora förlorarna. Fler än Leif Östling borde säga ”Vad fan får jag för pengarna?”. Skillnaden mellan mina hjältar och Leif Östling är att mina hjältar inte kan öppna skalbolag i Nederländerna, Luxemburg och Malta och ”lösa problemet”. Samhällskontraktet som vi trodde var i fara har nu definitivt upplösts. Jag undrar hur lång tid det tar innan massorna, vilka jag tror anar att något har skett, inser konsekvenserna av upphörandet av välfärdsstatens trygghetssystem?

Valåret 2018 kommer bli intressant för diskussionen kommer att föras på en annan nivå. Magdalena Anderssons valbudget adresserar inte något av problemen med välfärdsstatens upphörande. Jag tror inte att valet kommer att handla om skattesatser denna gång. Givet att den svenska medelklassen får upp ögonen för ”kejsarens nya kläder”, att samhällskontraktet har upphört, så kommer valet handla om värderingar. Vad är OK, och inte, vad gäller vad våra gemensamma resurser används till – vad ingår i kontraktet helt enkelt och hur upprätthåller man det på en Europeisk nivå.

Har jag fel om medelklassens uppvaknande 2018 så kommer en mer revolutionsartad förändring inträffa när dagens 90-talister, som aldrig kommer i närheten av att kunna förledas av trygghetssystemens chimärer, vägrar betala höga skatter när man trots det sitter med alla risker kring arbetslöshet, sjukdom och pension.

Låt oss hoppas att svensken vill ta tjuren i hornen redan 2018 och undvika framtida revolt – då kan det i sanning bli ett…

Gott nytt år!

fireworks

Andra bloggar med etiketterna: ,

Lite friare – för vem?

13 november, 2017

Det är ju inte utan att man undrar lite kring regnbågskoalissionen – en regnbåge som nu bara består av färgen röd. Förra veckan så försvann de andra färgerna i och med att Folkpartiet och Miljöpartiet hoppade av även de.

Det enda som faktiskt är gemensamt numera är att alla de avhoppade (och den kvarvarande) konstaterar att inget egentligen ändras. Man konstaterar att det är ett bra samtalsklimat.

När man läser Folkpartiets kommentar till sitt avhopp är det inte något faktuellt som föranleder avhoppet utan mer att man vill ha en friare roll som Birger Larssson uttrycker det.

Friare roll från vad och för vad? Man var med om fatta beslutet om budgeten – det sista stora beslutet för mandatperioden. Ingen kommer hädanefter ha någon kraft eller mod att jobba för någon strategisk utveckling av kommunen. Det är i varje fall så att medborgare inte kommer bli friare av avhoppet.

Vi kan vänta oss att de åtta partierna kommer, i den mån de över huvud taget har förmåga att bilda sig en egen åsikt, hacka på varandra. Detta för att positionera sig inför valet i en desperat jakt för att projicera en bild av att man faktiskt har ett existensberättigande, något som jag i grunden tvivlar på.

Det är bara ett sorgligt konstaterande från min sida att våra pengar till välfärden ligger i händer på personer med ett egenintresse som är disjunkt från samhällets långsiktiga behov av utveckling för att möta en föränderlig framtid. Det kommer vara ”korta bollar” som handlar om att tillfredsställa särintressen.

Dessa särintressen föranleder med lagbundenhet att den kommunala verksamheten kommer att bli bredare och mer allomfattande i medborgarnas liv – mängden behjärtansvärda projekt är nämligen oändlig och det är så billigt och enkelt att spendera andras pengar.

Fast det finns en fråga som skulle vara så otroligt roligt att se igen i den politiska ärendekvarnen: bygglovsbefrielse av solpaneler. Min bedömning är att om ärendet kom upp i fullmäktige så hade beslutet blivit diametralt det motsatta mot vad som fattades förra gången. Detta skulle i så fall skulle gagna friheten för medborgaren.

Så kära folkvalda – jag kommer rösta 2018 på det ickesocialistiska parti som har flinkheten och initiativet att initiera ärendet igen och få det till ett fullmäktigebeslut. Ärendet är utrett och klart för beslut… annat beslut.

Det kräver dock en politisk fingerfärdiget för att tygla Susanne Meijer och Tommy Hall så att de inte lyckas begrava det i en utredning. Vem antar utmaningen och skickar in motionen?

Andra bloggar med etiketterna:

Exit strategy eller olycksfall i arbetet

4 november, 2017

Regnbågen riskerar att spricka i Hörby när Centern och Kris-demokraterna går på tvärs med Socialdemokraterna och deras lydparti Folkparitet (eller Liberalerna som de vill kalla sig numera). Konflikten sägs handla om äldrevårdsplatser i Önneköp.

Här satte Centern ner foten för att stoppa nedläggelse av kommunal verksamhet på landsbygden. Detta händer efter tre år i knät på Sossarna vilka drivit en centralistisk politik med stordrift i centrum och avveckling på landet. Vi kommer alla ihåg slöjdbänkarna från Svensköp och nu senast skolutredningen i vilken det finns ett scenario om att alla landsbygdsskolor skall läggas ner.

Inget har tidigare orsakat ett kraftfullt ställningstagande från Centerns sida under mandatperioden.  Reaktionen är som om dessa vårdplatser är den sista bastionen före den totala avvecklingen av landsbygden.

Varje vettigt funtad bedömare skulle nog hålla skolutredningen som ett mycket större hot mot en levande landsbygd än tio superdyra äldrevårdsplatser i Önneköp. Dock ingen reaktion där.

Vad är det då som är annorlunda nu? Vad är det som orsakar reaktionen? Det är med säkerhet så att det inte råder någon oenighet kring det faktum att det kommer vara omöjligt att få ekonomi i boendet med kommunen som huvudman för platserna i Önneköp som skapat sprickan. Jag tror att vi måste hitta svaret någon annanstans.

Jag vill lansera en teori om att det har med att göra att det är ett år kvar till valet.

Centern har, enligt mina förutspåelser redan 2014, fått kompromissa med grundvalarna i sin politik för att få sitta med vid de kommunala köttgrytorna. Men domedagen närmar sig i september 2018 när man skall möta väljarkåren och synas i sömmarna i skärselden.

Det skulle kunna vara så att man vill distansera sig från det centralistiska socialdemokratiska styret inför valet? Detta för att kunna gå till val med någon from av track record av att försöka göra något för en levande landsbygd i kommunen.

De direkt praktiska och operativa konsekvenserna för upproret är små. Budgeten är tagen, inga viktiga beslut är kvar att fatta under resten av mandatperioden. Sannolikheten att de centerpartistiska ordförandena och viceordförandena skulle få sparken är lite – den skadeskjutna regnbågsskutan skulle kunna överleva fram till sommaruppehållet nästa år.

Vad som talar emot denna hypotes är att troligtvis ingen i det nuvarande centerstyret har förmågan till att formulera någon form av strategisk viljeriktning inför framtiden. Faktum är att det så förvånande att Magnus Lennartsson över huvud taget kom upp med förslaget – det måste varit i säck innan de kom i påse.

I nästa vecka är det räfts och rättarting när centerpartisterna skall hållas ansvariga inför regnbågsalliansens domare. Susanne Meijer kommer dra de upproriska pojkarna hårt i örat.

Det är med spänning jag väntar på utkomsten av mötet…

 

Andra bloggar med etiketterna: , ,

En dag i Ronna – ett ”utanförsskapsområde”

28 oktober, 2017

Idag har basketlaget från Lund spelat i Ronnaskolans gympahall. Mellan matcherna så har det funnits tillfälle att besöka det mångomspunna området. Det var kanske 6 grader varmt (kallt?) ute och lätt regn. Området visade sig väl inte från sin bästa sida, men trots det så blev jag förvånad.

Jag hade förväntat mig att se lite utbrända bilar, klotter på husfasaderna och krossade glasrutor samt galler vid fönstren på skolan. Men icke – mina fördomar besannades inte.

Faktum var att det var mycket rent och ordnat. Ingen utbränd bil i sikte, inget klotter på husen men en och annan söndrig fönsterruta hittade jag, mest för att jag letade så mycket.

20171028_095752

Ja, det var faktiskt så illa i min jakt på utanförskapsområdets attribut att jag känner behovet av att kommentera antalet paraboler på balkongerna för att ha något stereotypiskt att säga… Hur var de då? Svar: Många.

Några våldsamma gäng träffade jag inte på heller, men de kanske inte var vakna så tidigt en lördagsmorgon - vad vet jag om deras dygnsrytm eller om de numera inte jobbar på helger längre.

Faktum var att det var två helt andra observationer som fastnade under dagen – helt orelaterade till kriminalitet och social misär:

Observation nummer 1

Jag fick uppdraget, i egenskap av support till basketlaget (jag är inte mycket till normal supporter som de vokala föräldrarna från Bjärred), att köpa skorpor och kex. Så jag beger mig till Ronna centrum och Ronna livs. En sliten lokal med massor med mat – en diversitet som man inte upplever i Hörby där vi lider av ICAs och City Gross’ branding av produkter och minskat utbud.

20171028_102650

I Ronna livs hittade jag en hel hylla med olika rissorter.  Jag vet inte hur länge det var sedan jag hittade en god rissort i Hörby eller Höör.

Visst var det trångt och rörigt, inte en chans att kunna kryssa med en gigantisk kundvagn från Citygross genom gångarna - symbolen för masskonsumtionens triumf och slutstation. I den stora världen, alltså utanför utanförskapsområdet ”västvärldens shoppinglador”, är det normalt att maximera utrymmet med produkter.

Jag ogillar verkligen att varje svensk kedja jag kommer i kontakt med har sin egen blå-vita serie även om det inte är blåvit längre… serien är lika själlös som förr.

Observation nummer 2

Mina kringvandringar i området gjorde att jag missade min gratis lunch på Täljehallen – ett hårt slag för en smålänning. Trots att man inte gör något så blir man hungrig, även i ett utanförskapsområde.

Jag beger mig till Roros pizzeria grill och kebab. Man skulle kunna gissa att just där skulle man kunna få sig en bra kebab givet etniciteten på området, men icke. Som att servera en svensk kebabpizza i Italien.

Hur som helst var inte det min observation utan det faktum att det kom in arbetslag efter arbetslag med byggjobbare… på en lördag. I sina självlysande gröna utstyrslar käkade de för själen hälsosam mat.

Hur kommer det sig att byggjobbare jobbar även på lördagar? Min bror, som har byggfirma i Stockholm, jobbar också lördagar så nog finns det ett mönster här – vad är det som driver denna sex-dagarsvecka?

Har gangstrarna sadlat om och blivit byggjobbare, vilket i så fall skulle förklara avsaknaden av gangstrar?

Varför är inte socialdemokratin och facket up in arms kring denna utveckling? Kommer situationen återgår till det normala när alla IS-krigare välkomnas hem igen?

Bonusobservation

För någon vecka skrev jag om skolresultatet i Hörby kommun och jämförde det med resultatet för några utanförskapsområden, bl.a. Botkyrka.

Helt plötsligt befinner jag mig i ett – hur står sig då Hörby kommun i jämförelse med Södertälje?

skolrankning

Ja, jag var inte helt ute och cyklade där helt enkelt.

En hel kommun full med utlänningar har en skola som levererar bättre resultat än skolan i Hörby – vad säger Sverigedemokraterna om det i deras fäste i Skåne?

 

I nya miljöer med nya observationer

27 oktober, 2017

Idag har jag tagit en semesterdag från jobbet. Det innebär att jag givits en möjlighet att komma ifatt med saker på jobbet som råkat komma efter. Finns inget bättre än att jobba på ett X2000 mellan Hässleholm och… Södertälje.

Vän av ordning kanske tänker – Södertälje?!?!? Min enda relation tidigare var bussen till Almnäs och utbildningen på Swedint 1995. Denna gång är det basket.

Vän av ordning kanske tänker – Basket?!?!?! Ja, jag har helt plötsligt en relation till basket genom att min dotter spelar. Så därav följde jag med på turneringen här i Södertälje… som något form av ”vuxenstöd”.

Det är så bra att komma till nya miljöer för då kommer det många nya reflektioner. Idag finns det tre som är nämnvärda:

1. Summan av glädje

Under en promenad till hotellet berättade jag om mitt senaste dygn och kaoset på Frankfurts flygplats, försenade plan och nattliga taxi äventyr. Baskettränaren berättade då om en annan resa till Italien som innehöll flygproblem och jordbävningar vilket gjorde resan helt meningslös.

Jag skattade så jag grät åt historien och även resenären skattade åt upplevelsen retroaktiv. Så då noterade jag att eländet upplevdes en gång men den lustiga och absurda upprepas gång på gång till återupprepbart nöje och glädje.

Ett annat exempel är lumparhistorierna – när man låg i lumpen var det inte speciellt nöjsamt med granbarr i kalsongerna, men några år senare så är historierna från vår kära försvarsmakt en källa till mycket glädje varje gång de berättas.

Observationen är att summan av glädje överträffar eländet mångfalt gånger om.

2. Att äta själv

Jag har köpt resan med basketlaget ”all inclusive”, det betyder att man får matkuponger för att äta i samma matsal som barnen. Eftersom man har blivit bortskämd med affärsklassresandet har man vant sig till med en Comfort zon i allt vad man tar sig till.

Så när det var dags att äta middag så var det så trångt vid bordet bland de andra i laget så jag sätter mig själv vid ett annat bord och äter min mat. Skönt att äta i stillhet.

Rätt som det är så kommer min dotter fram och undrar om jag inte skall flytta på mig och sätta mig vi ett av de fulla borden. Det var uppenbart att hon tyckte synd om mig.

Naturligtvis var det inte aktuellt att byta plats för mig men jag började ändå tänka på varför det var empativållande för henne? Det är ju för många ensamhushåll norm att äta ensam hemma, men i sällskap är det normbrytande att äta själv.

Intressant.

3. Att förvånas över barn som sköter sig

Jag sitter och tittar på barnen hur rent det är på bordet efter att de ätit upp och lämnat in sina tallrikar. Förra Lundaspelen var jag engagera i matutdelning på Fäladsskolan och kommer ihåg hur grisigt det var.

20170103_121456

Så när jag märker skillnaden blir jag förvånad över min reaktion – att jag var förvånad att jag inte behövde säga till barnen att samla ihop riskornen.

Hur kommer det sig att jag nästan förväntade mig ett dåligt beteende. Jag vet att det säger mer om mig själv än om barnen…

Varför då?

I morgon

I morgon är det match i Södertäljestadsdelen Ronna. Är säker på att det kommer bli intressant det också