Ny spännande giv i budgetärendet

3 december, 2016

Förra måndagen så klubbades budgeten för 2017 av fullmäktige i Hörby. Odramatiskt och enligt förväntan blev det kommunstyrelsens förslag som antogs – fortsatt samma låga överskottsmål och fortsatt samma höga skatt.

Jag är alltid lika fascinerad över den ständiga debatten om refomutrymmet – om vad eventuella ökade intäkter enligt skatteprognosen skall användas till. Det är politikernas julafton. Detta år fanns det 12 miljoner i syltburken och alla partier var nere med fingrarna och fiskade till hjärteprojekten.

Men denna burk med 12 miljoner är bara imaginär – egentligen finns den inte utan det mutgods som ”reform utrymmet” utgör tas från kommunens marginaler. Att inte kunna återställa skattesatsen, som man lovat eftersom det var en ”temporär skattehöjning” om man få tro vårt ärade kommunalråd, var heller inte aktuellt.

Vad som är ännu mera intressant är att alla partier som hade en åsikt om det budgeterade resultatet konstaterade, likt översta kommunala bönräknare, att den enprocentiga marginalen var alldeles för liten givet de stora osäkerheterna i omvärlden. Trots det var det bara Sverigedemokraterna som hade förmåga att tänka tanken om att riskminimera genom ett högre överskott i kommunens finanser.

Att sätta sprätt på reformutrymmet är som sagt legio på alla politiska nivåer. Vi som är intresserade av kommunal hushållning vi får vända våra blickar åt andra håll för att se tendenserna om någon form av politisk tankekraft.

dsc_0111-3

Eva Lindholm(m) kräver besparingar på kommunledningskontoret

Mest intressant var Moderaternas förslag om en generell och till viss del ospecificerad besparing i kommunledningen. Som jag har berättat om här på bloggen sväller överdelen av kommunadministrationen medan folket på golvet går under konstanta sparkrav.

Som ett tecken i tiden presenterade sig den nyrekryterade kanslichefen innan budgetdebatten. Jag trodde att Björne skojade med mig här på bloggen när han berättade om att en kanslichef tillsatts för att komplettera heltidskommunchefen. Helt plötsligt satt denna kanslichef jämte mig på åhörarplats i måndags.

Hans uppgift verkade vara att få ordning på systemet  som skapades under förra mandatperioden och som det investerades så mycket pengar i: att pappren till kommunpolitikerna skall försvinna. Man är inte förvånad över att det komplicerade systemet slutade fungerade hos den stora gruppen IT-illiterater bland kommunpolitikerna. Omtag och mer pengar som skall malas ner i kapitalförstöringen.

På tal om den växande overheaden så poängterade Kristina Holmqvist(m) tillväxten av IT samordnaren, ett behov som helt plötsligt uppstod för att rätt samla in och formulera IT behovet mot det nya IT samarbetet.

1165000 kronor skall sparas på dels IT samordnare och andra, både specifika och generella besparingar. Mycket bra – mer sådant!

Jag vill inte missa tillfället att poängtera att alla dessa samordningstjänster har i stort med att göra att kommunen är liten. Jag har flera gånger poängtera behovet att slå samman kommunen med andra kringliggande kommuner för att komma tillrätta med verksamheter, till exempel IT, som skalar bra i stora organisationer.

Den styrande majoriteten var obeveklig mot det moderata förslaget; kommunen skall växa i toppen, där med basta! Det som är bäst med besparingsförslaget är dock arbetet med att hitta scope-creepet av IT samordnaren. För första gången kommer det fram en oppositionsbudget. Mer av den stilen i stället för bänkvärmning.

mandat

Partier sorterade på storlek. Utgråade partier deltog inte i budgetdebatten.

Slutligen vill jag själv komma med ett reformförslag. Min tolkning av reformutrymmet är möjligheten att reformera antalet politiker – redundansen är betydande. Flera av partierna gick inte ens upp och debatterade budgetens prioriteringar och allokeringar.

Centerpartiet, Vänsterpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Pensionärspartiet kom inte med egna bidrag till debatten. Socialdemokraternas regnbågskollegor verkar vara så mentalt och politiskt utmattade att de inte profilerar sig i årets viktigaste debatt. Tråkigt att se men ack så förutsägbart.

Det är uppenbart att ett utrymme finns att dra ner antalet politiker i fullmäktige då inte ens en representant från varje parti yttrade sig. Mina erfarenheter från nämnderna är att det sitter för mycket dödkött där med.

Om man tittar på tabellen ovan är det tydligt småpartierna har inget att komma med. Frågan är hur mycket de tillför alls? Det skulle inte vara några som helst problem att dra ner antalet ledamöter i fullmäktige till 31 och att rensa ordentligt i nämnderna där många sitter på dubbla stolar som space-fillers.

Faktiskt ytterligare ett argument till kommunsammanslagning – det finns inte tillräckligt många dugliga politiker i kommunen.

Andra bloggar med etiketterna: ,

Det är bloggarna och pressens fel

28 november, 2016

Ikväll var det fullmäktige. Som vanligt lämnar dramat ingen besviken. Och även som vanligt numera, är första punkten en predikan från vårt kommunalråd. Denna gång fann hon det för gott att läxa upp oppositionen… och pressen… och bloggaren.

En ny medieform lanserades: ”den digitala pressen” – nej, jag har inget utgivningstillstånd. Har Skånskan slutat med papperstidning? Är det SPIs hemsida? Ja, det är nog inte bara jag som är undrande vad som sades eller avsågs. Men en sak var dock tydlig: Vi som tycker något skall ha ”is i magen och prata gott om kommunen”. Det var i alla fall instruktionen från talarstolen.

Avsågade granar, skenavrättningar, kritik mot samarbete med kriminella – ja, allt skrivande skapar en dålig stämning och det är en plikt att som Hörby-bo att prata positivt om Hörby. Vi som har något att skriva, vi skall hänge oss åt att beskriva de trygghetskoncept som kommunen tagit fram.

Halleluja! Det är inte utan att man får lite vibbar från förr. Vi kommer väl alla ihåg konsensussången från Rinkeby:

Kommunalrådet hävdade att det är ett uppdrag som man ”har lagt till kommunmedborgarna”, att prata positivt. Upplysningsvis så fungerar världen precis tvärt om; det är medborgarna som ger uppdrag till politikerna, inte tvärt om. Det pressen som granskar politiken och inte tvärt om. Till sist är det allas rätt och skyldighet att berätta om sina åsikter och inte tvärt om.

400 000 kronor har avsatts till projektet ”Trygga Hörby” – kommande möten är rena informationsmöten, ej några diskussionsmöte, fick vi oss till dels. Det är inte aktuellt med någon negativ debatt och det manades till god ton på mötet.

Det betyder, kära invånare, att det inte är läge att kritisera regimen för då genomför regnbågskoalitionen ytterligare en översyn av lokalförsörjningsplanen och de gamla fängelsehålorna i museets källare renoveras. Projektet kommer gå under benämningen HVO vilket betyder  ”Hem för Vård av Oppositionella”.

På tal om investeringar, så har tekniska armerat granen en bra bit upp mot toppen för att hindra fler nedsågningar. Men det får man väl inte fnissa åt, att det skall vara nödvändigt att armera julgranen i Hörby – ber om ursäkt i så fall.

Jag får återkomma med mer seriösa inslag om budgeten senare i veckan – nu är det läggdags; i morgon är det jobb på riktigt så att jag kan betala skatt för att dra runt cirkusen i kommunhuset.

Andra bloggar med etiketterna: ,

Något med vattnet… eller inte.

23 november, 2016
DSC_0019

Business-business as usual

Ikväll ligger jag i hotellsängen i en stad utan för Frankfurt och tittar på SVT nyheter. Helt plötsligt dyker lilla Hörby upp i nyhetsflödet. Otroligt, först Trump och presidentval i USA och nu Hörby. Vad kan det vara?

Naturligtvis är det någon av våra fantastiska politiker som varit framme och satt kommunen på kartan igen. Denna gång var det bråttom att ta hem afghanska barn till HVB-boende i kommunen – kosta vad det kosta vill. Här gällde det att till varje pris fixa fram platser – gissar att det är någon ogenomtänkt variant av hemmaplanslösning. Socialnämndens ordföranden singerade miljonkontrakt med glada entreprenörer utan att informera nämnden.

Just det faktum att HVB hemmet drivs av spritsmugglare från Blekinge och att chefen varit dömd för bokföringsbrott verkade vara av underordnad betydelse. Eftersom den reguljära arbetsmarknaden ändå är stängd för stora delen för utrikes födda så varför inte; kan de inte bli något annat, så kan barnen i alla fall bli kriminella.

Fantastiskt att växa upp med sådan förebilder… eller inte. Nu verkar lyckligtvis de flesta platserna ha stått tomma om man skall tro på kommunikationen från kommunen:

-  Vi har framför allt tagit hem barn som tidigare varit placerade till stora kostnader över hela landet, till de 41 platser vi har upphandlade på de tre HVB-hemmen. Platser som stod tomma och som vi ändå var tvungna att betala för, berättar Eva Klang Vänerklint.

Kommunen utropar att ”minus blir plus” i flyktingbarnskarusellen. Min erfarenhet av socialförvaltningens räkenskaper är att man inte ar en aning vad som händer finansiellt. I kalkylen säger Vänerklint att allt blir bra när barnen blir 18 och kommer utanför kommunens ansvar… om det inte hade varit för de enkla faktumet att de då flyttar över från att vara delfinansierade av staten till att bli helfinansierade av kommunen genom försörjningsstöd. Det som såg ut att bli plus kommer bli minus.

Om de nu var så nära 18 strecket torde det varit korkat att ta hem ”barnen”  till kommunen över huvud taget. Ett barn som aldrig varit i kommunen skulle man svårligen kunna hävda ha en anknytning till kommunen och därmed borde unge herr afghan vara boendekommunens ansvar. Genom kommunens handlande så blir minus ännu mera minus. Bra jobbat… eller inte.

Innan jag släcker lampan för ikväll tänker jag ändå att det är skönt att igen få bekräftelse på att det var inte mig det var fel på, att jag inte vållade turbulensen förra mandatperioden som vissa påstod. Kanske är det som kommunalrådet i Höör, Anna Palm, säger: ”det måste vara något med vattnet i Hörby”.

God natt kära skattebetalare i Hörby… eller inte.

Andra bloggar med etiketterna: , ,

Kommun för vem?

15 november, 2016

Vårt kommunalråd anställer 30% mer kommunchef på eget bevåg. Som anledning angavs att det finns så mycket att göra. Visst kan det uppfattas vara så, men var någonstans skall man prioriterar om det inte är i toppen? Det är så mycket svårare att prioritera mellan att lägga om ett bensår eller att vända på en pensionär med liggsår, än att välja bort ytterligare en politiker-inducerad utredning.

Nej, enligt kommunalrådet skall kommunen vara en bra arbetsgivare, speciellt för kommunchefer som tjänar vad tre undersköterskor tjänar i månaden. Tveksamt om det är en lyckomaximering eller om det gynnar utfästelserna som kommunalrådet gav fackförbundet Kommunals medlemmar om de röstade rätt i valet?

Det är med kommunchefers utrymme som med hårddiskutrymme – de kommer förr eller senare att vara fullutnyttjade. Även om kommunalrådet anställde ytterligare en kommunchef på heltid kommer båda om ett tag ha för mycket att göra. Om inte chefen kan prioritera sin egen vardag, hur skall denne då kunna prioritera kommunens verksamhet?

Detta är  något som bara kan pågå under längre tid i offentlig verksamhet – hade detta varit privat verksamhet hade man blivit ekonomiskt tvingad till att prioritera och effektivisera för att inte gå under.

Det är så lätt att växa i toppen när kommunalrådet existerar som en politisk eremit bland sina arbetskamrater på kommunledningskontoret. Där sitter kommunalrådet i mental fångenskap hos administrationen. Uppdraget som medborgarna ger politikerna är att leverera mer kvalitativ och kvantitativ verksamhet i första linjen. Uppdraget är inte att ordna mer administration i toppen.

För det är ju inte bara kommunchefen som har blivit utvidgad i toppen, vi har till exempel en ny kommunsekreterare. Ytterligare en sekreterare kontra hur det var förra mandatperioden.

Ett tredje exempel är att på senaste fullmäktigemötet investeras tre miljoner i en ny propagandamaskin opererad av en kommunikatör som i sin jakt på nya invånare skall spackla över kommunens alla defekter vad bottenplaceringar på olika rankinglistor. I stället för att fixa de faktiska problemen i leveransförmågan inom kommunens uppdrag skall man genom fina hemsidor sälja den konserverade kommunalagröten. Tillåt mig tvivla på strategin.

Ibland blir det dock olycksfall i arbetet. Våra överförmyndare i Höör och Hörby kommun är så gamla att de måste gå i pension innan de dör på sina poster. Av tvång behöver man slå ihop de båda kommunernas överförmyndarfunktioner för att uppbringa tillräckligt med specialkompetens på funktionen. Detta ger i grunden en mycket bra effekt men tyvärr är det inte drivet av en vision utan av just tvång.

Men det är just denna anomalitet som visar på möjligheterna med samordningen mellan kommunerna; att med samma resurser, och en omorganisation, kan man få ut mer effekt ur samma mängd skattepengar.

Detta var endast möjligt när följande kriterium för möjlig effektivisering är uppfyllda:

  • topp-politikern eller utredningspersonal inte hade några lojaliteter till en tjänstemannakår som genom en naturkraft vill växa och göra mer.
  • varken politiker eller tjänsteman förlorar någon prestige i omorganisationen.

Varje normalt funtad person begriper att möjligheterna till minskning av kommunorganisationen  är mycket begränsad; banden mellan tjänstemän och politiker är många och starka.

Jag har själv föreslagit en kommunsammanslagning bara för att erfara hur det politiska etablissemanget reagerade kraftigt, som om hela demokratin var hotad av en större kommun, när det egentliga hotet var en möjlighet att få massa arbetslösa politiker och ledig administrativ personal.

När pensionärspartisten Jan Möller går upp i talarstolen på förra fullmäktigemötet och gör samma observation angående det nyföreslagna samarbetet, att det är dags att slå ihop kommunerna, då sätter ordförande Hall igång med ett okontrollerat grymtande där man kan höra mellan frustningarna att några sådana tankar får man inte dryfta från talarstolen i Hörby minsann.

dsc_0115

Ett självspelande piano i den skyddade verkstaden innanför kommunhusets väggar

Det är lite av ödets ironi att det är pensionärspartiet som står för framåtdrivandet i kommunen både vad gäller kommunsammanslagning och solceller. Detta till skillnad från den styrande reaktionära regnbågen som önskar sig tillbaka till den tid när staten var allenarådande, när individen skulle underordna sig och när sossarna hade egen majoritet.

Detta leder fram till den fundamentala frågan i rubriken: För vem existerar kommunen egentligen?

Jag är övertygad om att om alla kommuninvånare i en norrländsk inlandskommun försvann så skulle kommunförvaltningen i den folktomma kommunen likt förbannat vara fullt upptagen med allehanda utredningar och jobba för att få nyanställa mer administrativ personal.

Den nuvarande politiska majoriteten i Hörby kommer inte att på något sätt göra kommunens förvaltning mindre och vassare. Snarare kommer vi få en kommun som är mer och mer invasiv i människors liv, bara för den ha kapacitet till det.

Konsekvensen av det är att invånarna blir passiva i väntan på att kommunen skall gripa in och lösa allehanda uppgifter i samhället. Mer skattepengar kommer gå till verksamhet som ersätter individens ansvar och förmåga, ett ersättande som väldigt få människor egentligen vill skall inträffa om de bara såg mönstret i utvecklingen och om de förstod att det kom till kostnaden av en sämre operativ effekt i form av vård, skola och omsorg samt en högre skatt.

Tyvärr finns det inget politiskt parti som har kraft att driva denna så för medborgarna centrala fråga. Det är för sorgligt att se, att med så mycket partistöd lyckas man inte få mer nyskapande politik. Pengarna mals likt kaffebönorna ner i en oändlig mängd fikastunder för personer utan varken vision, kraft eller organisation.

Jag kan bara konstatera att inget parti finns till för att primärt tillvarata invånarnas intressen i kommunen angående service i form av skola, vård och omsorg. Vidare konstaterar jag att majoriteten av krafterna går till ränksmidande inom de särintressen som finns innanför kommunens väggar.

Som epilog vill jag förgylla er vardag kring möjligheterna med den nya kommunikatören, som skall ha hand om kommunikationsplanen och ”marknadsföringen” av kommunen. Kommunikatören skall bland annat se till så att Höör och Hörby inte förväxlas, något som kommunerna riskerar att göra idag enligt utredningen som presenterades på fullmäktige.

För Hörbys del är dock förväxlingen något bra eftersom vi har chansen att förväxlas med en superkommun – det är kanske det som kommunikatören skulle jobba med. Finns den titeln på arbetsförmedlingen: ”desinformatör”? Det är en sådan vi behöver i Hörby – det är vår chans att lura hit lite folk.

desinformator

Ännu så länge ger sökningen noll träffar på platsbanken…

Andra bloggar med etiketterna: ,

”Motioner är till för att avslås”

31 oktober, 2016
gert_nygren

Gert Nygren tog sig an draken.

Citatet är hämtat från Hörbys förra kommunalråd och visst hade det nya kommunalrådet tagit lärdom av företrädaren. Vid en ajournering svingades piskan över regnbågskollegorna för att principen ovan skulle bestå.

Det hela handlade om på oktober månads fullmäktige att husägare skulle få rätt att sätta upp solpaneler utan bygglov. Gert Nygren gick fram och propagerade mot ett avslagsyrkande som kommunstyrelsen rekommenderade fullmäktige att besluta om.

Och visst fanns det argument för ett befriande från bygglov; under en kvart radas argument efter argument upp för att bygglovsbefrielse är vägen att gå. Allt från rikspolitikernas utfästelser till de lokala partiernas hemsidor.

Bland annat citerades Centerns lokala sida om vad man ville åstadkomma under mandatperioden. Det var ett citat som jag kände igen:

Förenkla för mikrovattenkraft, solenergi och biogas produktion.

Ett distribuerat småskaligt produktionssystem. Med nöje kunde jag konstatera att det program som jag tillsammans med andra progressiva krafter hade satt samman inför valet 2014  nu var det program som står på Hörbycenterns hemsida.

Men det är uppenbart vad som har hänt, för ingen i den progressiva gruppen finns kvar i Hörbycentern; varken Bengt Nilsson, Maria Danielsson, Karin Gullberg, Maria Troedsson eller jag. Det var tydligt att de idéer som Centern gick till val på hade försvunnit ut genom fönstret för att få vara med vi köttgrytorna. Endast en ouppdaterad hemsida har kvar visionen.

Att de små stödpartierna hade övergett allt vad heder och rakryggighet kräver var tydligt. För efter att Susanne Meijers piska vinit under ajourneringen kom de som livegna tillbaka. Förvisso hävdade de att motionen var bra och man höll med om allt, men den skulle ändå avslås.

dsc_0115-2

En samlad regnbågsallians med för stor ego för att erkänna att verkligheten sprungit ifrån dem.

Det var så pinsamt hur de vred sig på kroken för egentligen ville de de säga ”ja” men fick inte. Den ena konstiga ursäkten eller skruvade logiken efter den andra bortförklaringen följde på varandra.

  • Magnus Lennartsson (C): Jag är för solceller överallt, bra förslag.
  • Mathilda Modig (Mp): Jag vill bekräfta att jag står bakom motionen – gärna solceller, men det måste bli lättare för tjänstemännen.
  • Kristina Hansen (Kd): Jag är för, men saknar en helhetslösning [för oljeoberoende].

Jag skrattade så jag grät, tillsammans med många andra i publiken, när jag såg på farsen som utspelade sig framför mig.

Det var egentligen bara Susanne Meijer och Gunnar Bergkvist som hade argument. Susanne Meijer hänvisade till en helhetsutredning som skulle besvara alla öppna punkter, allt från fossilfritt samhälle till miljöplan. Redan i februari skulle det arbetet sättas igång, när det skulle vara klart var osäkert, antingen när Jesus går på vatten igen eller när klimatet har kollaps totalt, whatever happens first.

Mest skrämmande var Gunnar Bergkvists kommentar som lyfte på förlåten om varför sossarna är så emot slopande av bygglov för solpaneler: ”Det var en del av den demokratiska processen.”

Nej, Gunnar – det är ingen demokratisk process att jag som villaägare inte kan få sätta upp en solpanel. Ett förmyndarsamhälle är inte per definition ett demokratiskt samhälle. Ett toppstyrt samhälle som kväser miljövänlig elproduktion hos en gräsrotsrörelse är inte demokrati där människor i möjligaste mån får bestämma över sina egna liv. En sosse har ingen aning om vad jag pratar om, men man skulle kunna hoppas på att resten av stödpartierna förstod.

Eftersom majoriteten var kuvad under den socialdemokratiska piskan var det tydligt att oppositionen och Gert Nygren skulle bli nedröstad. Yrkandet på återremiss kom i skurar och i skakningarna krävde ordföranden inte en motivering till återremissyrkandena som yrkandet kräver.

Regnbågen går nu hem och slickar sina sår. Hade jag inte varit så övertygad om att Centerpartisterna var helt nedbrutna av maktens korruption så skulle jag kunnat tro att Hörbys politiker faktiskt skulle kunna rösta rätt nästa gång ärendet kommer tillbaka till fullmäktige.

Vi får se om Jesus ändrar sig och kan yrka bifall till motionen som han var så nära att göra flera gånger…

Andra bloggar med etiketterna: , , , ,

Kommunala gungor och karuseller

29 oktober, 2016

Mitt liv har varit rätt så hektiskt det senaste året med pendling till Kina och telefonkonferenser på konstiga tider. Med fem stycken containrar på väg över Stilla havet enligt tidplan har jobbet lugnat ned sig lite. Nu har jag tid att snegla på andra områden som intresserar skribenten.

Eftersom det är i slutet på månaden är det dags för kommunfullmäktige den 31 oktober i kommunhuset. Jag går in på kommunens hemsida för att se vad som händer i kommunen; en massa informationsärenden står på dagordningen. HERREGUD vad tråkigt! Inget intressant.

Andra tertialets bokslut kanske kan vara något, men om man skall tro vad som står i tidningen så är det inga överraskningar där heller – Socialnämnden går back i vanlig ordning och tekniska brottas med kostnader – och det redan innan första snön har kommit.

Förr om åren var det kostnader för socialbidrag som skenade i Socialnämnden. Efter ett tillskott på 18 miljoner har hålet flyttat sig till ensamkommande flyktingbarn. Trots kommunalrådet Susanne Meijers försäkringar nere i Östraby om att anstormningen av ensamkommande inte skulle kosta kommunen en krona, så lik förbannat härleds Socialnämndens ekonomiska slukhål just till de ensamkommande flyktingbarnen som kommunen har spridit på HVB-hem runt om i landet.

dsc_0110

Susanne Meijer

13 miljoner kronor har budgetavvikelsen blivit helt plötsligt och det verkar vara konsistent med att det inte skulle kosta något, d.v.s att budgeten för detta var noll kronor enligt kommunalrådets överslag nere i Östraby. Ja, man vet inte om man skall skratta eller gråta över naiviteten.

Mest kanske man är rädd, rädd för att vi har ett kommunalråd som verkar lida av dyskalkyli. Jag tänker att kanske har hon utbildat sig vid någon av kommunens skolor. För när jag skummar igenom Skånskan webb-nyheter ser jag en annan artikel som handlar om gymnasiebehörigheten hos de som går ut grundskolan i Hörby.

Vart femte barn som lämnar skolan i Hörby har inte fullgod kunskap för att kunna gå vidare i livet och fortsätta sin utbildning. VAR FEMTE ELEV!!! Man tror inte det är sant.

Politiker och tjänstemän är inte sena med att förklara hur det kunde bli så, eller snarare bortförklara. Det visar sig att det är ingen fara på taket – andra kommuners placerade barn på HVB-hem i Hörby kommun är de som drar ner studieresultaten.

Socialdemokraten Lena Rosvall är dock hoppfull när hon kommenterar i tidningen:

”Hon betonar att läget inte är så dystert som det kan verka och att det finns goda möjligheter för kommunen att kliva uppåt i statistiken igen.”

Men då har inte den ena hjärnhalvan pratat med med den andra. Socialnämnden skall nämligen lösa underskottet i nämndens budget genom att skapa fler HVB-hem i kommunen. Situationen kommer snarare att bli värre innan det kommer att bli bättre.

Sannolikheten att de ”goda möjligheterna” som Lena Rosvall pratar om skall inträffa är lika sannolika som att socialnämndens budget kommer i balans, d.v.s. så otroligt nära noll att det kommer inträffa efter ett oändligt antal socialdemokratiska mandatperioder framåt i tiden. Alternativt kan man säga att det är osannolikt i sann Tage Danielsson-anda.

Och det är här som gungorna och karusellerna kommer in, och då handlar det inte om tekniska nämndens lekplatser utan sambanden mellan de olika systemen. Utbildningsförvaltningens chef Thomas Ringborg konstaterar att det finns ett underskott på akademiska föräldrar vilket  drar ner studieresultaten.

Vad är det som talar för att akademiker i Lund skall bosätta sig i en kommun med dåliga skolresultat? Vad är sannolikheten att skatteintäkterna kommer att öka med utebliven inflyttning av högavlönade? Vad är då sannolikheten att med ett vikande skatteunderlag att vi kan undvika skattehöjningar?

För en vanlig familj har HVB historien kostat  4000 kronor genom socialnämndens underskott. Varje Hörbybo har tappat 1000 kronor och ändå så har Susanne Meijer fått stå oemotsagd om att situationen inte kostar kommunen något, samtidigt som varje invånare är med och betalar för den ekonomiska naiviteten.

På måndag kommer jag igen bli rädd, inte bara när jag hör Susanne Meijer beskriva hur fantastiskt bra det går för kommunen, utan jag kommer bli minst lika rädd när jag ser 40 andra fullmäktigeledamöter som inte säger något i opposition mot verklighetsbeskrivningen.

Happy scary Halloween!

Andra bloggar med etiketterna: , , , , , ,

Meijeribranschen flyttar fram positionerna

20 september, 2016

När jag var på fullmäktige förra månaden var det ett antal spännande ärenden som avhandlades. Det var inköp av flyktingvillor, borgensåtagande för hyreskontrakt, investeringsplaner för fastigheter och rapportering av turismsamarbetet.

När jag nu funderar på ärendefloran så slår det mig att vi har ett fullmäktige fullt av socialister. Jag skall förklara hur jag kommer fram till det och jag skall ge en teori om hur vi har lyckats få 41 stycken socialdemokrater i fullmäktige trots att de är en liten minoritet.

Som första exempel tar jag dragningen om turismsamarbetet. Detta aktiebolag klubbades igenom av det sittande fullmäktige. När väl Ahlkvisten var borta försvann uppenbarligen allt kritiskt tänkande från fullmäktigeförsamlingen och turismbolaget gillades av alla partier. Så länge som jag själv satt i fullmäktige propagerade jag mot bolaget och jag röstade nej.

Nu satt församlingen och mös när representanter för bolaget berättade att efter en kampanj i Danmark och Tyskland hade det kommit fler danskar, tyskar… och holländare till Mellanskåne. Det togs som intäkt för att turismsamarbetet har uppfyllt sin funktion.

Om man tittar statistiskt, utanför det komiska faktumet att även holländare dyker upp utan kampanj, kan man konstatera att en ökande turismström inte är något unikt för Mittskåne utan är en nationell trend som gällt över flera år.

gästövernattningar

Trendlinjen är den streckade som visar utvecklingen över åren

Naturligtvis kommer man numera inte finna någon näringsidkare som inte gillar det kommunala bolaget som sponsrar näringen med skattepengar – allt är frid och fröjd. Dock är den relevanta frågan en annan:  Är det därför du betalar skatt?

Betalar du skatt för att kommunen skall bedriva subventionering av en näring? Här är ett exempel på att kommunen lägger under sig mer makt med hjälp av dina skattepengar. Bort försvinner individens drivkraft och ansvar att driva och utveckla företag som baseras på kommersiella samarbeten.

Ingen fråga ställdes i fullmäktige, varken då när beslutet togs eller nu, om det rimliga i att en borgerlig kommun bedriver företag inom en näring som torde, med hjälp av den support som bedrivs inom Tourism in Skåne vad gäller kompetens och marknadsföring, kunna organisera sin egna organisation utanför kommunens regi.

Som socialdemokratiserad svensk så kanske du tänker att det är väl inte så farligt, att kommunen får mer makt till kostnad av några hemtjänstassistenter? Men betänk då vart pengarna går; under året så har man haft en konsult från Tyréns som har utrett frågan om vad som är unikt i Mittskåne. Svaret: de mittskånska slotten är unikt för Mittskåne. Detta utredningsresultat är en tautologi, eftersom de mittskånska slotten bara kan finnas i mittskåne för att vara mittskånska! För detta betalade kommunen 150 000 kronor. Dessutom var Tourism in Skåne med och betalade konsulten!

Det är betydligt bättre att du som skattebetalare spenderar dina pengar än att socialisterna i fullmäktige spenderar dem i sin sandlåda – varför inte äta lunch på ett av de unika slotten i stället för att konsulten gör det?

Nästa exempel är kommunala borgensåtagandena för hyresavtal som privatpersoner ingår med risk att inte kunna fullfölja avtalet. Fastighetsbolag som verkar på hyresmarknaden kräver borgensåtagande när risken är för stor för att våga gå in i ett hyresavtal med en hyresgäst. Med beslutet i fullmäktige tar kommunen på sig framtida risker. Kommunalrådet går upp och konstaterar att ”det är inte så många det rör sig om, fem stycken om året”. Hur mycket risk utsätter sig kommunen för är då en lämplig fråga?

riskvärde

Fem hushåll om året, 8000kr i hyra ger en risk på över fyra miljoner årligen.

Vad är det som gör att den styrande majoriteten bestående av socialdemokrater, miljöpartister, liberaler, centerpartister och kristdemokrater utsätter kommunen för? Svaret är, som ni kanske redan gissat från ingressen, att det är en socialistisk majoritet.

Grafen ovan visar inte bara kommunens potentiellt ökande kostnader och ökande behov av högre skatter, utan den visar även kommunens intrång hos individen som har fått kommunen gått in som borgensman för. Individen blir fastlåst i en hyresgaranterad bostad utan att kunna flytta om så jobb skulle kräva. Kanske det inte ens skulle löna sig att ta ett jobb då individen är retroaktivt skyldig att betala tillbaka de upplupna skulderna till kommunen.

Det är rena SMS-lånet för den som inte har en ekonomi, eller riskera att inte ha en ekonomi, som inte stödjer de hyreskostnader som bostaden innebär. Detta är en policy som den socialistiska majoriteten i Hörby står bakom i stället för att låta marknadens riskmekanismer eller socialförvaltningens handläggare styra vilken typ av bostad som fungerar.

Det finns två perspektiv till på dessa hyresgarantier:

  1. I en landsända där detta är undantag riskerar vi här få en pull-effekt av individer som är kandidater för hyresborgensåtagande.
  2. I och med att kommunen tar emot flyktinginvandrare med PUT (51st år 2016 och 100st år 2017) är dessa kvalificerade för borgensåtagandet och majoriteten kommer inte ha en försörjning när de ramla ut i försörjningsstödet

Båda dessa perspektiv kommer driva upp riskerna med beslutet då troligtvis substantiellt fler än 5 är kandidater för systemet. Fler människor kommer internaliseras i den kommunal verksamheten i stället för tvärt om när vi har vikande skatteintäkter.

Dessutom riskerar systemet att prioritera individen med svag anknytning till arbetsmarknaden jämfört med den som verkar på hyresmarknadens spelregler utifrån en bedömning om betalkraft, det vill säga en person som faktisk kan betala skatt. Därmed får vi en dubbel negativ effekt, både kommunens intäkt och utgift sida.

Så med en bild att kommunen blir en större och större del av människors liv fattar kommunfullmäktige beslut att gå i en socialistisk riktning på ett område där man mycket väl kunde välja en annan väg.

Som sista exempel tar vi detta med att köpa in villor för att skapa boende för nyanlända. Susanne Meijer ser det som en investering, både det faktum att man köper på sig villor och att man populerar dessa med immigranter.

Debatten i fullmäktige tog en lustig vändning när sverigedemokraten Stefan Borg konstaterade att dessa immigranter inte kan ta hand om en trädgård. Jag vet inte om det var en fälla men Meijer kontrade med att dessa invandrare inte var vilka invandrare som helt utan fullt normala människor från Syrien som visst kunde ta hand om en trädgård och reparera huset som man bor i - som vilken villaägare som helst.

Jag har ingen aning vem det är som migrationsverket kommunplacerar här och det har inte kommunalrådet heller, men låt oss anta att kommunalrådet besitter klärvoajanta egenskaper och har rätt i att det är fullt normala människor som kommer, då infinner sig frågan varför i hela friden skulle de ta hand om trädgården och underhålla huset? Det är ju knappt vanliga hyresgäster kan trappstäda utan det är en tjänst som köps in.

Det är ju bara att dra sig till minnes om hur sovjetiska bostadsområden såg ut – det var inga utopiska områden vars underhåll sköttes av de boende själva helt altruistiskt. Tvärt om var varenda lampa och handtag stulna och inte ersatta.

livinghouse

Klassiskt sovjetiskt bostadshus – kanske något för Statoil tomten om Hörbys politiker får välja?

Det är med en så ändlös naivitet att tro att hyresgästerna kommer vårda dessa villor och trädgårdar som vilka villaägare som helst, oavsett om de är immigranter eller om det är skattebetalande svenskar. Och då är det ovan scenariot den mest positiva tolkningen under antagande att de nyinflyttade är fullt socialt integrerade.

Men om det nu mot förmodan kommer att flytta in hundra notoriska husrenoverare och trädgårdsmästare, hur skall fastighetsunderhållet finansieras hade Susanne Meijer tänkt? Kommer man kunna bli biståndsbedömd en gräsklippare  på våren och penslar och målarfärg på sommaren?

Jag bara undrar hur majoriteten har tänkt att detta skall gå till, för i de uträkningar som jag kunde få ut från kommunen så fanns det inga beräkningar på vad drift och underhåll skulle gå på. Eller tänker man sig att man skriver av husen på 10 år på grund av bristande underhåll, ett bristande underhåll som blivit norm i kommunen. Det låter som en helt normal investering i den socialdemokratiska kommunen Hörby.

Med det sista exemplet ovan vill jag visa på att den styrande regnbågen har en socialistisk människosyn. Jag trodde i min enfald att vi lärt oss något om socialism i fullskaleförsökets Sovjetunionen, men så var det uppenbarligen inte – i Hörby tänker vi försöka igen… Undra hur det kommer sluta denna gång?

Hur kommer jag då fram till att det finns 41 stycken socialister i fullmäktige, tänker ni? Faktum var att Susanne Meijer själv gav svaret i debatten om flyktingvillorna – hon frågade oppositionen vilka förslag de hade på att lösa mottagningsproblematiken. Det var en öronbedövande tystnad från Sverigedemokrater, Moderater och Pensionärspartister.

Ingen av dessa hade en ett embryo till argument om en annan väg. Det enda som hördes var Eva Lindholms kritik om hur det inte hade debatterats korrekt i kommunstyrelsen eller Stefan Borgs kommentarer om hur gräsmattskötseln skulle tryggas. Det är en alldeles för dålig opposition som låter denna kantring av kommunen ner i socialistdiket ske.

Ingen av oppositionens ledamöter kunde bedriva ett ideologiskt baserat resonemang varför den inslagna vägen inte är att föredra. Ännu mindre var de förmögna till att visa på en annan väg, en väg som stimulerar individen till att ta ansvar, en väg där vi får en mindre och vassare kommun.

  • Ett privat driven turismorganisation eller sammarbetsnätverk kommer troligtvis att bättre svara för den dynamiska natur som krävs i stället för stelbenta kommunala strukturer för att tillmötesgå den nya tidens turister.
  • Den sociala inlåsningen och åsidosättande av ekonomiska principer på den lokala hyresmarknaden vållar mycket större skada än vad hantering av biståndet kostar kommunen.
  • Det är inte alls orimligt att barackalternativet var billigare för kommunen i det långa perspektivet om man räknar in kostnaderna för den sociala inlåsningen av migranterna och avskrivningen av fastigheterna.

Ibland undrar jag om jag har fler politiska tankar än hela den samlade politikerkåren (undantaget Susanne Meijer) tillsammans. Är det inte dags att ställa krav på våra politiker att faktiskt anstränga sig för de miljoner vi kastar på dem varje år.

Just ansträngningen tror jag är den felande länken. Hade inte majoriteten av Hörbys politiker varit så upptagna med att sitta på sin post, eller att vara rädd för att inte få sitta på sin post efter nästa val, så hade vi sett ett helt annat motstånd mot den förda politiken. Om inte rädslan funnits kanske till och med de döda kalla sillarna i Susannes stödpartier vågat sätta klackarna i marken och vägrat socialiseringen.

Om det skall fortsätta som det gör nu kan vi lika gärna nöja oss med Susanne Meijers kostnad på 78000 i månaden.

Andra bloggar med etiketterna: ,

Du står och ljuger!

29 augusti, 2016

Under ett numera sällsynt besök i Hörby hade jag chansen att gratis få mig lite underhållning till del genom att se skådespelet ”Fullmäktige” i Hörbysalen i kommunhuset.  Gratis och gratis… det var det kanske inte. Man har ju betalt hutlöst mycket skatt men något skall man väl ha tillbaka.

Just detta fullmäktigemöte var intressant eftersom två ärenden handlar om att öka kommunens riskexponering för framtida utgifter. Majoriteten hade dels kommit fram till att permanent hyresgaranti var en lysande ide och dessutom att shoppa loss i bostadsbeståndet var en mycket kostnadseffektiv idé för att ge nysvenskar tak över huvudet.

Som om inte det var nog så pågår det arbete med en investeringsplan för kommunens fastigheter. Moderatledaren pucklade på kommunalrådet med frågor som ställt angående detaljerna i investeringsplanen varpå kommunalrådet kontrade med att det var inte så noga utan det var mest för att ge förvaltningen något att jobba med.

Att saker och ting generellt inte är så noga för kommunalrådet Susanne Meijer har det aldrig rått något tvekan om och vi fick det bekräftat på mötet flera gånger. Men mest tydligt blev det under replikväxlingen där Susanne Meijer berättade om en kille  från Arlöv som bodde i Hörby och hade ett barn som var några månader gammal. Killen och Susanne hade suttit i kommunens kafeteria och personen hade frågat om hyresgarantin.   Personen i fråga hade en betalningsanmärkning och letade efter en större lägenhet.

Susanne hade då berättat att om majoriteten får igenom sitt förslag kommer killen att kunna ansöka om en större lägenhet och kommunen kan då besluta att man går in och garanterar hyran till den hyresvärd som följer ekonomiska normala ekonomiska principer om risk och säkerheter. Efter att ha hört detta funderade jag hur kommunalrådet kan lova en sådan sak – jobbar hon som handläggare på Soc också?

DSC_0112

Eva Lindholm konstaterar att Susanne Meijer ljuger i talarstolen i Hörby efter att Susanne själv konstaterat att killen faktiskt inte kom från Arlöv.

Eva Lindholm går då fram och tar upp ett annat perspektiv. Hon ifrågasätter lämpligheten att hänga ut kommunmedborgare på det viset som hon gör. Susanne Meijer går då ut och ger svar på tal. Hon hade minsann fått tillåtelse att prata om samtalet och dessutom så var killen inte från Arlöv.

Kvick som en vessla är Eva Lindholm uppe i talarstolen och konstaterar att Susanne Meijer står och ljuger i talarstolen. Det annars så debattvilliga kommunalrådet fann det för gott att inte kommentera just detta påstående.

Att vi har ett kommunalråd som är så generös i sina tolkningar om vad som kan sägas, speciellt i talarstolen i fullmäktige, är inget annan än en jätteskandal. Speciellt efter kvällens ärenden som verkligen riskerar att sätta kommunen i en svår ekonomisk sits framgent.

Andra bloggar med etiketterna: , ,

Ingen exakt vetenskap

27 augusti, 2016

Ibland när man är ute och reser så blir man sjuk. Det är inte roligt att vara långt ifrån de nära och käras omsorg, eller det egna kylskåpet heller, i de stunderna. På min senaste resa till Kina så drabbades jag av någon konstig sjukdom och fick en upplevelse som hette duga av det kinesiska sjukvårdssystemet.

Det var i mitten av juli som jag på en torsdag kände mig matt, energilös och lätt illamående. Svettningar och frossningar om vart andra gjorde att jag gissade att jag hade feber också. Ja, vad beställer man från room-service menyn som är lämpligt i de stunderna? Eller är det i minibaren man hittar kurerna? Ja, det är otroligt vad synd det är om mig i stunder som den beskrivna.

På fredagsmorgonen därpå masar jag mig ner till hotellfrukosten – en tallrik yoghurt för 100 kronor. Det småländska hjärtat skriker av blotta tanken, men den energin försvinner på vägen tillbaka till rummet – helt matt landar jag i sängen. Jag sjukanmäler mig ytterligare en dag.

På kvällen känns det mycket bättre. Jag går upp i hotelloungen på 46 våningen och äter en lättare kvällsmat. Hmmm, det känns inte alls så dumt trots allt. Tar en dricka och sätter mig och filosoferar med den otroliga utsikten framför mig.

Som av en händelse råkar jag se en röd liten prick på vänster långfinger. Vad kunde det vara, funderade jag? Under kvällen kommer fler prickar båda händerna. Kliar gör de också. Det är klart att man blir lite oroad. Filmer som ”Contagion” snurrar runt i mitt huvud.

Är jag källan till nästa pandemi? Tankarna snurrar dock inte värre än att jag somnar och vaknar hyfsat pigg dagen därpå. Testteamet är inne och jobbar på lördagen så jag beslutar mig att åka ner till fabriken.

Under resan ut till fabriken så ringer teamleadern för utveckligsteamet och han undrar hur det är med mig. Jag beskriver mina kliande prickar och allmäntillståndet. Han ber att jag skall lämna över telefonen till taxichauffören och dessa båda prata loss på kinesiska. Jag får tillbaka telefonen och taxin tvärnitar för att sedan göra en 180 graders sväng. På bara några sekunder har taxin förvandlats till en ambulans.

Teamleadern berättar via telefonen att han omdirigerat taxin till Changzhous bästa sjukhus och att när taxin stannar skall jag gå ut och vänta framför ingången. Han skickar två av sina ingenjörer för att hjälpa mig på sjukhuset.

Jag känner mig genast sämre dels inför åtanken att teamleadern verkar tro att jag faktiskt bär på nästa supervirus. Dessutom mår man inte bättre av det faktum att jag skall riskera min egen hälsa genom att besöka ett sjukhus.

cz1stph

Changzhou No 1 people’s hospital

Taxin stannar efter ett tag, jag betalar och kliver ur bilen. Framför mig har jag jättesjukhuset Changzhou first people’s hospital. Min lätta bacillskräck gör sig påmind – går jag in där kommer jag aldrig ut därifrån levande tänkte jag. Jag väntar framför ingången på att mina kollegor skall komma.

Efter 20 minuters väntan känner jag hur min kropp är utmanad av den 35-gradiga värmen och den avklingand sjukdomen. Eftersom jag bara tänkte åka ner till fabriken tog jag inte med mig något vatten. Faktum var att jag hade inte med mig någonting alls förutom min telefon, laptop och lite växelpengar till taxin som nu var borta.

Jag ringer mina kollegor och frågar var de tog vägen. De var på gång men en bit bort. Jag vinglar iväg in i huset – vilken tur att jag var i närheten av ett sjukhus om jag skulle kollapsa nu tänker jag.

Kollegorna dyker upp och de drar iväg mig till någon form av reception, i stil med en gammaldags biljettlucka. De visar upp mig och mina fingrar för personen i luckan. Efter att de betalat 12 yuan (15 kronor) får jag någon form av loggbok. Mina kollegor för iväg mig tre våningar upp till någon hudmottagning. Efter fem minuters väntan visar de in mig till en läkare. Jag är helt slut på grund av vätskebristen och svettas lätt på grund av väntan i solen. Jag måste sett ordentligt sjuk ut vi det laget.

Den manliga läkaren tittar på mina fingrar. Han ber mig ta av mig skorna och strumporna och tittar på mina fötter. Han vänder sig mot mina kollegor och säger något på kinesiska, vilka i sin tur frågar mig om jag har ätit något konstigt den senaste tiden? Vilken fråga, utbrister jag! Jag är i Kina – jag äter bara konstiga saker. Jag förstår att de svarar nekande tillbaka till läkaren…

Jag blir tillsagd att ta på mig strumporna och skorna igen. Undersökningen var uppenbarligen slut. Läkaren skriver ner några kinesiska tecken i loggboken och lämnar över den. Jag tittar i boken och ser att svenska och kinesiska läkare har samma skrivstil. Kollegorna visar att det är dags att gå nu. Men…. tänker jag, jag måste få information om vad det är för sjukdom jag har.

Jag ber kollegorna fråga läkaren och läkaren svara att det kan vara något virus. Vilket virus då, frågar jag? Svårt att säga, svarar läkaren via mina tolkar. Svaren ger mer oklarhet än klarhet. Är det farligt eller smittsamt, frågar jag? Läkaren börjar surna till och vinkar undan oss tre.

fader_fouras

Fader Fouras på extraknäck

En av kollegorna säger ”don’t worry” till mig när vi lämnar rummet… jag blev allt annat än obekymrad då det kändes som om läkaren, som agerade lika gåtfullt som Fader Fouras på Fångarna på fortet, mer fokuserade på något genomströmnings KPI än på mig och min sjukdom.

Efter besöket hos fader Fouras var vi på väg två våningar ner till något form av apotek. Kollegan lägger min loggbok i en liten låda som försvinner in på andra sidan under glasrutan. Personen på andra sidan springer iväg och hämtar en massa medikamenter. Väl tillbaka öser hon ner dem i lådan tillsammans med en lapp som talade om att hela kalaset kostade 70 yuan. Jag tar medicinerna och kollegan betalar.

Ungefär 20 minuter efter att kollegorna kom in sjukhuset gick vi ut genom dörren och vi åker till kontoret. Den 30 minuter långa bilresan går åt att försöka avkoda hur alla dessa mediciner skulle tas och vad de faktiskt var till för. Antalet felkällor i denna avkodning  var många – först tolkning av läkarens skrift, sedan översättning via en kinesisk Google-translate tjänst till engelska och sedan tolkningen av det resultatet.

IMG_0599

Medicin mot något som inte var så farligt – vad det nu kunde vara? Helvetesdrycken med sugrör

Två av medicinerna var antivirala – en kräm och en tablett. Det latinska namnet stod på förpackningen så de var lätta att klura ut. Sedan var det någon kinesisk traditionell röd vätska som jag skulle tvätta mina händer och fötter med. Detta skulle hjälpa mot kliandet. Denna medicin levererades i en plastflaska som redan var öppnad.

Till sist var det någon destillerad rot som skulle drickas genom ett sugrör. Den sistnämnda smakade något så fruktansvärt att det är i det närmaste obeskrivligt hur smaklökarna vred sig i förtvivlan.

I och med detta skulle man kunna tro att denna historia var slut, men icke. Nu började akt två av historien, där sjukvårdsväsendet i västerlandet blev inblandat… fast inte på riktigt samma sätt som i katastroffilmen Contagion.

Så historien fortsätter på kvällen med att jag berättade om dagens händelser för min sambo (eller rättare sagt särbo efter denna sommaren) hemma i Sverige. Om jag nu var orolig för vilken sjukdom jag hade så blev hon nu ännu oroligare för de mediciner som jag numera, om än motvilligt, knaprade, drack och smorde in mig med.

När jag senare på kvällen somnar är jag omedveten om vilken aktivitet som sjukvårdsväsendet hemma i Sverige får upp då min sambo ringer runt och frågar efter vilken påverkan av dessa mediciner har på min artificiella hjärtklaff, då jag äter antikoagulerande medicin för att undvika blodpropp.

Beskedet från den svenska sjukvården var lika tydligt som det antal SMS, missade telefonsamtal, mail och WeChat meddelanden: Sluta att äta den traditionella kinesiska medicinen och ta ett nytt PK prov för att se vad den kinesiska medicinen gjort med mitt blodvärde.

Så när jag vaknade upp dagen därpå och fattade min telefon för att läsa alla dessa meddelanden, då insåg jag att det stundade ytterligare ett besök hos den kinesiska primärvården. När jag några minuter senare kommer in på toaletten och ser mig själv i spegeln inser jag att jag inte bara har ärende till sjukhuset angående PK-värdet.

Personen som tittade tillbaka på mig i spegeln hade ansiktet fullt av röda fläckar i ansiktet, speciellt runt munnen. Fläckarna hade spridit sig och jag såg ett scenario framför mig att hela jag skulle sluta som en enda röd fläck.

Jag ringer team leadern för utvecklingsteamet och han skickade på söndagen iväg två nya ingenjörer för att hjälpa mig genom det kinesiska sjukvårdssystemet. Denna gång gick det inte så snabbt som förra gången. Vi lyckades pricka en två timmar lång lunchstängning samt omfattande köer direkt vid öppnandet.

När vi kommer fram till den första luckan skickar min kollega in min loggbok för att sedan peka på mitt ansikte säga något på kinesiska. 12 yuan och vi får tillbaka min loggbok. Vi åker upp till hudmottagningen igen och sätter oss för att vänta.

Inom kort blir vi inkallade och en kvinnlig läkare tittar på mitt ansikte och därefter mina händer. Genom mina ingenjörskollergor frågar hon vad vi gör på sjukhuset? Antagligen så var fläckarna runt munnen en naturlig fortsättning av fläckarna på fingrarna så därmed skulle det vara fullständigt onödigt att komma tillbaka. Ingen uppdatering av loggboken behövdes.

Läkaren visade att besöket var slut men denna gång tänkte jag stå på mig med mina frågor; är det smittsamt och vad vad för sjukdom hade jag. Svaret på den första frågan var ”inte speciellt smittsamt för vuxna” och svaret på den andra frågan var återigen ”virus”.

Mina kollegor drog iväg mig ut från undersökningsrummet och ner en trappa till en kassa där man köpte ett provrör för 10 yuan. Därefter gick man vidare till en lucka genom vilken man stoppade in sin arm. I den utsatta situation tänkte jag med bävan på hur en rostig nål med massa sjukdomar skulle stickas in i min arm…

Blodprovet togs extremt fort, till och med fortare än hos systrarna på labbet på vårdcentralen i Hörby, och säkert lika kliniskt korrekt… kanske. En tejpbit i armvecket och sedan fick jag det fulla provröret i handen innan jag drog ut armen ur luckan. Efter det gick vi ner till markplan och lämnade in blodprovet på ett labb. I retur fick vi ett kvitto med streckkod på och information om att vänta i två timmar.

Två timmar senare åker vi till sjukhuset igen, skannar streckkoden i en maskin och maskinen skriver ut en lapp som berättar att mitt INR värde ligger på 2,5 vilket är precis mitt i intervallet. Därmed var den söndagen till ända.

Jag kunde lugna nära och kära (och mig själv) att den kinesiska voodoo medicinen inte hade haft någon påverkan. Jag beslutade med för att sluta ta medicinen som hämtades ut på lördagen, även den västerländska. Det kändes mycket bättre att själv vara i kontroll över min kropp än att vara utsatt för ingenjörskollegor och kinesiska medicinmäns helande behandling.

På måndagen berättade jag om äventyret för några kollegor på jobbet varpå en kollega skrattande berättade ett kinesisk ordspråk:

”När en kinesisk läkare ligger för döden åker denne till ett västerländskt sjukhus”

Nobelpris i all ära, men inte ens moderna kineserna tror på den traditionella kinesiska medicinen.

Som epilog kan skrivas att väl hemma igen så träffade jag en lärare som nog riktigt diagnosticerade min sjukdom till mul- och klövsjuka. Tur då att jag inte har en bockfot, även om mina meningsmotståndare insinuerat förekomsten av sådan.

Det måste vara ett mirakel att 1,3 miljarder kineser inte är sjukskrivna

27 juli, 2016

Veckan har varit hektisk med omständigheter i världen som påverkar projektet. I tisdags hade vi ett möte för att justera logistiken. En global telefonkonferens med mig som ringer in klockan nio på kvällen från Kina, medarbetare ringer tidig på morgon i USA och kollegor som är på semester hemma i Sverige ringer in.

Under telefonmötet reflekterade jag inte närmare över vad vi höll på med, för jag förväntade mig att de som var kallade ringde in trots att de var på semester eller utanför normal arbetstid, precis som jag själv. Det var ett bra samtal och lösningar levererades för den uppkomna situationen.

Nu på helgen har jag läst tidningarnas nätupplagor och jag ser att det pågår en debatt om att man skall växla ut företagens produktivitetsökningar som mer ledighet för arbetskraften. Detta samtidigt som staten vill att vi skall jobba mer för att betala för all ”social service” som samhället tillhandahåller.

Stor del av denna sociala service består av utbetalningar till människor som är sjukskrivna från sina arbeten där de enligt den vedertagna beskrivningen har fåtts att mått så dåligt att de blivit psykiskt sjuka av att vara på arbetsplatsen.

Det är har jag inte riktigt får ihop bilden:  vi skall jobba mer för att kunna betala mer i skatt samtidigt som vi skall jobba mindre för att inte bli sjuka och få bättre livskvalitet. Samtidigt straffas de som faktiskt jobbar mer då skattesatsen ökas progressivt ju mer man jobbar (under antagandet att det finns ett linjärt samband mellan arbetstid och lön).

20160724_160323

Kinesisk gatsopare i 37 graders värme – varför är inte han sjukskriven?

Så när jag tittar mig runt omkring i den miljö som jag befinner mig i just nu, är det med häpnad som jag ser att kineserna inte är sjukskrivna trots att de har en veckas ledigt och jobbar långt mer än åtta timmar om dagen.

Där hemma har folk fyra veckors sommarsemester och arbetstidsförkortning resten av året. Trots det är det är folket sjukskrivet som aldrig förr. Min slutsats av detta är att svenskarna är inte sjukskrivna på grund av arbetet i sig utan att de är pressade av den lutherska moralen.

Och som om inte det vore nog är de pressade av att uppfylla det perfekta livet – att allting skall vara så perfekt. Det skall vara städat hemma, det skall vara rent i trädgården, det skall resas – kort sagt en massa måsten som härrör från att svensken skall uppfylla massa ideal som mediehus och banker är upphov till.

Konsekvensen av detta är att svensken är belånad upp över öronen med en press att dra in nästa månadslön för att betala av räntorna på de lån som möjliggjort att leva upp till mediebilden av det perfekta livet. Inte konstigt att folk blir sjuka av att ha kniven mot strupen hela tiden – det måste vara jättestressande.

Tyvärr är det så att jobbet får skulden för detta. Hade svensken inte varit så belånad eller beslagen med så många måsten hade denne inte varit så livegen på arbetsplatsen. Individen hade, om den hade haft några marginaler att leva av, kunnat byta jobb för att hitta det jobb som passar personen i fråga.

Detta tillsammans med en arbetsmarknadspolitik, med LAS till exempel, som i sig ger inlåsningseffekter så har vi nog stora delar av svaret varför så många svenskar säger sig inte må bra på jobbet. I mitt tidigare inlägg så har jag stakat ut vägen för att skapa dynamiken både in, men framför allt ut från jobbet.

Det har tre komponenter:

- att arbetsgivaren är ansvarig för att inte bränna ut folk, men även

- att arbetsgivaren kan konstatera att individen inte är passande för ett visst jobb, även efter provanställningen. I övrig är det

- att individen är skyldig att se till så att dennes liv inte bränner ljuset i båda ändarna på grund av livssituationen.

Vi har varit vana vid att staten har tagit hand om oss från vaggan till graven. Detta så till den milda grad att vi mentalt har avhändat oss förmågan att säga ”nej tack” till levnadssituationer som bevisligen förstör för individen.

Systemet, som det är konfigurerat nu, kräver att arbetsgivaren tvålar ut maximalt med effekt per arbetstagare eftersom att den enda beskattningsbara enheten i den globaliserade världen är arbete. Konsekvensen av att beskatta arbete maximalt är att det uppstår en bristsituation  av denna vara, som finns i överflöd på grund av arbetslöshet och belåning.

Alla som ser sig omkring och ser en bristsituation av något som finns i överflöd torde reagera. Men ej så i Sverige för där har vi det bästa av all tänkbara system.

Det är ett väl konfigurerat system… dock för en annan tid. Låt oss nu odla vår trädgård och släppa ut alla dessa individer från fångenskapen i grottekvarnen.

Vi har haft nog med Panglossiska predikanter som förkunnat att svensk arbetsmarknad är himmelriket på jorden. Släpp nu lös svensken att agera vuxet och ansvarsfullt både mot sig självt och nationen.

 

 

Andra bloggar med etiketterna: , ,