Ingen exakt vetenskap

Ibland när man är ute och reser så blir man sjuk. Det är inte roligt att vara långt ifrån de nära och käras omsorg, eller det egna kylskåpet heller, i de stunderna. På min senaste resa till Kina så drabbades jag av någon konstig sjukdom och fick en upplevelse som hette duga av det kinesiska sjukvårdssystemet.

Det var i mitten av juli som jag på en torsdag kände mig matt, energilös och lätt illamående. Svettningar och frossningar om vart andra gjorde att jag gissade att jag hade feber också. Ja, vad beställer man från room-service menyn som är lämpligt i de stunderna? Eller är det i minibaren man hittar kurerna? Ja, det är otroligt vad synd det är om mig i stunder som den beskrivna.

På fredagsmorgonen därpå masar jag mig ner till hotellfrukosten – en tallrik yoghurt för 100 kronor. Det småländska hjärtat skriker av blotta tanken, men den energin försvinner på vägen tillbaka till rummet – helt matt landar jag i sängen. Jag sjukanmäler mig ytterligare en dag.

På kvällen känns det mycket bättre. Jag går upp i hotelloungen på 46 våningen och äter en lättare kvällsmat. Hmmm, det känns inte alls så dumt trots allt. Tar en dricka och sätter mig och filosoferar med den otroliga utsikten framför mig.

Som av en händelse råkar jag se en röd liten prick på vänster långfinger. Vad kunde det vara, funderade jag? Under kvällen kommer fler prickar båda händerna. Kliar gör de också. Det är klart att man blir lite oroad. Filmer som “Contagion” snurrar runt i mitt huvud.

Är jag källan till nästa pandemi? Tankarna snurrar dock inte värre än att jag somnar och vaknar hyfsat pigg dagen därpå. Testteamet är inne och jobbar på lördagen så jag beslutar mig att åka ner till fabriken.

Under resan ut till fabriken så ringer teamleadern för utveckligsteamet och han undrar hur det är med mig. Jag beskriver mina kliande prickar och allmäntillståndet. Han ber att jag skall lämna över telefonen till taxichauffören och dessa båda prata loss på kinesiska. Jag får tillbaka telefonen och taxin tvärnitar för att sedan göra en 180 graders sväng. På bara några sekunder har taxin förvandlats till en ambulans.

Teamleadern berättar via telefonen att han omdirigerat taxin till Changzhous bästa sjukhus och att när taxin stannar skall jag gå ut och vänta framför ingången. Han skickar två av sina ingenjörer för att hjälpa mig på sjukhuset.

Jag känner mig genast sämre dels inför åtanken att teamleadern verkar tro att jag faktiskt bär på nästa supervirus. Dessutom mår man inte bättre av det faktum att jag skall riskera min egen hälsa genom att besöka ett sjukhus.

cz1stph

Changzhou No 1 people’s hospital

Taxin stannar efter ett tag, jag betalar och kliver ur bilen. Framför mig har jag jättesjukhuset Changzhou first people’s hospital. Min lätta bacillskräck gör sig påmind – går jag in där kommer jag aldrig ut därifrån levande tänkte jag. Jag väntar framför ingången på att mina kollegor skall komma.

Efter 20 minuters väntan känner jag hur min kropp är utmanad av den 35-gradiga värmen och den avklingand sjukdomen. Eftersom jag bara tänkte åka ner till fabriken tog jag inte med mig något vatten. Faktum var att jag hade inte med mig någonting alls förutom min telefon, laptop och lite växelpengar till taxin som nu var borta.

Jag ringer mina kollegor och frågar var de tog vägen. De var på gång men en bit bort. Jag vinglar iväg in i huset – vilken tur att jag var i närheten av ett sjukhus om jag skulle kollapsa nu tänker jag.

Kollegorna dyker upp och de drar iväg mig till någon form av reception, i stil med en gammaldags biljettlucka. De visar upp mig och mina fingrar för personen i luckan. Efter att de betalat 12 yuan (15 kronor) får jag någon form av loggbok. Mina kollegor för iväg mig tre våningar upp till någon hudmottagning. Efter fem minuters väntan visar de in mig till en läkare. Jag är helt slut på grund av vätskebristen och svettas lätt på grund av väntan i solen. Jag måste sett ordentligt sjuk ut vi det laget.

Den manliga läkaren tittar på mina fingrar. Han ber mig ta av mig skorna och strumporna och tittar på mina fötter. Han vänder sig mot mina kollegor och säger något på kinesiska, vilka i sin tur frågar mig om jag har ätit något konstigt den senaste tiden? Vilken fråga, utbrister jag! Jag är i Kina – jag äter bara konstiga saker. Jag förstår att de svarar nekande tillbaka till läkaren…

Jag blir tillsagd att ta på mig strumporna och skorna igen. Undersökningen var uppenbarligen slut. Läkaren skriver ner några kinesiska tecken i loggboken och lämnar över den. Jag tittar i boken och ser att svenska och kinesiska läkare har samma skrivstil. Kollegorna visar att det är dags att gå nu. Men…. tänker jag, jag måste få information om vad det är för sjukdom jag har.

Jag ber kollegorna fråga läkaren och läkaren svara att det kan vara något virus. Vilket virus då, frågar jag? Svårt att säga, svarar läkaren via mina tolkar. Svaren ger mer oklarhet än klarhet. Är det farligt eller smittsamt, frågar jag? Läkaren börjar surna till och vinkar undan oss tre.

fader_fouras

Fader Fouras på extraknäck

En av kollegorna säger “don’t worry” till mig när vi lämnar rummet… jag blev allt annat än obekymrad då det kändes som om läkaren, som agerade lika gåtfullt som Fader Fouras på Fångarna på fortet, mer fokuserade på något genomströmnings KPI än på mig och min sjukdom.

Efter besöket hos fader Fouras var vi på väg två våningar ner till något form av apotek. Kollegan lägger min loggbok i en liten låda som försvinner in på andra sidan under glasrutan. Personen på andra sidan springer iväg och hämtar en massa medikamenter. Väl tillbaka öser hon ner dem i lådan tillsammans med en lapp som talade om att hela kalaset kostade 70 yuan. Jag tar medicinerna och kollegan betalar.

Ungefär 20 minuter efter att kollegorna kom in sjukhuset gick vi ut genom dörren och vi åker till kontoret. Den 30 minuter långa bilresan går åt att försöka avkoda hur alla dessa mediciner skulle tas och vad de faktiskt var till för. Antalet felkällor i denna avkodning  var många – först tolkning av läkarens skrift, sedan översättning via en kinesisk Google-translate tjänst till engelska och sedan tolkningen av det resultatet.

IMG_0599

Medicin mot något som inte var så farligt – vad det nu kunde vara? Helvetesdrycken med sugrör

Två av medicinerna var antivirala – en kräm och en tablett. Det latinska namnet stod på förpackningen så de var lätta att klura ut. Sedan var det någon kinesisk traditionell röd vätska som jag skulle tvätta mina händer och fötter med. Detta skulle hjälpa mot kliandet. Denna medicin levererades i en plastflaska som redan var öppnad.

Till sist var det någon destillerad rot som skulle drickas genom ett sugrör. Den sistnämnda smakade något så fruktansvärt att det är i det närmaste obeskrivligt hur smaklökarna vred sig i förtvivlan.

I och med detta skulle man kunna tro att denna historia var slut, men icke. Nu började akt två av historien, där sjukvårdsväsendet i västerlandet blev inblandat… fast inte på riktigt samma sätt som i katastroffilmen Contagion.

Så historien fortsätter på kvällen med att jag berättade om dagens händelser för min sambo (eller rättare sagt särbo efter denna sommaren) hemma i Sverige. Om jag nu var orolig för vilken sjukdom jag hade så blev hon nu ännu oroligare för de mediciner som jag numera, om än motvilligt, knaprade, drack och smorde in mig med.

När jag senare på kvällen somnar är jag omedveten om vilken aktivitet som sjukvårdsväsendet hemma i Sverige får upp då min sambo ringer runt och frågar efter vilken påverkan av dessa mediciner har på min artificiella hjärtklaff, då jag äter antikoagulerande medicin för att undvika blodpropp.

Beskedet från den svenska sjukvården var lika tydligt som det antal SMS, missade telefonsamtal, mail och WeChat meddelanden: Sluta att äta den traditionella kinesiska medicinen och ta ett nytt PK prov för att se vad den kinesiska medicinen gjort med mitt blodvärde.

Så när jag vaknade upp dagen därpå och fattade min telefon för att läsa alla dessa meddelanden, då insåg jag att det stundade ytterligare ett besök hos den kinesiska primärvården. När jag några minuter senare kommer in på toaletten och ser mig själv i spegeln inser jag att jag inte bara har ärende till sjukhuset angående PK-värdet.

Personen som tittade tillbaka på mig i spegeln hade ansiktet fullt av röda fläckar i ansiktet, speciellt runt munnen. Fläckarna hade spridit sig och jag såg ett scenario framför mig att hela jag skulle sluta som en enda röd fläck.

Jag ringer team leadern för utvecklingsteamet och han skickade på söndagen iväg två nya ingenjörer för att hjälpa mig genom det kinesiska sjukvårdssystemet. Denna gång gick det inte så snabbt som förra gången. Vi lyckades pricka en två timmar lång lunchstängning samt omfattande köer direkt vid öppnandet.

När vi kommer fram till den första luckan skickar min kollega in min loggbok för att sedan peka på mitt ansikte säga något på kinesiska. 12 yuan och vi får tillbaka min loggbok. Vi åker upp till hudmottagningen igen och sätter oss för att vänta.

Inom kort blir vi inkallade och en kvinnlig läkare tittar på mitt ansikte och därefter mina händer. Genom mina ingenjörskollergor frågar hon vad vi gör på sjukhuset? Antagligen så var fläckarna runt munnen en naturlig fortsättning av fläckarna på fingrarna så därmed skulle det vara fullständigt onödigt att komma tillbaka. Ingen uppdatering av loggboken behövdes.

Läkaren visade att besöket var slut men denna gång tänkte jag stå på mig med mina frågor; är det smittsamt och vad vad för sjukdom hade jag. Svaret på den första frågan var “inte speciellt smittsamt för vuxna” och svaret på den andra frågan var återigen “virus”.

Mina kollegor drog iväg mig ut från undersökningsrummet och ner en trappa till en kassa där man köpte ett provrör för 10 yuan. Därefter gick man vidare till en lucka genom vilken man stoppade in sin arm. I den utsatta situation tänkte jag med bävan på hur en rostig nål med massa sjukdomar skulle stickas in i min arm…

Blodprovet togs extremt fort, till och med fortare än hos systrarna på labbet på vårdcentralen i Hörby, och säkert lika kliniskt korrekt… kanske. En tejpbit i armvecket och sedan fick jag det fulla provröret i handen innan jag drog ut armen ur luckan. Efter det gick vi ner till markplan och lämnade in blodprovet på ett labb. I retur fick vi ett kvitto med streckkod på och information om att vänta i två timmar.

Två timmar senare åker vi till sjukhuset igen, skannar streckkoden i en maskin och maskinen skriver ut en lapp som berättar att mitt INR värde ligger på 2,5 vilket är precis mitt i intervallet. Därmed var den söndagen till ända.

Jag kunde lugna nära och kära (och mig själv) att den kinesiska voodoo medicinen inte hade haft någon påverkan. Jag beslutade med för att sluta ta medicinen som hämtades ut på lördagen, även den västerländska. Det kändes mycket bättre att själv vara i kontroll över min kropp än att vara utsatt för ingenjörskollegor och kinesiska medicinmäns helande behandling.

På måndagen berättade jag om äventyret för några kollegor på jobbet varpå en kollega skrattande berättade ett kinesisk ordspråk:

“När en kinesisk läkare ligger för döden åker denne till ett västerländskt sjukhus”

Nobelpris i all ära, men inte ens moderna kineserna tror på den traditionella kinesiska medicinen.

Som epilog kan skrivas att väl hemma igen så träffade jag en lärare som nog riktigt diagnosticerade min sjukdom till mul- och klövsjuka. Tur då att jag inte har en bockfot, även om mina meningsmotståndare insinuerat förekomsten av sådan.

Leave a Reply