I november 2021 (i skrivandes stund) sitter Socialdemokraterna i långbänkssamtal med Vänsterpartiet för att få deras stöd för budgeten inför valåret 2022. Socialdemokraterna har begränsat manöverutrymme på grund av överenskommelserna man gjort med Centern i mittenspektrumet av klassisk svensk politisk skala.
Det är inte konstigt principiellt att det är svårt att tillgodose vänster och (ny-?) liberala Centerståndpunkter på samma gång då varje sådan kompromiss skulle drabba Centern och den kommunikation som de kommer gå till val på 2022, d.v.s. att ”man aldrig förr har fått igenom så mycket liberal politik som under samarbetet och avtalet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet”.
Ta till exempel Centerns krav om upphävande av strandskydd och biotopskydd för skogsbrukarnas frihet att bestämma över sin egen mark. Där var Miljöpartiet tvungna att kompromissa bort sin själ för att inte spräcka samarbetet. Hur skall Miljöpartiet med trovärdighet gå till val 2022 när biologisk mångfald är upp till förhandling? Det är naivt att tro att skogsägarna själva, utan regleringar och begränsningar, kan överta ansvaret för mångfalden baserat på ekonomiska intressen som per definition är kortsiktiga.
I stället var det makten som var det viktigaste för Miljöpartiet, inte själva politiken – den politiskt-altruistiska orsaken varför man är i regeringen. Varför är det så att kort inför valet att man valde att kompromissa bort detta? Faktum är att strandskydd vid våtmarker och vattendrag är centrala för den biologiska mångfalden inte för skogsbruket.
Hade Miljöpartiet stått på sig så och varit beredd på en taktisk reträtt från regeringen genom att dra en röd linje just vid strandskydd och biologisk mångfald, då finns det inget som säger att de inte hade varit framgångsrika i att stå upp för strandskydd och biologisk mångfald OCH samtidigt kunnat sitta kvar i regeringen.
Som en fotnot till ovan ”tolkning” kan läggas att Miljöpartiet själv i sin kommunikation ser det som en stor framgång. För att balansera kommunikationen från MP ledningen kan man jämför det med Centerpartiets tolkning som ligger mer närma sanningen.
Vänsterpartiets fällande av regeringen i somras var en taktisk politisk reträtt genom att rösta med Sverigedemokraterna (reträtten) för att strategiskt kunna uppnå högre mål längre fram. Genialt drag av Dadgostar.
Nu är det ingen Socialdemokrat som vill prova på att bli överraskningsfällda av Vänsterpartiet i en budgetomröstning. Vänsterns hot är reella, något som de inte var fram tills sommarens regeringskris – Miljöpartiet är den nya dörrmattan.
Fast nu handlar det ju inte om ett politiskt spel att styra Sverige… Ha, är det någon som tror på det längre – makten och härligheten först, politik när det är som bäst. Själv sköt jag ur mig från politiken i Hörby just på grund av Centerns totala kapitulation inför Socialdemokraterna bara för att få sitta på arvoderade poster – så ursäkta min krasshet.
Så låt oss ta oss tillbaka till den långa förhandlingen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kring budgeten: Vad skulle hända om socialdemokraterna tar och gör ett taktisk reträtt här och säger ”Nej, detta går inte med denna mandatfördelningen i riksdagen att skapa en majoritet för budgeten”. Vad skulle hända då? Lämna över pucken till talmannen som skulle gå till Kristersson som skulle få samma uppdrag.
Om nu Kristersson skulle tolereras av riksdagen som statsminister så skulle han få det otacksamma jobbet att regera på sin banala budgetreservation med stöd av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (kanske Liberalerna också…. men vem bryr sig?).
En Kristersson regeringen kommer inte att kunna agera på något som har någon som helst praktisk påverkan innan valet då statens kvarnar mal sakta. Det enda som troligtvis kommer hända är en gigantisk vårändringsbudget samt att skillnaden mellan SD och M blir tydliga eller att SD kommer bli ett M-light och stödparti som är glada att äntligen få sitta med kring köttgrytan.
Dessutom kommer Socialdemokraterna kunna gå till val som ett oppositionsparti med de opportunistiska möjlighet som det medför; man kan klaga på Vänsterpartiet för att det sitter en högerregering vid rodret och man kan påpeka till alla före detta sosseväljare inom SD att de nu är med och tar ansvar för M-politik; mer pengar till alla (utom migranter och integration) gäller inte i verkligheten när Moderaterna styr.
Det kan tyckas vara en silver bullit men frågan är om man på Sveavägen har förmågan till att tänka kring taktiska reträtter då man är det mest utpräglade svenska maktpartiet och att det är emot partiets DNA att ta ett steg tillbaka för att vinna något större.
Men faktum kvarstår – sossarna har möjlighet till en slam dunk 2022 med L ur vägen, tilltuffsat V, ett SD som fått vingar brända av ansvaret och en tilltufsad Kristersson.
Lite mer spelteori efterfrågas från mer håll.