Posts Tagged ‘Liberalism’

Drönarsamhället

söndag, februari 21st, 2016

Värt att veta om en drönare i ett bisamhället:

Drönaren kan inte äta själv utan måste matas av arbetsbin. Han deltar inte heller i arbetet i samhället.

Under vintern får inga drönare tära på förråden. Därför dödar arbetsbina alla drönare på hösten i den s.k. drönarslakten.

Så här på helgen har jag tid och möjlighet att förkovra mig i den producerade textmassan i nationens medier. När deltävling 58 av Melodifestivalen dunkar på TVn läser jag en insändare i Skånskan skriven av folkpartisten Mats Persson.

Oj, förlåt, de har ju ändrat namn nu, Folkpartiet. Eftersom folket försvann behövde man även ändra namnet. Namnet “Partiet” har för starka annotationer till en enpartistats politiska gren så ett större skifte krävdes.

Liberalerna var ett oförstört varumärke som man kunde åka gratis på ett tag. Låt mig rätta mig själv – Mats Persson går under varumärket Liberal numera och inte Folkpartist.

För det är bara ett varumärke, inte längre en ideologi för detta parti. Det förstår man när man läser Mats Perssons insändare (2016-02-20) under rubriken “Lägre ingångslön bättre än bidrag”:

På grund av höga kostnader för att anställa har arbetsgivare, både offentliga och privata rationaliserat bort människor som tidigare gjorde viktiga insatser på arbetsplatsen. Arbetsmarknadens höga krav på formella kunskaper och färdigheter för att unga och nyanlända som saknar detta får stå utanför och knacka på. Det är inte hållbart. Omkring 90000 unga mellan 15 -24 år varken arbetar eller studerar. Bland nyanlända tar det alldeles för lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden. När människor försörjer sig på bidrag under långa perioder och upphör med att söka arbete skapas ett utanförskap som i längden leder till ett svagare samhällskontrakt.

Hela resonemanget i artikeln går ut på att lägstalönerna skall sänkas, bland annat för att få bort problemen med de 90000 arbetslösa ungdomarna. Det är allt annat än liberalt att hävda att staten skall kommendera fram lägstalöner och jobb som passar dessa.

Varför inte låta marknadskrafter styra så som man har gjort på akuten i Helsingborg där de enkla jobben tillsätts för att få bättre och ändamålsenlig utväxling på sjuksköterskorna och undersköterskorna.

resursperson

Resurspersoner på akuten i Helsingborg

Poängen här är att det finns jobb som ger en stor ekonomisk utveckling om samhället vågar släppa kraven på formalia. Det är inte så, vilket man har insett på akuten, att man måste vara utbildad undersköterska eller certifierad sängbäddare för att bädda en säng. Samtidigt innebär dessa att utbildad personal frigörs för att göra det som de är bäst på.

Jag skulle vilja hävda att det inte finns någon ungdomsarbetslöshet, för är det så att man inte har ett jobb så får man utbilda sig tills dess att man kan skaffa sig ett. Jag själv var 27 när jag var klar med min utbildning och har svårt att se att en 15-åring kan säga att denne är klar med sin utbildning under samtalen på arbetsförmedlingen eller på socialkontoret.

Lite lustigt är det att de så kallade Liberalerna har kickat ut kravliberalerna och anammat kapplöpningen mot sänkta ambitioner. Vad hände med Folkpartiets idé om lärlingsutbildningar?

Hela det ickesocialistiska spektrat har nu övergått till satsningar på minimilöner och ett lägre förädlingsvärde av arbetsinsatsen. Det liknar en masspsykos att alla partierna har samma idé till lösning och ingen av idéerna syftar till att stärka svensk konkurrenskraft genom höga ambitioner!

På söndagen dagen efter (2016-02-21) när jag slår upp Skånskans ledarsida läser jag en ledare signerad Lars J Eriksson. En centerman som prisar kontorslandskap men samtidigt kritiserar sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Krim.

Bland irrfärderna kommer han fram till att man skall ha en medborgarlön som är kopplad till en form av arbetsplikt. Kan upplysa att systemet kallas att man har ett jobb. Fördelningen av dessa jobb kallas arbetsmarknad och betalning för insatser kallas lön.

I krönikan prisas det faktum att Landskrona kommun genom det liberala kommunalrådet Torkild Strandberg allokerar arbete inom ramen för försörjningsstödet och därmed kringgår marknaden.

Vad är det med dessa “liberaler” (folkpartister eller centerpartister lika) som gör att de hyser sådan misstro till friheterna och skyldigheterna att man vill subventionera bort problem under mattan så att de inte syns? All denna subventionering sker genom offentlig tillväxt – vad är det som gör att liberalerna nu söker sina lösningar inom socialismen?

Har man nått vägs ände med liberalismens principer, namnbytet till trots, och därmed mer och mer vill ha stat och kommun att sysselsätta människorna med begränsade värdeskapande verksamheter i stället för att stärka nationens konkurrenskraft?

Jag skulle så gärna vilja att Mats Persson, Lars J Eriksson, Torkild Strandberg och alla andra socialister i liberal skrud tog sig tid till att studera världen och den konkurrens som finns där ute. Det handlar om att skapa ett system som är så resurssnålt att varje enskild insats tillför värde.

Om vi misslyckas med att skapa det samhället kan Lars J Eriksson leta med ljus och lykta efter de aktiviteter som skapar överskottet skola och omsorg, än mindre till medborgarlön. Det är så gränslöst naivt att tro att medborgarlönen är lösningen på alla problem som finns vad gäller resurssättningen till arbetsmarknaden.

Dagens så kallade liberalister har totalt tappat fortfästet vad gäller att få samhället att skapa överskottet som ger resurser till skola, vård och omsorg. De står för en total kantring av balansakten mellan rättigheter och skyldigheter, en kantring som blir särdeles allvarlig när det lutherska nationalpsyket håller på att nedmonteras i Sverige.

Är det någon som tror att strykjärnstillverkning är en framtidsväg i Sverige. Tag dig tid och titta på nedan dokumentär från kanadensisk TV och ställ dig frågan om de enkla jobbens väg, eller ännu värre – medborgarlönens väg, är den rätta för att upprätthålla samhället?

I filmen ser vi vad vi konkurrerar mot. Jag säger inte att detta är ett idealsamhälle men i realiteten är detta ett system som vi ekonomiskt måste överträffa. Med en befolkning som inte till fullo utvecklar sin kreativitet och som inte anstränger sig till gränsen för sin förmåga har vi inte en chans att överleva i den internationella konkurrensen.

Grundproblemen som alla politiska partier försöker komma undan genom snabbfixar handlar om att delar av den svenska arbetskraften inte är konkurrenskraftiga. I stället för att ta tag i det problemet accepterar liberalerna problemet och försöker hitta olika lösningar för att få undan individerna statistiskt sätt. Jag är inte imponerad.

Hur ser de själva på sitt förhållningssätt? Är det så att våra kapitulerande liberaler transcenderar bortom de ekonomiska realiteter som den värld, vi känner, är uppbyggd på? Drönarna får plats i ett samhälle som genererar någon form av överflöd men gör processen kort med dem i bristsituationer. Det är svårt för en realpolitiker att komma runt den naturlagen.

 

Ryktet om ideologiernas död är kraftigt överdrivna

lördag, juni 6th, 2015

I min värld är människan en frihetssträvande varelse. Denna varelse fattar beslut utifrån den kunskap som samhället har ackumulerat och delgivit individen. I grund och botten ställer detta krav på individen att själv fatta besluten för att erhålla friheten.

En kväll för några månader sedan i fullmäktige i Hörby får jag höra att ideologierna är döda, refererandes till Herbert Tingstens teser på 50-talet.  Naturligtvis var det inga ord som kom från talarstolen. Kommunikationen från pulpeten är en konstant ström av ord från den jordnära pragmatismens diktatur inom kommunpolitiken.

I kommunen söks tryggheten i en allt mer dynamisk värld genom att alla lösningar säkerställs med en större offentlighet, turismsamarbetet är ett exempel. Med 11 utav 41 mandat lyckas Socialdemokraterna och Vänsterpartiet implementera en smygsocialism i en genomborgerlig kommun.

Nej, orden om ideologiernas död kom från en kollega i publiken. Jag, som själv finner nöje i att etikettera och ideologiskt koppla mina och andras uttalande, funderade en lång stund hur denna visa person jag pratade med kom fram till den diametralt annorlunda åsikten.

Det finns ett klipp på Youtube där Palme på ett bra sätt beskriver att ideologierna dyker upp i subtiliteterna i stället för i de revolutionistiska talen på något öde torg en första maj eller från en plastbåt som gör ett strandhugg en sommardag i någon skärgård.

Så i denna till synes grumliga politiska soppa som vi har i Sverige, där har etablissemanget konvergerat mot vänstervriden socialliberalism som riktning. Utan för denna main stream trålar  Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna väljare som ramlat ur den enda vägens politiska skuta i Sverige.

Men det finns en stor paradox i det social-socialliberala lägret. De liberalistiska tankarna fungerar bara på individens rättigheter, inte på individens skyldigheter. Låt mig ge ett exempel:

Folkpartiet marknadsför sig som det “stora” liberala partiet, trots det är det Björklund som mest förknippas med “Kravskolan” där allt skall mätas och dokumenteras. Folkpartiet tror inte ens på sin egen ideologi om att det är friheterna som får människan att växa och utvecklas på det sätt som uppfyller dennes potential på bästa sätt.

På detta sätt låter man systemet lyfta bort från människan dess egna ansvar för skyldigheten att utbilda sig genom tvångsåtgärder. Rättigheterna till en fri utbildning finns inte heller då utbildningen är genomreglerad genom läroplaner som staten kräver att kommunerna genomför – liberalismens friheter övergår i socialismens ok.

För några veckor sedan var det en socialdemokratisk folkhälsominister som ville instifta en fett-skatt. Staten skall säga till individen vad denne skall äta, och inte äta, så att individen slipper tänka själv vad den stoppar i sig. Är det inte rimligare att det är statens uppgift att ge individen kunskap så att denne själv kan fatta besluten?

Under samma vecka kom Socialdemokraternas kvinnoförbund med förslaget att föräldraförsäkringen skall individualiseras så att familjen själv inte kan styra hur stor del den ena föräldern skall vara hemma med barnet. En fullständig misstroendeförklaring av vuxna människor att forma sina liv utifrån sina individuella förutsättningar eller de värderingar som de vuxna har. Är det inte rimligare att förklara för individen varför jämställdheten är bättre ojämställdhet och låta individen själv fatta beslutet?

Inte långt därefter tänker den socialdemokratiska justitieministern högt och konstaterar att man borde upplösa företag som inte könskvoterar. Var det en minister/regeringsföreträdare som talade eller är det en fullblodssocialist vi hör? Eller båda delarna?!?!

Nu hör det till saken att Morgan Johansson pudlade bara några timmar efter uttalandet men är det ett knattefotbollslag eller landets regering vi har att göra med? Ett knattelag som starkt misstror sina medborgare och företagen i landet att fatta sunda beslut – trots att vi alla har gått i en socialdemokratisk skola.

Det är inte bara på vänsterkanten och i mitten på huvudfåran som medborgaren misstros: Moderaterna lanserade sina förslag för att begränsa tiggeriet på våra gator genom lagstiftning. Låt vara att man formulerar det som förbud mot organiserat tiggeri, men ingen tvivlar på att det är tiggarna man vill ha bort från gatorna.

Jag själv har bloggat om individens ansvar för att få stopp på tiggeriet, och jag är övertygad om att det är individens eget ansvar att inte skapa marknaden. Äpplet faller dock inte lågt från päronträdet – under min tid i Lund gick jag i Per Bauhns skola. Bauhn är professor i praktisk filosofi och för liknande resonemang i SRs “Filosofiska rummet”. Lyssna på programmet och fundera på resonemanget om individens ansvar.

liberal_boy

Lydiga liberaler

Frågan är varför det är hela det politiska spektrumet, undantaget extrema vänsterkanten, som vill lagstifta mot tiggeriet – varför litar man inte på individen genom utbildning och informationskampanjer. Begreppet folkbildning och samhällsinformation har försvunnit när staten söker lösningar genom repression hellre än genom intellektualism.

Det hela kokar ner till vilken syn man som politiker har på människan, dess förmågor och dess potential. Jag är den första att bejaka att världen är inte svart eller vit. Varken vad gäller lagstiftningen eller människornas förmåga.

Ett belysande exempel kan vara på sin plats: tar detta med vad vi stoppar i oss, då rör vi oss i ett kontinuum av repression och frihet.Från knarket som självklart skall vara illegalt, via alkohol och tobak som regleras både vad gäller ålder och tillgänglighet, till socker och fett som det är fri tillgång på.

Var placerar du dig på denna skala? Kan du tänka dig att lätta på tillgängligheten för alkohol genom gårdsförsäljning?

Utmaningen vad gäller maten liksom med tiggeriet är att tillräckligt mycket information måste tillhandahållas för individen för att denne skall kunna bilda sig en informerad uppfattning. Detta gäller inte bara innehållsförteckningen på förpackningen utan även information till allmänhet om hälsosamt levern och fördelarna med det.

Naturligtvis ställer det krav på individen att hålla sig informerad, men i en tid när vi aldrig har jobbat så lite som vi gör nu, då borde individen själv investera i sin egen kunskapsbank i stället för bedöva huvudet med filmer på Netflix. Behovet av meta-kunskap har aldrig varit större än vad det är nu.

Om jag skall koka ner min vision till två meningar:

Statens roll i förhållande till individen är att se till så att kunskap skapas och att dela informationen till individen.  Individen har att hålla sig bildad för att kunna tillgodogöra sig friheterna för att understödja det långsiktigt hållbara samhället med fria individer.

Det här är liberalism för mig och för mig är liberalismen inte död.

Dessa resonemang som jag för ovan är fullständigt ointressanta om man inte först förankrar det i en ideologi eller tankemodell. Min tvåmeningsvision är en liten del av hur samhället måste förändras; här behandlas specifikt dess syn på individens ansvar. Det stora jobbet ligger dock hos individen själv som måste förstå sammanhanget i förändringen. Individen kan inte överlåta appliceringen av förnuft till en genomreglerad stat utan att förlora alla sina friheter.

Därför måste vi diskutera ideologier, inte nödvändigtvis bara de klassiska. Det är alltid en intressant diskussion för partierna för att hålla kompassriktningen. Men det är väldigt lite som talar för en djup ideologisk diskussion genomförs just nu när inget parti vågar ta sig ur mittfåran och sticka ut haka med nya idéer om hur ett bättre, friare samhälle kan skapas.