Var god stör mig inte

Jag inser att jag inte är av högre klass, varken ekonomiskt eller av börd, oavsett hur mycket jag än skulle anstränga mig. Är på väg mot Seoul i Korea från Taipei på Taiwan. På grund av omständigheter utanför denna berättelser har jag hamnat i business avdelningen på Asianas flight 710. Det är klart att jag uppskattar den vita duken under tallriken och silverbesticken, men känner att detta är inte riktigt jag… Två timmar och tio minuter som kung – en hisstur i klassresornas universum.

Efter att maten är uppäten och klaffbordet avdukat försjunker jag i djupa tankar tittandes ut över det molnbeströdda Gula havet. Tankarna blir än djupare av den extremt starka Gin-tonic som serverades alldelse i början av resan. Den har förövrigt spontankompletterats med ytterligare en gin-tonic efter efter maten.

Gång på gång kommer flygvärdinnan och fråga om än det ena, än det andra. Själv sitter jag och lyssnar på Herman Lindkvists berättelse om Axel von Fersen. Jag märker att jag blir mer och mer irriterad över de vänliga frågorna som upprepade gånger drar upp mig från de trevligaste av tankar, vilkas livslängd blott är några sekunder. Flygvärdinnorna surrar runt i business avdelningen som flugor – det är uppenbarligen för få passagerare för att på ett bra sätt sprida ut deras iver till en lämplig servicenivå per passagerare.

”Låt mig vara” vill jag bara skrika ut, delvis uppmuntrad av den andra starka gin-tonicen. Men jag vet att det spelar ingen roll – 5 minuter kommer nästa flygvärdinna och fråga samma sak, om jag vill han en gin-tonic till, om jag vill ha kaffe, om jag vill… jag har slutat lyssna; ler tillbaka och säger artigt ”nej tack”.

Jag ber en av flygvärdinnorna att ta en bild på mig för att påminnas hur jobbigt det måste vara att uthärda som kunglighet. En mängd lismande individer runt omkring, som har betalt för att trakassera en hobbyfilosof som landat i deras säte.

Ingenjörens dröm måste vara att designa systemet för att kontrollera sätet.

De 50-åriga manliga stewarden på SAS kommer tillbaka i mina tankar – ni kommer ihåg honom från blogginlägget för några dagar sedan, farbrorn som nöp mig i tån när det serverades frukost ovanför Burma – jag har nog mer förväntningar i den stilen. Finns det inte economy med benutrymme, den optimala kombinationen för en working-class hero som jag?

Både jag och glaset är nu halvfulla, men flygvärdinnan ser ett halvtomt glas och en svalunge jämte som bara vill ha mer. Jag hör absolut inget av vad hon frågar eftersom Hermann Lindkvist pratar högre om Marie Antoinette i öronsnäckorna. Uppenbarligen frågar hon om jag behöver påfyllning och jag ler tillbaka och säger ”tack, det är bra”.  Efter 3 minuter kommer hon tillbaka med en ny GT, denna gång med en citronskiva i, men lika stark som de två andra.

Herman Lindkvist berättar om Gustav III som har påklädningshjälp i offentligheten enligt franskt 1700-tals praxis. Jag ber att få framföra min empati till honom – Gustav III altså – det kan inte ha varit lätt. Hoppas att Estelle får det bättre.

Molnen och havet är fortfarande kvar där ute och de kräver av mig att bli tittade på. Vad passar bättre än att ackompanjeras av en gin och tonic då… hur kunde de veta?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.