Mitt hästintresse är begränsat om man vill uttrycka det milt. Av någon outgrundlig anledning hamnade jag på söndagen på Övedsklosters fälttävlan. Vädret växlade mellan duggregn och hällregn, och då var ändå vädret det bästa med utflykten.
Enda stället där det avsiktligt skulle vara blött - vattenhindret
Vid 14-tiden kommer vi dit, parkerar på en åker bland hästtransporter och lastbilar. Sticker ut foten och känner direkt att jorden sviktar av vattenmättnaden. Hoppas innerligt att ingen galen häst sätter hovarna i bakluckan – vet inte om min försäkring täcker det. Är en skenande häst force majeure?
Själva tävlingen var förlagd till en åker som lämpligt nog huserade en konstgjord våtmark. Just idag var marken sur och våtmarken täckte nog mer yta än man fått EU-bidrag för. Lite ironiskt är det att Övedsklosters resturerade våtmarker klassas som lyckade – jag tycker de är lite överarbetade…
Likt kreatur trampade vi omkring i gyttjan och tittar på ponnies och hästar som klafsade runt. Ser inte riktigt poängen med det, men de som sitter på hästen verkade onekligen engagerade.
Men allt var inte elände dock – som tur var hade man fått dit en grill och man kunde få sig en grillad korv. Med egen handpåläggning på grillningsarbetet blev det riktigt bra. 20 spänn var det väl värt för att höja min moral.
Kall och blöt åker vi hem igen vid 18-tiden. Känns som man har sett allt av intresse i Sjöbo kommun. Känns skönt att passera kommungränsen – gräset är grönare i Hörby.
Om man tittar på bilden, rakt fram mellan två stora ekar på andra sidan vattnet (och precis ”ovanför” de två personerna till höger), så kan man skymta en hinderdomare iförd en (alldeles nyinköpt) turkosblå regnjacka – c’est moi! Stod där mellan kl 13.00 och 19.00. Den stora eken fungerade utmärkt som paraply 🙂 Framåt 18.30 började jag dock fundera litet över att det var synd att jag inte köpte ett par vantar också… Synd, att vi inte såg varandra.
Absolut! Nu har jag repat mig mentalt; det var inte så hemskt som blogginlägget kan låta. Det som slog mig var hur roligt ryttarna verkade ha – jag har svårt att tolka hästarna, så jag vet inte om det var ömsesidigt – men det är trevligt att se folk med passion inför vad de håller på med.
Hinderdomare, hmmm, vad är det? Jag menar, antingen så kommer hästen över hindret eller så gör den det inte – det kan väl inte vara så mycket att bedöma? Etta eller nolla – skulle passa mig ganska bra; gillar svart eller vitt.
Victoria var dock extatiskt över upplevelsen så det gjorde väl mödan värd.
Som hinderdomare hade du passat väldigt bra. Precis som du antog handlar det om ”etta eller nolla”. Detta ska noteras på papper för varje häst/ryttare och sedan ska man på direkten säga det i en walkie-talkie – och det är där svårigheten för undertecknad brukar dyka upp – DET GÅR INTE ATT PRATA I MUN PÅ NÅGON ANNAN! Det är också ganska svårt att stå stilla i 7 timmar… för att inte tala om att gå på ”the ladies room”. Jag förstår att Victoria tyckte det var kul, det är väl precis sån’t här hon sysslar med hemma? Jag tror nog att hästarna hade lika roligt (om inte ännu roligare) som ryttarna. Våra hästar där hemma älskar i alla fall att hoppa hinder i skogen – och ju fortare det går ju roligare verkar det vara.