Äpplen och päron svarar inte på frågan vad solidaritet får kosta

Nu på söndagsmorgonen sitter jag och läser DN debatt. Där har det pågått en diskussion om migrationen under rubriken “Vi punkterar de vanligaste myterna om invandringen” börjandes den 21 mars. En namnkunnig grupp som kallar sig “Oss Alla” kommunicerar ett migrationsvänligt budskap. Reflexmässigt kommer det svar från SD och någon professor på avlägset universitet.

Jag vill så gärna läsa om att flyktingmottagandet, vår mest påfallande del i solidariteten, är bra för Sverige. Jag tror att ett land som visar på stor solidaritet och medmänsklighet är ett bättre samhälle. Så det är med stort engagemang jag läser rapporten som är utgångspunkten för diskussionen. Rapporten lämnar dock mycket att önska.

Det finns två typer av invandring, arbetskraftsmigration och flyktingmottagning. För den första kategorin är det otvetydigt att arbetskraftsinvandringen är positivt för Sverige. Ju mer kompetens vi lyckas locka hit desto bättre kommer det gå för oss som land. Jag har haft fördelen att på Ericsson jobba med dessa individer och kan säga att de oftast är väldigt ambitiösa.

Smolket i glädjebägaren skulle kunna vara att om vi plockar russinen ur världskompetenskakan så uppstår det brain drain någon annanstans. Jag känner ingen solidaritet med nationer som inte låter sina medborgare utvecklas till sin fulla potential. Jag uppskattar dessa personers närvaro i Sverige.

Ingen tvekar troligtvis om det positiva med arbetskraftsinvandringen. Därför var det till exempel så positivt med det dagaktuella beskedet om lagändringen att det skall bli lättare för doktorander att stanna i landet.

Mina Iranska vänner på Karolinska Institutet och på KTH kommer få större möjlighet bidra till Sverige när de avslutat sina doktorandutbildningar.  Samma sak med mina rumänska vänner som jobbar som veterinärer i Sverige och hjälper till att ta bort arbetskraftsbristen på detta område.

Detta tror jag är en mycket okontroversiell ståndpunkt – kontroversiell kanske den blir när man säger att vi skall ha fri arbetskraftsinvandring, men inte heller där backar jag – låt oss införa det till kollektivavtalsenliga löner.

När vi då kommer till flyktingmottagandet har vi en annan situation med det sociala och ekonomiska ansvaret. Solidariteten att hjälpa personer som drabbats av krig och naturkatastrofer är i grund och botten god. Problemet är att debatten som förs inte stämmer med verkligheten. Människor, inte ens jag har förmåga att mappa debatten till hur läget är på marken. Gruppen “Oss Alla” och dess rapport speglar väldigt tydligt hur korten försöks kollras bort.

Mitt eget parti Centerpartiet har inget klockrent recept för den sociala mottagningen för att nå ekonomiskt oberoende. På Centerns hemsida beskriver partiet hur man skall gå till väga och konkret lämnar det mycket att önska. Hur vågar jag skriva det kanske ni frågar? Enkelt, de andra partierna är om möjligt ännu sämre och om möjligt ännu mindre konkreta.

Flyktingmottagning kostar pengar. Efter de två första årens introduktionsersättning så är det upp till kommunen att lösa problemet och här slutar både de politiska visionerna och de statliga pengarna. Här kommer den intressanta skärningen mellan pengar och etik – vad får solidariteten kosta? Ingen tar upp denna viktiga etiska diskussion utan man lämnar fältet fritt för lågpannade teser både från höger, vänster och mitten.

Efter fyra år finns de individer kvar i systemet som är långt från arbetsmarknaden, utan att kunna språket, utan socialt nätverk och utan hopp om att bli en del av samhället. Personerna bollas runt mellan försörjningsstöd och aktivitetsersättning. Kort sagt, samma problem som vilken annan svensk inom FAS3 har.

Ni som har orkat hänga med så här långt i texten kanske har förhoppningen om att jag skall leverera “the silver bullet” vad gäller flyktingintegrationen. Tyvärr måste jag göra er besvikna. Förutom att konstatera vikten av att kunna god svenska samt att ha ett svenskklingande efternamn så har jag lika få konkreta lösningar som partierna. Det jag dock har en uppfattning om är debatten:

Det finns ett systematiskt trollande med begreppen migration och flyktingintegration som används för att bevisa sina egna teser, från alla håll och kanter, så väl från “Oss Alla” som från Sverigedemokraterna. Den totala stigmatiseringen av ämnet gör att innovationsgraden i politiken är otroligt låg. Och här någonstans tror jag problemet ligger.

Om man skall koppla det till aktuell kommunpolitik i Hörby så arbetar en arvodes- och organisationsgrupp inom kommunen. På senaste mötet verkade det som (om man skall lita på anteckningarna som kommit ut) att kommunen vill knyta arbetsmarknadsenheten till kommunstyrelsen.

En majoritet verkar vilja följa det gamla socialdemokratiska förslaget om att Kommunstyrelsen kan hantera den komplicerade korsningen mellan ekonomi, social problematik och kontakter med arbetsförmedlingen. Det är inte nödvändigtvis så att ju fler kockar i soppan desto bättre blir det. Definitivt gäller inte det i denna frågan i all fall – troligtvis är det tvärt om.

Kanske man i stället skulle överge strategin om en anorektiskt finansierad socialförvaltning utan hjälp med ekonomisk styrning. Vad skulle hända om man tog till faktiska vetenskapliga metoder genom en öppen diskussion och handlingsplan? Nu känns det trist att problemet blir reducerat till ett intrakommunalt politiskt intrigmakande.

Men det är ju val snart så hoppet är väl inte ute ännu!

Tags: , , ,

One Response to “Äpplen och päron svarar inte på frågan vad solidaritet får kosta”

  1. Debattvillig skriver:

    Kanske ska börja med att jobba för ett konkret stopp för cabbotage inom Sverige?

Leave a Reply