Archive for the ‘Politik’ Category

Plikten framför allt

lördag, mars 5th, 2016

Jag har världens roligaste jobb. Det är så roligt att jag ibland riskerar att fastna i den så kallade honungsfällan. Den senaste veckan har det varit mycket jobb vilket till slut innebar att jag var på väg att kollapsa i torsdags.

Dagarna innan hade vi inte lämnat kontoret innan klockan elva på kvällen. Vi är under stor tidspress att slutföra konstruktionen och testningen. I projektet har vi inte möjlighet att försena beställningen av verktygen som används under massproduktionen.

Men redan vid sjutiden på torsdagskvällen tar jag en taxi till hotellet från fabriken och springer av mig en timma på löpbandet. Min höga puls och huvudvärk försvinner och en form av harmoni inträder under kvällen igen. Jag lyckas sova lugnt under natten.

wang

Wang plockar undan efter veckans jobb i labbet

När jag på morgonen lyfter telefonen från nattduksbordet och skannar igenom mailen ser jag ett från en teammedlem runt klockan ett på natten. Wang, som han heter, har levererat sin del av konstruktionen genom en prototyp för att inte blockera testningen.

Vid halv niotiden på fredagen när jag kommer in på kontoret ser jag att Wang redan är på plats. Hela dagen jobbar han på som vanligt. Jag ser hur trött han är och när vi skiljs åt igår fredag så tackar jag honom för hans insats. Han svara med ett leende och säger “no need to thank – it is my duty”.

Jag blir rörd över hans engagemang i projektet. Han åker hem till sin familj, jag åker tillbaka till hotellet för att ha en telefonkonferens klockan tio på fredagskvällen med en andra delar av projektet som finns i både Europa och USA.

Vid midnatt släcker jag lampan och låter huvudet sjunka ner i hotellkudden. Jag önskar att jag också kunde åka hem till familjen, men så tänker jag på Wang och hans ord: “it’s my duty”.

Det är stort.

Det blir lördag morgon i Kina. Klockan är midnatt i Sverige. Jag kollar mina mail och ser att ingen i Sverige mailat efter att jag släckte ner igår. Klockan fem en fredagskväll är det ingen som jobbar längre, knappt ens klockan tre…

Jag drar undan mörkläggningsgardinerna och tittar ut. Smoggen håller i sig och industristaden Changzhou vaknar upp till ytterligare en dag när solen inte gör sig besvär.

20160305_085341

Ser kanske en och en halv kilometer innan den blågrå dimman tar över.

Jag går ner till frukosten som är en överdådiga buffé. Det var länge sedan jag slutade med att botanisera bland alla faten. Till yoghurten med müsli läser jag DNs nätupplaga och fastnar för en artikel om politiska vildar.

Till min munterhet dyker hörbyprofilen Skerup upp i artikeln och minnen från förr väcks till liv. Skerup trampar på utanför de politiska ramarna och vägrar böja sig för repressiviteten inom partikulturen, ungefär som han alltid har gjort.

För visst är det så kära läsare att det är en politikers plikt att agera när man finner något vara fel? Detta gäller speciellt om det kommer till priset av sin egen karriär, för plikten gäller att vara förtroendevald och inte att göra politisk karriär.

Och när det är någon som går sin egen väg så finns det alltid någon där för att hacka ner på den som sticker ut. Moderaterna i Hörby begagnar sig av det lokala huskorset Eva Lindholm i form av gruppledare. Även dennes kommentarer i DN väcker minnen från förr:

– Det finns ett egenintresse som skiner igenom många gånger, säger Eva Lindholm, ny gruppledare för M i Hörby.

Det är som den förra omnipotenta despoten Lars Ahlkvist är tillbaka i egen hög person för formuleringen är exakt den samma; “egenintresse”. Så även om personerna skiftar på toppen är metoderna de samma för att hålla ordning i leden.

Lyssna på detta välregisserade förställning när partipiskan viner och adepten Lindholm i lär sig av Ahlkvist hur slipstenen skall dras för att upprätthålla ordningen i leden:

Väl värt att notera är att ett år efter inspelningen hade Lindholm efter skickligt spel lyckats porta Ahlkvist själv från gruppmötena och placerat sig som moderaternas toppnamn.

Ex-kollegan Ahlkvist fortsatte dock att vara kommunalråd trots uteslutningen och trots att han själv många gånger uttryckt följande mening som citeras i DN:

– Alla som kandiderar för Moderaterna skriver på en kandidatförsäkran om att lämna sina uppdrag om de inte har gruppens förtroende. Det här visar bara att Pelles namnteckning inte är ett dyft värd, säger Eva Lindholm

Så den dag när moderaterna i Hörby  gör sin plikt och kickar ut Eva Lindholm så kommer även hon sitta kvar mandattiden ut och även hon har en värdelös namnteckning.

Det är här Wang kommer in i bilden. Det finns för få som har kvar pliktkänslan kvar. För det är inte positionen som lead engineer eller som förtroendevald som betyder något. Vad som verkligen betyder något är vad man uträttar och står upp för.

80% av lokalpolitikerna har ingen konsekvent åsikt om något. 95% skulle inte klara av att föra ett seriöst ideologiskt resonemang om samhällsbyggande. Majoriteten av ledamöterna är fullständigt värdelösa på sina poster när de omvandlar förtroendemannarollen till att vara röstboskap, marionetter och okvalificerade bänknötare.

Det är väljarnas plikt, inte att rösta, utan att ta reda på vem det är man skulle kunna tänka sig rösta på. Men dagens politiska partiet gör det inte lätt för medborgaren att uppfylla sin plikt. De politiska mediemaskiner som agerar på riksplanet har inte kapacitet att på lokalplanet betala för att någon think tank skall leverera ett opinionsoptimerat partiprogram.

Partierna kommer även i fortsättningen flörta med de som har idéer om ett bättre samhälle. När dessa idealister upptäcker den politiska realiteten och inte vill ge avkall på sin idealism så kommer våra demokratiska församlingar fortsätta att befolkas med  idestarka personer utan partitillhörighet.

Tillsammans med de rena maktkampsoffren, som Ahlkvisten själv, utgör dessa idealister gruppen vildar i politiken. Dessa individer agerar utan partiernas hämskor. I väntan på att bli avlösta vid nästa val är vildarna den enda vitaliserande faktorerna kvar i politikens grå massa.

Länge leve den pliktmedvetna vilden.

Drönarsamhället

söndag, februari 21st, 2016

Värt att veta om en drönare i ett bisamhället:

Drönaren kan inte äta själv utan måste matas av arbetsbin. Han deltar inte heller i arbetet i samhället.

Under vintern får inga drönare tära på förråden. Därför dödar arbetsbina alla drönare på hösten i den s.k. drönarslakten.

Så här på helgen har jag tid och möjlighet att förkovra mig i den producerade textmassan i nationens medier. När deltävling 58 av Melodifestivalen dunkar på TVn läser jag en insändare i Skånskan skriven av folkpartisten Mats Persson.

Oj, förlåt, de har ju ändrat namn nu, Folkpartiet. Eftersom folket försvann behövde man även ändra namnet. Namnet “Partiet” har för starka annotationer till en enpartistats politiska gren så ett större skifte krävdes.

Liberalerna var ett oförstört varumärke som man kunde åka gratis på ett tag. Låt mig rätta mig själv – Mats Persson går under varumärket Liberal numera och inte Folkpartist.

För det är bara ett varumärke, inte längre en ideologi för detta parti. Det förstår man när man läser Mats Perssons insändare (2016-02-20) under rubriken “Lägre ingångslön bättre än bidrag”:

På grund av höga kostnader för att anställa har arbetsgivare, både offentliga och privata rationaliserat bort människor som tidigare gjorde viktiga insatser på arbetsplatsen. Arbetsmarknadens höga krav på formella kunskaper och färdigheter för att unga och nyanlända som saknar detta får stå utanför och knacka på. Det är inte hållbart. Omkring 90000 unga mellan 15 -24 år varken arbetar eller studerar. Bland nyanlända tar det alldeles för lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden. När människor försörjer sig på bidrag under långa perioder och upphör med att söka arbete skapas ett utanförskap som i längden leder till ett svagare samhällskontrakt.

Hela resonemanget i artikeln går ut på att lägstalönerna skall sänkas, bland annat för att få bort problemen med de 90000 arbetslösa ungdomarna. Det är allt annat än liberalt att hävda att staten skall kommendera fram lägstalöner och jobb som passar dessa.

Varför inte låta marknadskrafter styra så som man har gjort på akuten i Helsingborg där de enkla jobben tillsätts för att få bättre och ändamålsenlig utväxling på sjuksköterskorna och undersköterskorna.

resursperson

Resurspersoner på akuten i Helsingborg

Poängen här är att det finns jobb som ger en stor ekonomisk utveckling om samhället vågar släppa kraven på formalia. Det är inte så, vilket man har insett på akuten, att man måste vara utbildad undersköterska eller certifierad sängbäddare för att bädda en säng. Samtidigt innebär dessa att utbildad personal frigörs för att göra det som de är bäst på.

Jag skulle vilja hävda att det inte finns någon ungdomsarbetslöshet, för är det så att man inte har ett jobb så får man utbilda sig tills dess att man kan skaffa sig ett. Jag själv var 27 när jag var klar med min utbildning och har svårt att se att en 15-åring kan säga att denne är klar med sin utbildning under samtalen på arbetsförmedlingen eller på socialkontoret.

Lite lustigt är det att de så kallade Liberalerna har kickat ut kravliberalerna och anammat kapplöpningen mot sänkta ambitioner. Vad hände med Folkpartiets idé om lärlingsutbildningar?

Hela det ickesocialistiska spektrat har nu övergått till satsningar på minimilöner och ett lägre förädlingsvärde av arbetsinsatsen. Det liknar en masspsykos att alla partierna har samma idé till lösning och ingen av idéerna syftar till att stärka svensk konkurrenskraft genom höga ambitioner!

På söndagen dagen efter (2016-02-21) när jag slår upp Skånskans ledarsida läser jag en ledare signerad Lars J Eriksson. En centerman som prisar kontorslandskap men samtidigt kritiserar sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Krim.

Bland irrfärderna kommer han fram till att man skall ha en medborgarlön som är kopplad till en form av arbetsplikt. Kan upplysa att systemet kallas att man har ett jobb. Fördelningen av dessa jobb kallas arbetsmarknad och betalning för insatser kallas lön.

I krönikan prisas det faktum att Landskrona kommun genom det liberala kommunalrådet Torkild Strandberg allokerar arbete inom ramen för försörjningsstödet och därmed kringgår marknaden.

Vad är det med dessa “liberaler” (folkpartister eller centerpartister lika) som gör att de hyser sådan misstro till friheterna och skyldigheterna att man vill subventionera bort problem under mattan så att de inte syns? All denna subventionering sker genom offentlig tillväxt – vad är det som gör att liberalerna nu söker sina lösningar inom socialismen?

Har man nått vägs ände med liberalismens principer, namnbytet till trots, och därmed mer och mer vill ha stat och kommun att sysselsätta människorna med begränsade värdeskapande verksamheter i stället för att stärka nationens konkurrenskraft?

Jag skulle så gärna vilja att Mats Persson, Lars J Eriksson, Torkild Strandberg och alla andra socialister i liberal skrud tog sig tid till att studera världen och den konkurrens som finns där ute. Det handlar om att skapa ett system som är så resurssnålt att varje enskild insats tillför värde.

Om vi misslyckas med att skapa det samhället kan Lars J Eriksson leta med ljus och lykta efter de aktiviteter som skapar överskottet skola och omsorg, än mindre till medborgarlön. Det är så gränslöst naivt att tro att medborgarlönen är lösningen på alla problem som finns vad gäller resurssättningen till arbetsmarknaden.

Dagens så kallade liberalister har totalt tappat fortfästet vad gäller att få samhället att skapa överskottet som ger resurser till skola, vård och omsorg. De står för en total kantring av balansakten mellan rättigheter och skyldigheter, en kantring som blir särdeles allvarlig när det lutherska nationalpsyket håller på att nedmonteras i Sverige.

Är det någon som tror att strykjärnstillverkning är en framtidsväg i Sverige. Tag dig tid och titta på nedan dokumentär från kanadensisk TV och ställ dig frågan om de enkla jobbens väg, eller ännu värre – medborgarlönens väg, är den rätta för att upprätthålla samhället?

I filmen ser vi vad vi konkurrerar mot. Jag säger inte att detta är ett idealsamhälle men i realiteten är detta ett system som vi ekonomiskt måste överträffa. Med en befolkning som inte till fullo utvecklar sin kreativitet och som inte anstränger sig till gränsen för sin förmåga har vi inte en chans att överleva i den internationella konkurrensen.

Grundproblemen som alla politiska partier försöker komma undan genom snabbfixar handlar om att delar av den svenska arbetskraften inte är konkurrenskraftiga. I stället för att ta tag i det problemet accepterar liberalerna problemet och försöker hitta olika lösningar för att få undan individerna statistiskt sätt. Jag är inte imponerad.

Hur ser de själva på sitt förhållningssätt? Är det så att våra kapitulerande liberaler transcenderar bortom de ekonomiska realiteter som den värld, vi känner, är uppbyggd på? Drönarna får plats i ett samhälle som genererar någon form av överflöd men gör processen kort med dem i bristsituationer. Det är svårt för en realpolitiker att komma runt den naturlagen.

 

Fisande kossor och jantelag hämmar svenska klimatambitioner och nationens välstånd

söndag, januari 17th, 2016

Det är så typiskt Sverige: det går inte. Alltid är det något som sågas på grund av jantelagen. Jag blir lite trött på svenskheten som lyckas kanalisera den svenska kollektivismen på sämsta sätt.

Nu senast så läser jag en artikel på SVT nyheter (som även refererades i Skånskan idag) om att den 90% minskning av utsläppen som krävs för att rädda klimatet är omöjlig om man skall tro Svenskt näringsliv, LRF och LO.

Dessa organisationer verkar föredrar halvmesyrer även vid ruinens brant. De tycker att 70% är bättre även om det skulle värma upp jorden mer. Go figure! De tre organisationerna kommer fram till 70% eftersom det är vad man kan uppnå med nu kända metoder.

Jag bara tänker på Kennedys tal om USAs beslut om att att skicka en människa till månen och säkert ta hem denne. Lyssna på detta tal och byt ut orden “space” och “moon” mot “climate”:

Naturligtvis kan vi vänta och hoppas på att andra utvecklar de produkter och metoder som kommer rädda klimatet. Alternativt kan vi ta beslutet att själva ligga i framkanten i utvecklingen. Under denna process kommer vi, som Kennedy säger, använda oss av material och processer som ännu inte finns.

Klart är att om organisationerna Svenskt näringsliv, LO och LRF varit aktiva i Kennedy’s administration hade dessa bejakat visionen om månfärd men endast sett behovet av en bärraket. Visst hade man kommit ovanför marken, men det gjorde även bröderna Wright 60 år tidigare.

Det handlar om att förstå var den vetenskapliga framkanten går.  Hade vi haft ett politiskt ledarskap, fackförbund och näringsliv som inte vill backa in i framtiden så vore  våra möjligheter till framgång så mycket större.

earth

Har vi en “do it” attityd som Apollo13?

Jag skulle så gärna vilja se att vi var bemedlade med individer med visioner i ledarskiktet. Tyvärr så är den enda frasen som kommer till mig är “Houston, we have a problem” när jag funderar på hur vi skall göra de landvinningar som behövs för att trygga våra barns fortsatta existens på jorden.

Vi har problem eftersom vi har en statsmakt som vill att vi som land skall minska utsläppen med mindre ekonomisk aktivitet. Detta i stället för att sätta foten på gasen och anta framtidens utmaningar med utveckling av världen. Om det så skulle innebära att vi genmanipulerar fram en klimatneutral kossa eller genomför nationellt projekt för att minska köttkonsumtionen, so be it.

Inget mindre än en sådan attityd behöver vi om  vi skall gå segrande ur den episka kampen mot jordens stigande temperatur. Det är även en sådan attityd vi behöver för att inte återigen bli en perifer bakåtsträvande nation som vi en gång var.

På 90-talet hade vi ordförande Persson vid rodret. Ett av de mest uppseendeväckande uttalandena (och det finns ju en del att välja mellan) är om Kina:

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.

Och visst skulle vi behöva damma av HSB för att kunna genomföra ett nationellt program som jag föreslår ovan. Det går inte att ha en så svag regering att den knappast kan genomföra någon offensiv politik över huvud taget.

Den enda offensiva politiken är de offensiva skattehöjningar som bromsar in möjligheterna till utveckling. Politisk stabilitet krävs och det får man med en tydlig politik, något som Lövén inte lyckat leverera.

Vad som är slående för mig när jag besöker Kina är hur otroligt fort utvecklingen går. Lyssna på detta Youtube klipp från en gatukorsning i Changzhou som jag filmade i december 2015:

Det var inte många besindrivna scootrar kvar i gatubilden. Senast jag var i Kina var hösten 2012 då gatubilden var helt annorlunda ut. Det är otroligt att uppleva vad politisk stabilitet kan betyda, inte bara för ekonomisk utveckling, utan även för utveckling av klimatarbetet. Så när svenska politiker käbblar levererar kineserna.

Vi kan tycka vad vi vill om detta, och ni kan såga mig som politiker sågade Göran Perssson, men det hjälper inte. Så länge vi som nation ser oss som administatörer av den eventuella kvarvarande konkurrensfördel som Sveriges industri hade efter andra världskriget så kommer vi vara dömda till att förpassas till en av många historiska parenteser av framgångsrika nationer.

Och vem tar hand om medeltidsmännen?

tisdag, januari 12th, 2016

I Sverige och Tyskland förfäras människor över att kvinnor trakasseras av utländska män under nyårsfirandet. Frågan är varför det är någon som ens är förvånad?

Om man bemödar sig att läsa BRÅs undersökning om brottsstatistik står det svart på vitt (BRÅs rapport):

Andelen utrikes födda som skäligen misstänkts för något brott var som nämnts 2 gånger högre än för dem med två svenskfödda föräldrar. Motsvarande överrisker för de utrikes födda att registreras för ett brottsbalksbrott var 2,2 och för brott mot person 2,5. För några enskilda brottstyper var andelen utrikes födda särskilt hög. Andelen utrikes födda som registrerats som misstänkta för våldtäkt var 4,5 gånger högre än andelen registrerade bland dem med svenskfödda föräldrar. När det gällde misshandel mot obekant man var deras andel 4 gånger högre.

Vidare skriver BRÅ i sin rapport på sidan 21:

Den registrerade brottsligheten varierar mellan grupper födda i olika länder. Det finns dock inget klart uttalat mönster i denna variation. Tendensen tycks dock vara att de som är födda i ett västeuropeiskt land (med undantag av några länder i södra Europa), ett sydostasiatiskt land och i USA har den lägsta registrerade brottsligheten. De som är från Nordafrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten.

Vi har med andra ord det senaste året lyckats attrahera “creme dela creme” vad gäller våldsmän, så som våldtäktsmän och misshandlare, under parollen “refugees welcome”.  Hur många gånger fler våldsmän över rikssnittet som finns i den nyanlända gruppen förtäljer inte rapporten.

En hint om hur det ligger till kan man läsa i tabellen på sidan 37.  Västasien och Nordafrika sticker ut med 3.0 respektive 3,7 gånger som våldsverkare över genomsnittet av utrikes födda. Detta givet att vi vet att majoriteten kommer från Syrien, Afghanistan och Nordafrika.

Detta har vi vetat om hur länge som helst (rapporten ovan är från 2005) trots det hade “feministgrupper” karneval när landets institutioner kollapsade inför anstormningen av immigranter från Mellanöstern, Afrika och Västasien.

Ni kommer väl ihåg september 2015? Jag passerade själv Kastrup där “hjälporganisationer” delade ut barnvagnar och vattenflaskor innan man fick på dem på tåget till Sverige.

kastrup_11_09_2015

Förnödenheter och vägledning för tågresan över till det förlovade landet.

Väl över på den svenska sidan var det fest på centralstationen i Malmö.  “Refugees welcome” var slagordet när unga tjejer fann mening i livet genom att snabbt sätta ihop hjälporganisationer som delade ut flaskor med vatten och flygblad på arabiska.

Etablissemanget var över sig av förtjusning över att det fortfarande fanns någon som bekräftade elitens självbild att vi levde i den bästa av alla världar.  Kvinnorna på centralen i reflexvästar välkomnade den majoritet ensamkommande män till sitt land. Deras insats var att hjälpa dem till närmaste statliga myndighet som kunde avlösa dem från allt vidare ansvar.

m_cstn_11_09_2015

Har ni fest eller? Kalas med frivilliga som välkomnade människor som flydde från misären i Danmark.

 

Idag är situationen fullständigt annorlunda:

  • Proviantutdelningen på Kastrup har ersatts med en idkontroll som stoppar alla som inte har rätt att vistas i landet.
  • Migrationsministern deklarerar öppet att asylsystemet behöver en andhämtning
  • De unga tjejerna i reflexväst sex-trakasseras på våra gator av de nyanlända männen.

Det är ingen som förnekar att det förhåller sig på detta vis. Ändå gjorde Sverige inte som Kanada och portade ensamkommande män. I större lojalitet med flyktinggruppens högrisk individer än sina egna döttrar lät Sverige sig populeras med dessa jihadister och islamfundamentalistiska män med ett medeltida förhållningssätt till jämställdhet och jämlikhet.

Detta skedde dessutom i en situation när säkerhetsapparaten redan troligtvis upphört att fungera som just säkerhetspolis. Svensk officiell policy har med stor sannolikhet medfört att Sverige är en av de största safe haven för IS krigare, jihadister och radikala religiösa utövare. Och tråkigt nog kunde regeringen inte agera för SÄPO kunde ju inte säga att man inte fungerade längre, på samma sätt som Migrationsverket.

Vi har alla hört om berättelserna redan. De finns att läsa i tidningarna men en som är personlig och beskriver hur vårt samhälles utmaning ser ut är nedan facebookinlägg från Hanna Bocander:

hannabokander

 

Det här är den viktigaste feministiska text jag skrivit. Den handlar om vår rätt att inte behöva vara rädda.

När jag var 11 år flyttade min familj till Damaskus i Syrien. Det första ord jag fick lära mig på arabiska förutom marhaba – hej, var sharmuta – hora. Det fick jag höra att jag var nästan varje dag.

Händelserna av sexuella trakasserier på Nyårsafton i Köln, Växjö och Kalmar gör mig utifrån mina egna erfarenheter inte förvånad men rädd. Jag läste nyheterna och tänkte samtidigt tankar av tacksamhet över att ha två söner och inga döttrar. Jag läser nyheterna och kommer så väl ihåg känslan av stirrande blickar, män som både själva och i grupp förföljde, gjorde “kssss, ksss” -ljud samtidigt som de tog sig själva mellan benen. Jag läser nyheterna och minns själv hur rädd jag ofta var, alltid redo att ta till flykten.

I bilkö hände det vid flera tillfällen att mannen i bilen bredvid började onanera och titta på mig. Och jag var 11 år. Jag fick snabbt lära mig att aldrig titta en man i ögonen, det skulle vara en sexuell invit från min sida och en dyrköpt erfarenhet. Och jag hade blivit 12 år.

Sånt här hände aldrig när pappa var med, då blev vi flickor/kvinnor alltid respektfullt bemötta, då var vi säkra, men när jag var själv med mina systrar och min mamma hade jag ofta en klump av obehag i magen. Vi valde med omsorg var och hur vi rörde oss. Givetvis visade vi ingen hud mellan hals och tår, detta skulle vara allt för inbjudande, rent av uppmuntrande.

En gång när mamma och jag var på väg hem från butiken sprang en man fram och tog henne hårt på brösten. Min mamma höll matkassar i båda händerna och kunde omöjligen värja sig. Att som barn vara med om att ens mamma blir sexuellt antastad var givetvis fullkomligt fruktansvärt. Vi hade flyttat till Amman i Jordanien och jag hade ännu inte fyllt 13.

Erfarenheterna gav men för resten av tonårstiden och mina tankar om män var inte höga, jag såg dem som djur, de var ju så jag upplevt dem och så de hade uppfört sig.

160.000 asylsökande kom 2015 till Sverige, en övervägande majoritet, över 70% av dessa är män. En majoritet av dessa män är unga män. Nästan samtliga av dessa unga män kommer från länder med patriarkala strukturer där kvinnans roll är marginaliserad och hennes frihet och möjligheter strängt begränsad och styrd av män. Den syn som männen har på den västerländska kvinnan kommer sannolikt från film och säkert porrfilm, någon annan kontakt med västerländska och europeiska kvinnor har sällan syriska och afghanska män haft. Och om det är bilden av oss att vi är som i porrfilmer så kanske det inte är så konstigt att det går snett? Hur kan vi tro att denna kvinnosyn försvinner bara de passerar gränsen till Europa? Hur kan man som politiker vara så naiv att tro att ett arbete, som förvisso är ett steg på vägen, är svaret på alla integrationsutmaningar?

Jag efterlyser en nationell strategi för utbildning av nyanlända i jämställdhet, kvinnosyn, demokrati, religionsfrihet och HBTQ från dag ett i Sverige! Kan man inte skriva under på principerna om alla människors lika värde så kan man inte heller bli svensk medborgare. Detta bör införas omgående annars kommer vi få se liknande händelser som i Köln inträffa igen och igen. Det som gör händelserna där så uppseendeväckande och omskrivna är mängden kvinnor som utsattes och att det inträffade i centrala delarna av en stad. Samma sak men inte i samma omfattning händer i Sverige, jag vet av egen erfarenhet sedan jag arbetade som badvakt på Rosengårdsbadet under gymnasietiden att som tjej kunde man inte gå genom Rosengårds centrum i sina badvaktsshorts och linne, skulle man göra det fick man klä på sig annars skulle man riskera att antastas. Jag har svårt att tro att situationen förbättrats de senaste 15 åren. Rapporter om unga män och pojkar som sexuell antastar flickor kommer också med regelbundenhet från flera av landets badhus.
När jag ändå är på frågan kommer också här min kritik mot slöjan som i dessa mäns ögon skiljer horor från ärbara kvinnor som inte skulle råka ut för samma behandling. Att bära slöja är illojalt mot alla kvinnor som inte gör det! Dessa män skulle aldrig göra så mot sin egna systrar.

Slutligen, skärp straffet för sexuellt ofredande och våldtäkt!

Nu när vi konstaterat att vi har en stor grupp radikala muslimska män som vi kommer ha otroligt svårt att kunna integrera i samhället, då återstår frågan vad skall vi göra nu då?

Så här skriver DN 2016-01-10 om vem som ligger bakom massövergreppen:

”Dessa är så kallade flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. Gänget stod även för flertalet bråk under kvällen. En målsägande fick bland annat armen avslagen”, skrev ­polisen.

Angela Merkel var direkt tydlig med mönstren bakom massövergreppen medan i Sverige uppstår direkt en debatt om man skall våga berätta om hur situation ser ut och vilka orsakerna är.

Politiker och debattörer fortsätter öppet proklamera att man inte skall diskutera vilka de primära orsakerna till massövergreppen är på grund av att man är rädd för att skapa flyktingfientlighet. Detta är en policy som förs vidare till myndigheterna så som skett när Polisen inte rapporterat om det man känt till under festivalen “We are Sthlm”.

svtdebatt

I en debatt mellan Birgitta Olsson och Rosanna Dinamarca i SVTs Aktuellt 2016-01-12 förespråkar Vänsterpartisten att orsakerna varför utländska män begår fler sexövergrepp inte skall diskuteras.

För det första så kan Sverige inte ledas av ett etablissemang med en utopisk hållning till verkligheten. Vi har en riksdag och en regering som har tillsatts för att agera för vårt välbefinnande, inte för att agera samhällsomstörtare med goda intentioner. I stället har detta etablissemang blivit så paralyserade av en imaginär konflikt med en motståndare som blott är lika fundamentalistisk och dogmatisk som de själva.

Men befolkningen vet vad det är som händer. Det faktum att man inte vågar diskutera problemen kommer medföra att befolkningen ytterligare alieneras från politikerna, myndigheter, press och tron på samhället när de dessa organ vägrar beskriva en värld som befolkningen befinner sig i.

Att öppet våga diskutera situation är först steget att göra landet mer helt igen.

För det andra steget så måste det politiska systemet upphöra med att förlama myndigheters agerande genom politisering av myndigheterna och deras funktioner/kommunikation. Regeringen kan inte politisera och utopisera en myndighets verklighetsbeskrivning så till den milda grad att den slutar att fungera i kriser.

Endast de/det parti som gör ovan konstaterande om landets styrelse och ödmjukt erkänner felen som begicks under dogmatismen av migrationspolitikens världsfrånvändhet kommer att förtjäna min respekt och komma komma i åtanke i nästa val.

För det tredje måste vi med den ovan nyvunna ödmjukheten konstatera att alla som kommit in i landet inte skall vara här även om de kommer från konflikthärd. Vi kan inte likt Mona Sahlin tro att man med en ny bostad kan bota fundamentalistens medeltida världssyn.

Dessa män skall ut ur landet så snart de dömts för brott mot de lagar vi har här. Vi skall ha en nolltolerans mot brott som riskerar att sätta jämställdheten tillbaka hundratals år. Sverige har inget ansvar att utopistiskt försöka agera tidsmaskin för dessa individer.

Vi som land kan inte medvetet hålla de 300 jihadister och IS krigare under armarna i vänta på nästa terror dåd i någon europeisk huvudstad. Vi måste på samma sätt aktivt söka upp de som kommit hit berätta om vilka normer vi har och vilka lagar som gäller i Sverige.

Lika naivt det är att tro att Breivik skulle blivit en mönstermedborgare genom söndagsskolan är det att tro att 10 timmar SFI undervisning gör någon skillnad innan extremisterna kilar tillbaka till Wahabisterna i moskén.

Hela samhället måste stå upp och dra gränsen för att värna den sekulära, jämställda staten Sverige som våra döttrar har rätt till, oavsett etniskt ursprung på förövarna.

 

Flyktingströmmar är flyktiga, likaså nationsgränser?

onsdag, december 30th, 2015

Idag läser jag flera artiklar i Skånskan om hur danska operatörer av tåg och civilsamhället är oroliga för införandet av ID-kontroller på tågen in i Sverige från Kastrup. De skall kontakta Svenska regeringen om att dylik handling är dålig för integrationen.

Detta är som att en blind leder en döv.

För det första så är gränskontrollerna en kortsiktig åtgärd över sundet för att implementera en ny svensk politik. För det andra så visar exemplet att integrationen över sundet är en dysfunktionell halvmesyr.

Angående kortsiktigheten så är detta en del i den nya svenska utrikespolitiken, i hur vi kommer se på Europasamarbetet. För efter detta år där den svenska moraliska oskulden försvann så har vi själva behövt ta konsekvenserna av vår inkonsekventa flyktingpolitik och inte bara låta andra hantera problemet.

Vi har i decennier proklamera den generösa flyktingpolitiken. För flyktingarna har den generösa välfärdsstaten i norr lyst som det förlovade landet. Detta land vars ledare basunerat ut över Afrika, Mellanöstern och Afghanistan att alla i svåromål skall komma hit. Budskapet har varit “Kom hit, kom hit. Vi har oändliga resurser och oändliga mängder med jobb, utbildning, sjukvård. Dessutom finns social omsorg för dem som varken vill eller kan jobba.”

Hela denna kommunikation kunde fortgå osynad då det fanns ett ogenomträngligt Medelhav i söder och en uppsjö ogästvänliga länder i Sydeuropa som hämmade massornas ankomst. Men när flyktingsmugglarna fått upp effektiviteten kunde varken Medelhavet eller Grekland och Italien sätta stopp.

Många var de flyktingar som trodde på talet om att det fanns ett land som hade öppnat sina hjärtan för just dem. Detta var värt att riskera livet för. Dessa flyktingar korsade kontinenten i sådana massor mot det förlovade landet att de Sydeuropeiska länderna som försökte sätta stopp blev översprungna.

Inte nog med att det förlovade landet blev på kort tid fullt av massorna, dessutom visade det sig att dess offentliga rikedom var blott en illusion. Vidare insågs att de som kom inte  alls var de produktiva skattebetalare som arbetsmarknaden och välfärdsstaten behövde.

De som i undantagsfall matchade behovet och som ville jobba, för dem besatt det förlovade landet en sådan byråkrati, instiftad av en sekellång facklig-politiskt samverkan, kring rätten att jobba. För dessa arbetsvilliga var det lättare att söka sig till annat land.

Detta insågs efter en tid  av den härskande politikerklassen. För att klamra sig kvar vid makten och inför hotet att välfärdsstaten skulle upphöra beslutades att det förlovade landet skulle upphöra i stället. Efter några trevande försök att avskräcka med tältläger på en leråker så beslutades att man skulle vara supertydliga: “Refugees NOT welcomed” blev den nya given.

Gränserna mot Danmark och Tyskland återupprättas, för nu hade de regerande partierna i Stockholm en ny allierade hos de Ungerska högernationalisterna i stället för Angela Merkel i Tyskland. Samma gränspolitik skulle implementeras i Sverige som Ungerska nationalister implementerat under år dessförinnan till vår klagosång om inhumanism.

…och här är vi idag.

Nästa steg i planen är att Danmark och Tyskland stänger sina gränser, liksom alla andra länder som det förlovade landet har gräns med redan har gjort. Kvar finns då endast den ungerska taggtråden som under spott och spe får mota Flykting-Olle i grind.

När detta har skett så kan vi öppna våra gränser igen mot Danmark och Tyskland och vi kan fortsätta i något decennium till som om inget har hänt. Den här processen borde inte ta så lång tid utan våra pendlare över sundet behöver inte förfasa sig över lång tid och kostnaderna blir inte så stora.

Vi kanske till och med kan sätta oss på våra höga hästar ty minnet är kort och behovet att återupprätta den nationella självbilden är stor. Fast värst för det svenska egot är det nog att våra danska vänner klagar på oss svenskar att vi har för dålig integration. Integration är ju svenskarnas favoritsysselsättning.

Å andra sidan måste det vara lika jobbigt att vara dansk i dessa tider. Att ha storebror Sverige på andra sidan sundet klagandes på att danskt flyktingmottagande är så slappt att vi måste inför gränskontroller mot dem måste vara en ordentlig knäpp på näsan. Just ett strikt flyktingmottagande har ju varit en dansk favoritsysselsättning.

Och det är här som jag kommer till passusen om den blinda som leder den döva – danskarna trycker på för att integrera sig med Malmö och Stockholm vet inte vad Öresundsregionen handlar om.

Politikerna i Stockholm har slagit sig till ro med skatteavtalet (som i sig kostar Sverige miljarder i uteblivna skatteintäkter) och har sedan fokuserat på Europapolitiken. Vad vi som nordbor borde ha gjort är att alliera oss med vår värderingsuppsättning (som faktuellt visade sig vara ganska så lik när det kom till kritan) och drivit på en sundsintegration.

Är det så att den administrativa enheten Sverige inte ser behovet av ekonomisk utveckling i Öresund, ja då är det inte orimligt att låta Skåne tillhöra Danmark i stället för Sverige… igen, eller kanske mer naturligt låta Skåne inta en administrativ särställning för att underlätta integrationen.

För ett land är inte ett självändamål som nationalismen berättar för oss. Landet är till för medborgarna. Kan landet i sin struktur och organisation inte tjäna medborgarna på bästa sätt, då är det inte långt till att landets existens kan ifrågasättas.

Med flyktingarna och sundsintegrationen som exempel så tycker jag det är visat att dogmatismens tidevarv är över. Ett land är inte ETT område, en flyktingpolitik är inte EN oantastlig princip. Allt annat, som jag beskriver ovan, leder till paradoxala förhållanden.

En långsiktigt hållbar politik

lördag, november 21st, 2015

Idag så ser vi radikala förändringar i politiken vad gäller flyktinghanteringen. Heliga kor slaktas i parti och minut – allt är uppe för omprövning. Vi är lyckligt lottade som lever i brytningstider för det är då man kan titta in i sprickorna i de politiska partiernas fina fasader.

I en tid när partierna har blivit anemiska och de endast består av ett varumärke, då är det ännu mer intressant att titta in i öppningarna. Den naturliga åsiktsosmosen har försvunnit när partierna blivit mer fundamentalistiska i sina få ståndpunkter. Fundamentalismen i dessa få ståndpunkter blir då så central att man får en rabiat praktisk hållning. Detta trots att verkligheten, uppenbart för alla, motsäger partiets beskrivning.

Utbytet av åsikter över partigränser har ersatts av branding och profiling utifrån identifiering hos potentiella väljargrupper som i val kan fortsätta ge partierna ett existensberättigande. I de fall när principiella eller ideologiska åsikter uttrycks inträffar det inte sällan att individen som kommunicerar åsikten avskiljs från sin poster, möjligheter till avancemang eller till och med förlorar sitt medlemskap.

Risken för att skada det ömtåliga varumärken måste minimeras. Varje ståndpunkt som riskerar att skilja partiet från någon väljare är ett problem. Konsekvensen är att när något händer, så står de politiska mediamaskinerna handfallna och har inte förmåga att agera proaktivt utifrån det samhälle man vill skapa. I stället för att stå för vad man långsiktigt anser är det bästa för Sverige, så väljer partierna att analysera vad som är det bästa för partiet kortsiktigt i nästa mätning av väljarsympatier.

Partierna måste med sina nya modus operandi invänta tills tillräckligt många tyckare har skickat upp sina försöksballonger, och man studerat väljarkårens reaktioner på dessa, innan man kan lägga fram sin egna politik.

Låt oss ta ett exempel: Ta Migrationsöverenskommelsen som Folkpartiet var med och beslutade om. Där beslutades att tillfälliga uppehållstillstånd är det som gäller nu i Sverige. På Folkpartiets landsmöte får partiledningen kritik för det utifrån ett ideologiskt perspektiv.

Överenskommelsen fattades när landets sociala system går på knäna och allmänheten, som ser trygghetssystemen kollapsa, skriker efter åtgärder från politikerna . Det mest intressanta är att lyssna på hur partiledningen försvarar överenskommelsen på slutet av klippet. Här är ett klipp från Ekot 2015-11-21 1700:

logoOmbunden Wikström och Håkansson diskuterar vart man som parti vill ta sig medan partystyrelserepresentanten Fredrik Malm ser det som viktigast att man uppfattas som ett seriöst parti.

Här har Folkpartiet liksom alla andra partier, utom extremvänstern och Sverigedemokraterna, gjort en 180 graderssväng när deras politik förkastades av väljarkåren. Trots det förväntar sig en partistyrelserepresentant att man skall uppfatta dem som seriösa.

Det finns bara två sätt att tolka denna 180 graderssväng

  1. Att man haft fel hela tiden när man kritiserat Sverigedemokraterna, eller
  2. Att man beslutar sitt partis politik utifrån opinionsmätningar

Faktum är att det är så otroligt mycket svårare att gissa vad andra tycker än att ta reda på vad man själv tycker.  Det är faktiskt inte ens sannolikt att man kommer i närheten. Detta eftersom allmänheten har till vana att mest reagera på händelser som redan har hänt och sällan bedriver en analys eller förmår formulera om ett långsiktigt samhälle.

Den långsiktiga konsekvensen är att partierna slutar vara relevanta. Mest bekymmersamt är det eftersom den representativa demokratin bygger på att vi har partier som faktiskt står för något och att det spelar roll vad man röstar på där man kan förvänta sig att en viss politik drivs från respektive parti.

Det är intressant att se att partierna själva är det största hotet mot demokratin i en tid när jihadist-galenpannor löper amok i Västeuropa.

Våldsmonopolet – nästa patient till nedmontering

onsdag, oktober 28th, 2015

Jag har i tidigare blogginlägg berättat om mina teorier när ett samhälle slutar att existera. Tanken är att man kan räkna sig fram till ett tröskelvärde när allt rasar. Jag tog några exempel som pension, sjukförsäkring och A-kassa.

Kvar av samhället blir bara skatteinbetalningarna från de som jobbar. Dessa blir med tiden färre och färre. Skatteinbetalningar sprids på fler och fler människor i trygghetssystemen.

Gapet mellan trygghetsfinansiär och trygghetskonsument blir större och större och till slut försvinner relevansen för finansiärerna och dessa slutar bidra till det gemensamma systemet och säkrar sin trygghet på alternativa vägar.

Ni kan kritisera mig för denna krassa hållning men trygghetssystemen är för individen inga altruistiska projekt. Men detta gäller inte bara de sociala trygghetssystemen utan kan även sträcka sig till de två myndigheter som bär upp våldsmonopolet; polisen och försvaret.

En ögonöppnare kunde vi i dagarna läsa om i Skånska Dagbladet efter att det varit inbrott på Skarhults slott. Som tur var så fick tjuvarna sköta sig själva ostört, för om de blivit påkomna hade ingen hjälp funnits att tillgå. Poliserna var på kommendering i Trelleborg för att stödja problemen med att staden har fullständig invaderats av individer utan rätt att vistas i landet.

polismyndighetenI hela Mittskåne finns två patruller normalt på natten. Händer det något så är den resursen förbrukad och resten av Mittskåne är utan skydd från våldsmakten. Det är fritt fram för våldsidkare. Befolkningen är utelämnad åt sin egen förmåga att värja sig.

Det har gått så långt att till och med polisen hänvisade Skarhults ägare till en nattvandrande förening som har Eslöv-företagare som medlemmar. Föreningens syfte är att värna byns företag mot inbrott eftersom polisen historiskt inte räckt till. Låt oss kalla föreningen vid dess rätta namn: det är ett medborgargarde som polisen delegerar ansvaret till.

Och det är inte bara i Eslöv som det ser ut så här. Antalet privata väktarfirmor och väktare växer hela tiden. Villaägare installerar larm som går till grannsamverkan för det är upp till kvarteret att själv värja sig mot kriminella numera.

Om folk visste hur lite support samhället ger den enskilde i kampen mot brottsligheten när man drabbas så skulle tron på en gemensam statligt finansierad säkerhet minskas. Det är upp till den enskilde att se till att man är försäkrad både genom konventionella försäkringar men även ett fysiskt skydd.

Staten är på väg att upplösas vad gäller polisiära förmågan riktad till skydd för oss vanliga medborgare då myndigheten är underfinansierad.

Den andra myndigheten som utgör statens våldsmonopol är Försvarsmakten. Denna myndighet har ytterst att skydda oss från externa hot och vår förmåga att själva besluta, genom det demokratiska systemet, hur vi vill utforma samhället.

forsvarsmaktenDenna myndighet är under snabb nedmontering genom en konstant underfinansiering. Förra överbefälhavaren Sverker Göransson konstaterade att med det dåvarande försvarsbeslutet skulle försvaret kunna stå emot en vecka mot en attack från “främmande makt” som det heter.

Det var då det. Staten har valt att prioritera andra utgiftsområden som slukar större och större resurser framför full finansiering av uppbyggandet av enveckasförsvaret. Konsekvensen är att vårt försvar är inte användbart till något längre.

Vi har under denna process blivit fullständigt utlämnade till andra staters välvilja att inte vålla oss skada eller utsätta oss för påtryckningar. Statens förmåga att värna landets integritet och medborgarnas trygghet har redan kollapsat.

Detta är ett faktum utan att större delen av svenskarna vet om att detta så kallade “särintressets” praktiska betydelse försvunnit. Trots det så fortsätter skattebetalarna att betala som om att denna tjänst fortfarande tillhandahålls.

Jag vet att det låter helt otroligt, men kolla på nedan SVT dokumentär som sändes för ett halvår sedan. Man skulle kunna tro att detta skulle vålla en gigantisk debatt, men inför Försvarsbeslutet 2015 är det i princip knäpptyst om detta.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag hör att Sveriges försvar endast har fyra funktionsdugliga kanoner… och dessutom finns de i Boden utav alla ställen.

Med det ovan så kan vi konstatera att staten successivt överger våldsmonopolet för nya spelare på banan. Du kanske tycker jag har en dystopisk analys, men om du tittar dig runt omkring så ser du utvecklingen.

Extrapolerar man utvecklingen som jag beskriver i denna och den förra artikeln så ser vi att vi är på väg mot en extrem liberalistisk stat där inte ens nattväktarfunktionen finns kvar. Denna “stat” kommer som en reaktion på på det extremt starka staten som Socialdemokratin byggde upp under 1900-talet.

Fundera på om dina nationella politiker står upp för ditt behov av säkerhet, både fysisk och social trygghet. Vilken annan verksamhet skulle du prioritera över nationens förmåga att försvara sig självt eller att försvara din personliga säkerhet och välbefinnande?

Samhällets kollaps: detta måste man kunna räkna på – att angripa en obehaglig fråga

måndag, oktober 19th, 2015

I helgen pratade jag med ett par som nyligen kommit till Sverige. De är mitt i processen att registrera sig hos de svenska myndigheterna och bad mig om hjälp med en teknikalitet.

Efter uträttat ärendet så pratade vi om köerna på de svenska myndigheterna. Osökt kom vi in för dem och många av oss andra aktuellt ämne om migrationen. Kanske inte så mycket om migrationen i sig, utan mer om de makrotrender som pågår.

Jag fick många tankeställare med mig och sedan dess har jag grubblat på hur man matematiskt/statistiskt kan räkna ut när samhället krackelerar. Det kanske är naivt, men om man accepterar att det inte är en exakt vetenskap, så borde alla bidragande faktorer kunna sammanställas och man får en punkt när samhällets slutar fungera.

Låt mig ta några exempel på vad jag menar. Första exemplet har jag med för att det är enkelt att räkna på men principen är den samma för alla exemplen nedan.

Första exemplet: ROT/RUT. Inte många, speciellt inte många Socialdemokratiska politiker, kommer ihåg hur byggmarknaden till privatkunder såg ut innan ROT (och senare RUT) infördes. I stort sett hela marknaden var svart, ett stor problem för både köpare och byggjobbarna som var avtalslösa och därmed utsatte sig för stora ekonomiska risker respektive hälsorisker.

Ingen skulle idag genomföra ett ROT/RUT jobb svart då hantverkarens timkostnad står i en rimlig relation till privatpersonens timlön. Empiriskt skulle man kunna få fram en faktor mellan dessa två löner för att veta när en majoritet vita jobb blir en majoritet svarta. För dagens ROT/RUT system är faktorn 1:3 – var den faktiska gränsen går återstår att finkalibrera.

fkassaAndra exemplet: Sjukförsäkringen. Fler och fler skaffar sig en privat sjukförsäkring, både inom privat och offentlig sektor är det norm att i anställningskontraktet erbjuda en sjukförsäkring. 600000 svenskar har en privat sjukförsäkring.

Anledningen till de privata sjukförsäkringarna är behovet att komma igenom primärvården snabbt och med en privat sjukförsäkring kan man köpa sig förbi köerna på vårdcentralerna. Solidariteten i samhällskontraktet urholkas av de som köper sig förbi kön. När har tillräcklig stor andel privat sjukförsäkring att samhällstanken om lika vård till alla försvunnit?

Tredje exemplet: Segregation. Hur segregerade kan våra förorter bli innan de slutar vara en del av Sverige? Vi har alla bilden på näthinnan när kvinnan som konverterat från islam till kristendom blir jagad ut ur Rinkeby när SVT skulle spela in ett reportage.

Numera räcker det med att kvinnorna i dessa områden inte klär sig enligt de klädkoder som gäller i nämnda område och den kultur som är dominerande för att få reprimander. Majoriteten är redan från utländsk härkomst i många förorter i storstäderna och därmed den dominerande kulturen.

Nyanländas flyttmönster för att komma bort från flyktingförläggningarna i glesbygd är att flytta in hos vänner och släktingar i redan invandrartäta förorter. Endast en tredjedel finns kvar i den glesbygd där de planeras att integreras i – konsekvensen är att segregeringen i förorterna blir bara större och mer omfattande.

Man borde kunna räkna ut statistiskt när Sverige upphör i en förort och en annan nation uppstår. Vidare borde man i förlängningen kunna räkna ut när Sverige upphör att existera.

Fjärde exemplet: A-kassan/Arbetslöshetsersättning. A-kassan håller på och armas ut när den år efter år hålls konstant när lönerna stiger. Dessutom så finns det en övre gräns för när när högre lön inte ger mer i A-kassa. Vill man försäkra sig om kompensation ens i närheten av den lön som man har när man jobbar, ja då får man teckna egen försäkring.

Både A-kassan och grundersättningen har nyligen höjts efter lång politisk vånda, men lik väl är det fler och fler som tecknar inkomstförsäkring, inte bara på lönen utan även på bolånen och dessutom även på avbetalningarna på kreditköpen.

Ett annat försäkringsnät i belåningsekonomin har växt fram i stället för a-kassan och arbetslöshetsersättningen. Det finns en gräns när människors ekonomiska trygghetsnätverk i stället består av privata försäkringar och behovet offentlig finansierad trygghet har blivit insignifikant.

pensionFemte exemplet: Pensionen. I dagarna diskuteras om att vi svenskar skall jobba ett eller två år längre eftersom vi numera blir äldre. Värdet i pensionerna hänger inte med i utvecklingen, och det är ingen hemlighet att pensionernas storlek bestäms av hur det går på börsen, medan människornas behov är konstanta oavsett konjunkturläge, dock multiplicerat med mängden pensionärer.

Fler och fler svenskar har ett eget pensionssparande, både genom arbetsgivarna och dessutom en egen pensionsförsäkring/ pensionssparande. Vi får alla våra orange kuvert och mina staplar börjar allt mer viktas från den allmänna pensionen, över till privat pensionssparande och arbetsgivarens inbetalningar.

Anledningen till att det händer är att jag liksom många andra inte litar på att när jag blir gammal så kommer det finnas någon pension och att det då gäller att säkra pensionen utanför systemet. Frågan är vad som händer när de stora mängderna svenskar överger det gemensamt finansierade pensionssystemet? Den frågan är svår, men det borde gå att räkna ut när det händer.

Nu vill jag inte verka som en dystergök, men jag märker att ju mer jag studerar samhället och de makrotrender som sker i dagens samhälle, så inser jag att det samhälle med det generella välfärdssystemet som jag växte upp i kommer inte att finna kvar med den utveckling vi har nu.

Som om inte det vore nog, om inte dagens trend med ökad segregation baserad på etnisk ursprung stoppas så kommer det Sverige som jag växte upp i successivt försvinna i nationella enklaver.

När solidariteten mellan individen och nationen inte finns kvar, baserat på att nationen har försvunnit och/eller utbytet av de skattepengar som betalas in till den gemensamt finansierade välfärden distribueras så brett på så många människor att effekten av systemet blir ringa för individen, då kommer systemet att upphöra att existera.

Vad kan man då använda denna dystopiska matematiska filosofi till? Jag kan tänka mig att man kan använda detta när man pratar om mängder, eller rättare sagt när man inte vill tala om mängder. Detta inträffar när individens rätt står mot samhällets rätt att överleva – detta är ett område som alla politiker skyr som katten skyr vatten.

Varje söndag strax innan tionyheterna i P1s God Morgon världen ger en samlad panel 18/10 bilden att regeringen inte har kontroll på flyktingsituationen. Ingen politiker, utom de från Sverigedemokraterna, säger dock att så är fallet.

Ingen rikspolitiker vill ta ordet volymer i sin mun men om man sätter det mot de matematiska modellerna så borde man kunna komma fram till ett värde när segregationen, arbetslösheten och de papperslösa blir så stor att samhället kollapsar.

rattigheter

Balans mellan rättigheter och skyldigheter

Ingen skull kunna ducka frågan om volymer utan man skulle få en diskussion när man ägnar sig åt politisk brinkmanship för att undvika konflikten mellan individ och samhälle.

I alla exemplen ovan är det konflikten mellan individen och samhället som är avgörande där dagens syn att individen är av sådan överordnad betydelse att samhället får står tillbaka.

Det fungerar så länge som samhället håller ihop men det finns, som jag har argumenterat om ovan, en bristningsgräns där individen är förloraren. Vad vi ser med immigrationen är en obalans mellan rättigheter och skyldigheter, där rättigheterna till asyl används mer än skyldigheten att bidra med medel till samhället.

Detta har inget med rasism att göra, det är enkel matematik.

 

En glimt av socialdemokratins lösning på arbetslösheten?

fredag, augusti 28th, 2015

En socialdemokratisk företrädare i Hörby deklarerade stolt att socialdemokratiska skattehöjningar leder till ökad köpkraft. Ökat intag av skattepengar och utdelning av bidrag gav mer köpkraft. Som vän av ordning frågade jag hur skattehöjningar och omfördelningar av pengar ökar köpkraften.

En annan glad socialdemokrat hoppar in i diskussionen och säger följande:

Är väl inte så svårt att förstå att ökad inkomst ger ökad köpkraft. Sedan att vi omfördelar för redan välbesuttna, är en S politik som vi alltid jobbat med.

Orden kom från det Socialdemokratiska kommunalrådet i Hörby Susanne Meijer. Något vidare resonemang hur ökad köpkraft skapas genom ökad reglering kommer inte. Senare i diskussionen kommer följande uttalande:

Susanne Meijer Hur menar Roger, borgarna har ju fokus på att öka lön för medelklassen. Arbetare och icke lönsammare i samhället har ökat mycket, tillsammans med ökade klasskillnader. Jag mfl förespråkar en medborgarlön, då har alla en värdighet och grundinkomst. Känner sig behövda och vi kan ha socionomer till annat än att kontrollera om folk sökt dina x antal jobb innan socialbidraget betalas ut.

Här har vi ett Socialdemokratisk kommunalråd som förespråkar slentrianutbetalningar av bidrag i stället för att normen är att man skall jobba för pengarna. Om dessa strömningar finns inom socialdemokratin är jag djup oroad. Relationen med Miljöpartiet verkar vara mer smittsam än någon kunnat tänka sig.

Jag blir personligen upprörd över att mitt arbete skall finansiera de som väljer att inte arbeta. En verklighetsuppfattning som står långt ifrån allt som jag tror på.

Men det är väl en ny form av socialism som kuckelurats fram när hon slipper själv jobba och är överkucku för utdelning av skattepengar. Och det är väl klart att om man skall finansiera sådana visioner behöver man nog en rejäl skattehöjning. Vi får se i november vad regnbågskollegorna i Hörby kan tvingas till.

200px-John_F_Kennedy

Fråga inte vad ditt land kan göra för dig…

Är det så att man i Susanne Meijers värld får sin värdighet genom en utbetalning utan att ens få frågan om du har gjort vad du kan för att bidra till samhället?

Om man sätter uttalande i relation till det socialdemokratiska nationella målet att Sverige 2020 skall ha Europas lägsta arbetslöshet blir jag än mer oroad. Har vi här fått en glimt av hur det skall gå till?

Onekligen är det så att Socialdemokraterna nationellt har en tillväxtfientlig politik. En politik som i praktiken stödjer behovet av att koppla bort de riktiga jobbet från arbetslösheten.

Det är så talande att ingen av de lokala Socialdemokraterna kunde svara på min fråga hur något av de förslag som har kommit från vänsterregeringen än så länge kommer leda till ökad köpkraft genom högre tillväxt.

Det är inte utan att man funderar på symboliken i nedan Facebook-inlägg från ovan kommunalråd om en gravsten över arbetaren.

arbetaren

Frågan är hur många medlöpare som finns? Medlöpare som kan tänka sig en total kapitulation inför uppgiften att ge alla som kan jobba chansen till ett arbete?

Tiggaren i Ludvigsborg

lördag, augusti 22nd, 2015

Som den medelsvensson jag är hade jag avverkat den första arbetsveckan efter semestern och var på väg hem till Ludvigsborg. Då fick jag ett samtal på mobilen. Personen berättade att det nu även satt en tiggare utanför lanthandeln i Ludvigsborg.

Skärmklipp

Information från hitta.se om vad det är för folk i Ludvigsborg

Jag hade svårt att tro det. Hur kan det vara möjligt? I en ort med 25% Sverigedemokrater, hur kan det vara möjligt att den romska folkrörelsen kommit fram till att Ludvigsborg kan vara ett stället att skimma befolkningen på växelmynt.

IMG_0516

Nytt inslag i gatubilden för Ludvigsborg. Dock upphämtad klockan 7 när affären stängde.

För att bekräfta företeelsen bad jag personen att ta bilden här bredvid. Det var sant – vår egen lokala tiggare hade anlänt.

När samtalet var slut så kände jag till min förvåning lite irritation. Inte ens i vackra Ludvigsborg kan vi undgå tiggarskarorna.

Men hur kom det sig att jag var förvånad över min reaktion?

Generellt så har jag haft uppfattningen att det är inte så dumt att de svenska trygghetsnarkomanerna får lite perspektiv på tillvaron. Tiggarna visar hur Sverige skulle kunna se ut utan det offentliga sociala trygghetsnätet.

Men nu hade exemplet dykt upp i Ludvigsborg och med ens så kändes det som om min hemmaplan hade blivit angripen av en invasiv företeelse. I bilen funderade jag på hur lokalsamhället skulle mobiliseras.

Ofta så pratas det om tiggarförbud men jag är emot det som jag skrivit om tidigare. Ett öppet fritt samhälle behöver inte mer reglering än nödvändigt.

forbud_att_tigga_skylt_3

Förbud mot tiggare eller förbud mot tiggeri

Så länge det finns de som vill resursutjämna genom direkta mikrotransaktioner till migranter så kommer det finnas de som kommer hit för att ta emot gåvorna. Det är varken konstigt eller förvånande. Därmed vore det som att lagstifta mot mot gravitation att förbjuda tiggeri.

Vad man då borde göra är att inrikta samhällets fokus på de som underhåller tiggeriet genom transaktionerna.

09_05_28_lourdes_no_begging

Förbud mot att ge pengar till tiggare

Man brukar säga att man inte kan lagstifta mot dumhet och kanske inte heller ett sådant förbud kommer vara effektivt. Trots det så tror jag det enda sättet att komma till rätta med tiggeriet är att det blev socialt oacceptabelt att stödja tiggeriet. Lagstiftning eller ej, detta är infallsvinkeln och så skall mobiliseringen gå till.

För vilket samhälle vill de ha, dessa duktiga idioter som delar ut pengar till de som satt i system att inte jobba? Jag vet inte, men efter att sett filmen om hur Romer bor i Bulgarien när de själva får bestämma, ja då undrar jag om de som ger tiggarna pengar ens själva vet vilket samhälle de vill bygga.

Efter att ha sett filmen så får man lite perspektiv på diskussionerna om att upplåta mark för legala bosättningar i Lund. Politikerna i Höör tackade nej till ett tiggar-härbärge i kommunen, och det var nog bra för hela Mellanskåne.

Nu är Ludvigsborg som Ludvigsborg är med de invånare som finns här. Jag har inte fått några vidare rapporter om att tiggaren har kommit tillbaka. Uppenbarligen finns det inte tillräckligt med miljöpartister i Ludvigsborg för att finansiera en tiggare i byn.