Visserligen är man inblandad i politiken, men det är intressant att ta ett steg tillbaka och se hur dynamiken på den politiska arenan ändrar sig i och med Sverigedemokraternas intåg på den offentliga arenan (eller var det ett uttåg).
Det är utan tvekan om att de lyckades med tisdagens manöver tillskansa sig offer- och underdogrollen i och med prästens predikan:
I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor.
De som befinner sig utanför etablissemanget ser sin igenkänning när Sverigedemokraterna pekas ut (demonstrationen var starkt angripande mot SD). Vad kommer dessa människor att identifiera sig med? Den som var osäker innan, så gick det inte att undgå at drivas mot SD då beteendet fördömdes av fem partiledare i SVT Aktuellt på kvällen.
Jag noterar även förvånat att Skånskans chefredaktör Lars J Ericsson har en något avslappnad hållning till sverigedemokraternas i sin ledare i söndags. Aldrig att det hade gått att skriva så innan valdagen, då var det stigmatisering som gällde.
Tag fem minuter och betrakta arenan – vi i befinner oss i ett defining moment, hur vi förhåller oss till detta nya parti. Vi har bara sett början tror jag.
Jag antar att alla som har en åsikt om Sverigedemokratern minsta har läst deras valmanifest.