Den siste arbetaren… – mest förvånad

Det är mycket snack om vilket parti som är det riktiga arbetarparitet, men då krävs det lite arbete också. Idag har jag varit ute och visat färg.

Jag lider fortfarande av efterdyningarna från stormen för en vecka sedan. Mitt krossade staket behövde repareras och var ett bra mål för mitt engagemang.

Nytt tryckt virke införskaffades och nya skruv lika så. Demonteringen av de söndriga bitarna gick bra, så när som på bultarna som höll gångjärnen. När jag skulle banka ur dessa så förstörde jag gängorna.

Med skruv i munnen ock koncentrationen på topp...

Som tur var så hade jag en sats med gängtappar och gängsnitt så med mycket möda och stort besvär så lyckade jag gänga om bulten så att muttern passade.

Jag funderade mycket på min dualism vad gäller tummen mitt i handen. Ni som känner mig vet att jag inte är superpraktisk, så att banka sönder gängorna var inte förvånande, men att jag skulle lyckas fixa till det igen var överraskande.

Vad jag blev än mer förvånad över var att jag besatt sådana verktygsresurser; gängverktygen är långt upp på överkursskalan, i alla fall för mig.

Nåja, med min brors hjälp kommer stolparna på plats och jag skruvar upp reglarna och ribborna. För att effektivisera arbetet så skapades en mall som gjorde arbetet med de 50-tal ribbor smidigt och precist. Även mallen förvånade mig faktiskt att jag kom på att tillverka.

En mall för effektivitetens skull...

Men vad som förvånade mig mest var dock den inbyggda funktionen i skruvdragaren: När jag kände att det var dags för kaffe, ja då reagerade skruvdragaren med att gå saktare och indikera att den behövde laddas.

När jag kom ut efter fikat var både skruvdragaren och jag laddade för att avsluta arbetet. Jag och min skruvdragare är väl samkörda uppenbarligen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.