Idag satt vi några kollegor och diskuterade på en restaurang efter jobbet. Min arbetskamrat pekar ut att det hänger en stor banderoll över Östra Storgatan i Jönköping. LO och Socialdemokraterna uppmanar till demonstrationer den första maj.
Helt osökt kommer vi in på den vänstersväng som Sverige har tagit med den nya regeringen vid makten. Högre skatter, mer bidrag och mer skatt på jobbande – klassisk vänsterpolitik. Initialt knyter jag näven i fickan och förbannar regressionen i utvecklingen.
Sällskapet ägnar sig en stund åt åt den obligatoriska sosse-bashingen men efter ett tag lutar jag mig tillbaka och känner en stor tillfredsställelse. Tillfredsställelsen handlar dock inte om kritiken av socialdemokraterna utan det faktum att svenska folket ville byta regering och därmed så har vi en ny politik.
Så det är lite med glädje och förnöjsamhet att konstatera att de demokratiska valen spelar roll för landets utveckling.
Visserligen grumlas min demokratiska eufori något när jag tänker på den borgerliga kapitulationen inom decemberöverenskommelsen. I praktiken innebär kapitulationen att en majoritet av riksdagen inte står bakom vänstersvängen.
Vad göra? Kan väl bara citera Churchill om att demokratin är det minst dåliga styrelseskick man har kommit på. Vi kan glädjas åt att vi begåvats med detta system genom historiens nycker.