Ideologisk kompass?

”Att göra människor till socialister är mycket enkelt. Att göra socialismen mänsklig är däremot mycket svårt.”

Ovan citat kommer från Oscar Wilde och passar så otroligt bra när jag läser en artikel i Skånskan 2016-03-26 som handlar om att hemtjänsten inte skall behöva rasta en hund. Hunden är aggressiv och facket har gjort en anmälan enligt arbetsmiljölagen 6 kap, §6a.

Nattpatrull

Var inte orolig om du möter tio dreglande kamphundar en mörk kväll i Hörby. Det är nog bara hemtjänsten….

Men det är inte det som är det intressanta i tidningsartikeln utan det faktum att vi har kvalificerade undersköterskor som är ute och går med hundar, oavsett om de är aggressiva eller inte (hundarna alltså).

För det första är det inte rimligt att hemtjänstpersonal skall agera dog-walkers. Vad går gränsen för omvårdnaden? Ponera att jag har en tomatodling i växthuset och jag bryter tummen. Min hypotetiska tomatodling är viktig för mig så är det så att jag kan bli biståndsbedömd att få hjälp med att luka i växthuset?

Troligtvis skulle jag inte få detta bistånd utan jag skulle, om det var tillräckligt viktigt för mig, skaffa mig hjälp till lukningsarbetet på egen hand. Ingen tycker det är orimligt. Syftet till parallellen till hundpromenaderna är att visa på att det finns en glidande värderingsskala var gränsen går för det offentligas ingripande i den enskildes liv.

Förra mandatperioden fördes en debatt i fullmäktige mellan mig och det nuvarande kommunalrådet Susanne Meijer(S) hur mycket inom en människas liv som skall gå genom offentligheten respektive kunna ordnas privat.  Visst fanns det en socialdemokratisk öppning för att kommunen kunde peka ut privata utförare men det var politikerna och inte medborgaren själv som skulle välja åt individen.

Vad blir det för konsekvens av ett sådant bakvänt resonemang? Jo, att hemtjänsten får fortsätta med att gå med hundar i stället för att vårda individen, speciellt med en Socialdemokratisk regim vid rodret som vi har nu i Hörby. Det räcker inte med att hänvisa till, som görs i artikeln, att man kan lösa det via RUT, när normen hos de styrande är ett mål om en större offentlighet.

Min mening är att det offentliga skall vara så litet som möjligt för att människor skall mötas och ordna sina förehavanden utan att en politiker skall bestämma hur de skall leva sina liv. Vilka möten kan dessa okvalificerade och enkla jobb, som att gå ut och gå, städa i hemmet eller matdistribution, leda till?

Jag tror på ett samhälle där människor tillsammans, utan en allestädes närvarande offentlighet som dikterar människors relationer, kan lösa problem. För där offentligheten lägger beslag på relationerna kommer inte människor mötas. Livet kommer i de fallen vara styrda och koordinerades av en handläggare som leder till kostnader och maktlöshet i den enskildes liv.

Tyvärr ser jag inget borgerligt alternativ som driver dessa frågor. Hur kan man få upp dessa frågor som är så centrala i alla de borgerliga partiernas ideologier? Varför vågar ingen tänka och formulera denna politik som är så nödvändig för att minska statens storlek?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.