Kvinnodagen, papporna och döttrarna

Idag den 8 mars är det internationella kvinnodagen. Jag och min dotter sitter i bilen på väg till skolan och jobbet då de nämner kvinnodagen på radion (ja, jag fostrar en ny P1-generation). Hon reagerar, tar fram sin väska och från den sin loggbok. Hon bläddrar fram veckans sida och pekar på skrivningen i kalendern där det står internationella kvinnodagen.

I skolan har de fått lära sig att dagen finns ”för att pojkar är mer populära än flickor” som hon säger. En sjuårig tjej, som tillika är min dotter, säger detta. Här sitter min dotter jämte mig och hon har till exempel statistiskt mindre chans att få samma lön som hennes kompisar som är pojkar. Hon har även mindre chans till karriär inom samhället och näringsliv. Det är inget som jag som pappa kan acceptera.

Jag blir upprörd över det faktum att min dotter har sämre förutsättningar i samhället på grund av att hon är en dotter och inte en son. Hur sjukt är inte det?

Det här är något som alla pappor måste känna tänker jag när jag kommer till jobbet. Mitt emot mig på jobbet sitter min palestinska arbetskamrat, även han pappa med en dotter. Han berättar hur han och hans fru kämpar med samma problem, men då mer utifrån den kultur han kommer ifrån. Till skillnad mot mig är han troende och muslim och vi för utförliga diskussioner utifrån detta.

Från min ursekulariserade värld inser jag problemen när han problematiserar om kulturens förväntningar på kvinnan. Han berättar till exempel om skillnaden mellan förväntningarna mellan pojkar och flickors möjligheter att gå på date. Han berättar hur de förklarar för sina barn att samma principer om dating gäller båda.

Respekten för kvinnans roll i kulturen är ett problem i hans omgivningar. Där finns det en skillnad i värdet av kvinnan och att kvinnans roll uppfattas som negativ. I min värld, finns det en kvinnoroll i samhället förutom att uppbära lägre lön för samma jobb? Jag inser att min kamp för min dotter är så otroligt mycket enklare än hans kamp för sin dotter.

En annan arbetskamrat kommer in på kontoret. Hon hänger av sig jackan och ansluter till diskussionen. Vid det laget handlar diskussionen om att förutsättningarna är olika med olika kroppar. Min nyanlända kollega påpekar att de tyngsta jobben idag är inom vården… som är kvinnodominerat. Lönen, karriären – män väljer män vid rekrytering.

”Samhället borde göra något” sägs det. Men vänta – det är vi som är samhället. Det är vi som måste ha observation på ojämlikheten. Visst är vi alla feminister, men svårigheten är när man 99,9% av tiden inte går runt och konstaterar att man är feminist. 99.9% av tiden följer man slentrianmässigt invanda mönster. Dessa mönster gör att jag själv bidrar till att min dotters möjligheter blir begränsade.

Kan jag medvetet ändra 99.9% till 99.8% så är det ett steg i rätt riktning. En resa börjar som bekant med ett litet steg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.