Jag har tidigare skrivit om den svenska insatsen i Afghanistan, kommenterat och spekulerat i dess orsaker och syften. Det talades om att vi skall se till att flickskolorna kan hållas öppna genom att skänka säkerhet till invånarna. I och med att USA nu börjar dra tillbaka delar av sina trupper, enligt tal av Obama, kommer vi snart får reda på det verkliga svaret.
“Mission accomplished” hette det när USA kastade in handduken i Irak när krigsplanen tog slut och att uppföljaren inte ännu var skriven. Nog skulle den bli skriven genom några år av inbördeskrig, men inte av amerikanarna, utan av ett mer inflytelserikt sunnimuslimskt Iran. Lögnerna stod som spön i backen när mediakontrollen tappades av den neokonservativa regimen i Washington.
Frågan är om det är mission accomplished i Afghanistan nu; Osama är död, pengarna är slut, soldaterna är krigsutmattade och krigshetsarna är hesa på hemmaplan. Officiellt förhandlar man inofficiellt med Talibanerna, samtidigt som USAs proxy i landet går på knäna av egenförvållad korruption. Svart är vitt och vitt är svart.
De som hävdar att de svenska styrkorna är där för att skänka afghanerna säkerhet kommer få uppleva att vi kommer åka ifrån Mazar-i-Sharif utan att detta mål har uppnåtts. Vi i Sverige kommer näppeligen fortsätta framhärda i att Afghanistan skall bli möjligheternas land till vilken kostnad som helst.
Ja, det är ett cyniskt resonemang, men mycket i realpolitiken är det. Det är sällan vackra ord och visioner överlever ett krigs tvättning. Propagandans slöja kommer kort att lyftas och vi kan få en glimt av verkligheten och inte bara tvingas titta på skuggorna i Tora Bora grottorna.
När vi åker hem med vårt eget “mission completed” kommer verkligheten som vi normalt ser den ges en ortogonal världsbild där nationalstatens sublima intressen kan skönjas. En mycket intressant tid väntar oss alla.
