Teknokratins momentana seger


Ibland är det svårt att se när man är mitt uppe i den, men dagarna som passerar just nu är verkligen en tid som vi kommer att se tillbaka på med förskräckelse. Precis som vid Lehmans-krashen 2008 står världsekonomin vid kanten till den ekonomiska avgrunden. Med massiva ekonomiska förskjutningar på några få dagar 2008 lyckades den amerikanska staten rädda det ekonomiska systemet och de institutioner som vi tror oss känna.

Ekonomisk kris ger möjligheter för dem med resurser; nu kommer samma sak hända här i Europa som i USA för tre år sedan. Vi har inte facit ännu, men oavsett händelseutvecklingen kommer återigen ofattbara stora summor av kapital byta ägare för att undvika en kollaps. Kanske kommer vi se ”the lendor of last resort” (ECB) att behöva gå in direkt för att stötta enskilda länder – det hela är en katastrof för kärnan i valutasamarbetet. Trycka mer pengar, på allas beskostnad, för att köpa italienska skuldväxlar. Allt tack vare Berlusconis oförmåga att hantera det italienska skuldproblemet.

Det är intressant att se, när politiken kollapsar kommer andra lösningar på landets styrning fram. Både i Italien och Grekland tas rodret över av teknokrater i form av Monti och Papademos. Analogin till militärens övertagande i vissa länder (Turkiet/Thailand/Chile) för att styra upp en havererad demokrati är slående. Teknokrater, militärer – sakkompetens, repressiv förmåga.

Vad är då den normala politiken i relationen till teknokratin? Frånvaro av sakkompetens? Ändå så finns det en politikerkår som ser som sitt kall att representera andra på livets alla områden. Är det representationen dessa individer är bra på? Hur ser denna individs självbild ut? I debatten ses enfrågepolitiker (demokratiskt vald teknokrat) som något negativt, samtidigt som dessa individer ofta driver något som de i bästa fall kan någonting om eller, allra minst, har en bestämd uppfattning om.

Vad är det som händer när en teknokrat skickas fram för att lösa ett problem som politikerna är oförmögna att lösa? Vilka situationer är det som triggar att teknokraten sätts på en pedistal för att vara ljusets bärare? Naturligtvis är jag bara en enkel individ, men jag skulle gissa att när korruptionen inom politiken blir så stor att den upphör att kunna fatta beslut som med nödvändighet måste fattas. Orsakerna till korruptionen kan vara många och inte alltid medvetna.

Vi ser exempel på det ovan i många sammanhang, när inaveln blir för stor i små sällskap och kärlen inte kommunicerar fritt. När individerna i den styrande eliten har så många hållhakar på varandra att man inte kan rubba vaken kurs eller personer. Naturligtvis gäller det både politiken och företagsvärlden, men till skillnad från företagsvärlden, där företagen kollapsar av inkompetensen och stagnationen, kan haveriet gå så mycket längre inom politiken. Så när väl misskötseln av offentliga finanser blir uppenbar, är valet lätt för eliten att lösa upp knuten med en teknokrat utifrån för att städa upp momentant. En lyckad insats är när alla de gamla fåglarna skräms iväg från sina grenar, medan misslyckandet inträdet när de gamla korparna landar på samma grenar efter operationen. Tekonkratens resultat är inte förutbestämt.

Men teknokratin är inte en statisk och underhållsfri verksamhet. Tvärt om kommer frånvaron av förankring av teknokraten i ledargarnityrets ryggdunkandets klaner vara dess svagaste länk. I en tid när demokratin är lika med en dominerande partipolitik och deras sakpolitiska kvarnar mal i media, kommer avsaknad av detta fundament göra att pedistalen med lätthet knuffas omkull. Det är intressant att det inte är ideologin som är mot teknokraten. Varje ansvarskännande politiker med ett tillräckligt stort ego kommer hävda minst samma kompetens, fast oändligt större legitimitet, som varje tänkbar teknokrat, fast på alla områden.

Missförstå mig inte att teknokrati med nödvändighet är en lösning på alla problem. Dess styrka är även dess problem. Avsaknaden av den demokratiska förankring gör att den sällan kan vara legitim i en demokrati. Legitimiten består av att de demokratisk valda i pricip ger upp och avhändar sig makten. Teknokratin och socialismen som den i praktiken gestaltar sig har en farligt nära relation. Vi kommer tillbaka till Churchills klassiska citat, om att demokratin är det sämsta statsformen, bortsett från alla de andra. Är det så att man ibland behöver en teknokrat eller juntaledare för att påminnas om det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.