Idag nås jag av meddelandet att många av mina kollegor i Bangalore, Indien, kommer förlora jobbet när företaget som jag jobbar på drar ner. Visst har jag vetat att detta skulle komma, men jag är ändå lite nockad av nyheten.
Jag har under de senaste åren jobbat tätt tillsammans med dem och det smärtar mig djupt, det som nu händer. Jag förstår varför företaget gör detta och det är rimligt, men samtidigt känner jag som projektledare starkt för dem.
Jag inser att min relation till mina projektmedlemmar, som visat mig sådan lojalitet de senaste åren, är på en emotionell nivå. Jag får anledningen att ställa mig frågan om jag är oprofessionell i min relation till jobbet och de som jag jobbar med.
Ni som känner mig personligen vet att jag är passionerad inför det jag gör. Jag är lika passionerad gentemot mina projektmedlemmar. Tillsammans har vi i projekten flyttat berg och åstadkommit det som tidigare ansetts vara omöjligt.
Jag inser att min ledarstil, hur krävande jag än kan uppfattas vara, kräver mest av mig själv. På ett personligt plan överlämnar jag mig i mina team-medlemmars omsorg, precis som de gör till mig, för att vi tillsammans skall uppnå passionen att verkligen göra skillnad.
Kostnaden för detta kommer dagar som idag. Men trots mina smärtande känslor skulle jag inte ändra på en sekund av vad vi gjort och varit med om tillsammans. Detta oavsett hur oprofessionellt det än kan tänkas vara.