Das Boot – immer so aktuell

Visst är utbåtsfilmer en speciell form av konstverk. Hur kommer det sig att vi som publik sitter och biter på naglarna när sjunkbomberna briserar runt omkring. Det är alltid någon ventil som springer läck och alltid något rör som skall dras åt för att få vattnet sluta strömma in i ubåten.

Das Boot från 1981, der Klassiker

Varför sitter vi inte och funderar på varför man först när bomberna briserar runt ubåten som man börjar dra åt skruvarna. Speciellt giltigt måste tanken vara för tyska ubåtar; visst borde de besitta den erforderliga kvaliteten; filmen blir overklig med en gång utan den kända tyska kvaliteten. 

Men det kanske blir lite tråkigt om man applicerar ett boolskt drama på ubåtsfilmen:

  • Sjunkbomb miss: filmen fortsätter som om inget har hänt.
  • Sjunkbomb träff: filmen är slut.

Fast när man tänker efter så kanske fenomenet, att sjösätta ofärdiga farkoster, är vanligare än man tror. Jag tänker närmast på det föreslagna socialutskottet i Hörby. Snacka om att det blir till att dra åt muttrar på alla håll och kanter för att hålla den skapelsen flytande.

I kommunallagen ges det endast ett begränsat antal möjligheter att lösa upp en nämnd. En omorganisation är en av dem. Därför har kommunledningen hittat på en omorganisation för att bli av med socialnämndens ifrågasättande ledamöter. Detta måste nog vara den mest offentliga hemligheten i kommunen just nu.

Alla vet att just ett socialutskott är inte den farkost som man skulle bygga, men just denna ofärdiga ubåt var vad som stod till buds för stunden. ”Låt oss dyka och se om den funkar” säger man. ”Låt oss göra det nu!” Publiken jublar, visheten har talat – kunde Jesus gå på vatten, kan denna skorv också flyta, resonerar man.

En sliten skeppare

Jag tar fram min spåkula och ser en framtida möjlig bild där skepparen står på knä och paddlar för fullt för att hålla socialutskottsskutan flytande, ity den är sjösatt långt innan den är klar. Stora delar av det politiska etablissemanget i Hörby är med på båten och kommer ägna stor del av sin tid att dra åt ventiler under resans gång, ett bra tag framöver… 

Fast frågan är om skutan alls kommer i vattnet.

På samma sätt som ”det goda ledarskapet” har predikats under hösten (och vi vet ju alla numera vad det betydde), predikas nu ”handling framför allt”: Detta oavsett var man kommer dyka upp nästa gång, om man kommer dyker upp över huvud taget. Men det är väl ett senare problem…

Besättningen som tänker hoppa på ubåten är en brokig samling; alla har sina visioner om vart man kan tänka sig vara på väg, det man har gemensamt är att man är ressugna. Låt oss titta på den potentiella besättningen:

En del av dem, det kristna folket, är inte medvetna om att man är påväg ut i en ubåt över huvudtaget, utan dessa är mest glada för att vara en del av laget. Om kaptenen säger ”ladda torpenden” så har denna första kategori hittat sin roll med att glatt ladda torpeder, utan att fundera på mot vad dessa skall användas eller vad de själva har för funktion över huvud taget.

Andra, miljömedvetna, ser en varm sandstrand som en del av resan, kanske i Afrika, vad vet jag? Men att dessa tror att sandstranden är permanent avskärmad från resten av världen, är uppenbart. Tanken på att verkligheten förr eller senare kommer tränga sig på, finns inte. Att resan till detta utopia kommer ske i en kall och fuktig miljö, med en till synes galen skeppare, som är villig att riskera allt,  är man fullständigt omedvetna om. 

Den tredje, och centrala, gruppen har blivit utsparkade från sin grupp i samhället och slutar sina dagar som ett gäng bittra legosoldater i annans tjänst, mot sin befolknings önskan. Men de har hittat sin nya herre och denne betalar bra och ger riddarna en plats runt bordet – för var kan vara viktigare än att vara där? 

Även de sociala motståndarna är på väg ut i båten, fullständigt förvirrade av turbulensen. I ett försök att inte verka bortkomna springer man för fullt. Tjurrusningen sker utan att titta på sin karta eller kompass, vilka egentligen visar på något annat. 

Skepparen själv är ointresserad av alla dessa tankar och visioner hos besättningen. Denne är ute för att torpedera sina allierades båtar till varje pris, fullständigt omedveten om att dessa båtar är lastade upp till relingen med sjunkbomber. Att dessa båtar nu har tjockare skrov än förväntat kommer bli en viktig del av skepparens kompetensutveckling under året.

Skepparens amiral pekar tydligt åt ett håll, medan skepparen själv styr åt ett annat. Antingen ligger en tung 45:a (nej, inte skon i detta fallet) jämte kompassen eller så är rätt håll inte en prioriterad parameter i skepparens ekvation. 

Låt oss skruva upp kamerorna på ubåtens brygga för att kunna studera detta drama från första parkett. Manuset är inte skrivet ännu, båten inte i sjön, stora delar av besättningen tvekar, endast skepparen och Afrika turisterna är på båten och vevar med armarna för att få med resten av besättningen.  

Big brother är redo, castingen pågår.

2 svar på ”Das Boot – immer so aktuell

  1. debattvillig

    Fantastiskt nästan vacker jämförelse PE!
    huvudet på spiken! det är med rent nöje jag läser genom dina träffsäkra inlägg mellan varven. hur vi än vrider och vänder på det så är denna stormen ovanför ubåten inget som ubåtsägare vill ha. arbetsgivarna(medborgarna) står handfallna och kan tyävrr inte avskeda skepparn utan fallskärmen med en 45:a i häcken 😉

    Svara
  2. Björne

    Intressant drama! Finns det flytvästar till alla? Eller endast till kapten?

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.