Konsten att leva i nuet

Igår var jag ute och sprang i ett motionsspår vid flygplatsen i Jönköping. Motionsspåret sprangs under min ungdom och jag hade ett minne av att det var en runda med bra underlag.

Med mig hade jag min systerson som är i 20-års åldern. Det låg en liten ton av macho-ism över löpturen. Hur länge skulle gamlingen hänga med den nya generationen? Skulle gamlingen sätta pojkspolingen på plats?

Det ovan nämnda jämna och fina underlaget var dock bara något fanns i min minnesbild. I realiteten hade löparrundan omvandlats till ett utmanande navigerande mellan rötter och gropar. Naturligtvis utgjorde inte det något problem för en rutinerad löpare som jag… tänkte jag.

Efter 5 kilometer bestämdes det att ytterligare ett varv skulle springas för att skilja agnarna från vetet. Med friskt mod ger vi oss ut på det andra varvet.

Jag sätter igång och berättar en anekdot från 90-talet. Plötsligt så hände det. En rot fanns på fel ställe och med hög fart faller jag som en fura bland tallarna vid Axamosjön.

På vägen ner mot marken tänker jag att det här kommer inte sluta på ett bra sätt. Jag landar med revbenen på en rot, axeln på en annan rot och underarmen på en tredje rot.

Jäklar vad ont det gjorde när jag låg på marken inbäddad i barr. Den pigga ungdomen bredvid frågar mig med ett brett leende om jag behöver telefonen för en selfie. Jag skrattar till och det smärtar i bröstkorgen.

20150819_205249

Mina fötter mötte en av många rötter, resultatet blev blodet på min arm och smärtan i min barm

Under några sekunder ligger jag på rygg och funderar på den fulla morgondagen. Med mötet från morgon till sen eftermiddag konstaterar jag att just i morgon har jag inte tid med att vara partiellt invalidiserad.

Dagen har genomlidits med många påminnelser om gårdagens vurpa. Jag konstaterade många gånger att det är rätt roligt att jobba som projektledare; varje gång jag skrattar smärtar revbenen.

En paradox att det gör ont att ha roligt.

Så när jag kör hem från jobbet konstaterar jag att jag lever väldigt lite av min tid i nuet. Jobbet går ut på att planera upp och styra framtiden samt att kontrollera och utvärdera hur det gick.

Nuet överlämnar jag med varm hand och totalt förtroende till mina arbetskamrater i projektet. Planerna och styrtalen är båda speglingar av verkligheten, inte verkligheten själv.

Ja, ni fattar vart jag är på väg – Platons allegori om kunskapen om verkligheten kontra skuggorna på grottväggen, naturligtvis.

Så trots att jag bävar för att gå och lägga mig ikväll, och därmed utsätta min bröstkorg för påfrestningar, så är jag fascinerande nog tacksam.

Jag är tacksam för att jag har fått en påminnelse om hur bra jag har det. Jag är tacksam för hur mycket jag skrattar på jobbet och jag är tacksam för hur smärtfri min normala vardag är.

Trots allt det tänker jag försöka undvika att snubbla i joggingspåret genom lite mer sinnlig närvaro i nuet. Lagom mycket verklighet är bäst.

 

 

Leave a Reply