Min dotter och jag har njutit av denna underbara lördag genom att lite tågresande. När vi är på väg hem från Malmö står SJ X2000 och väntar på avgång 12:14. Vårt Öresundståg till Höör går inte förän om 20 minuter så vi skulle kunna åka X2000 till Lund och byta där, bara för att det skulle vara lite roligt.
Vi kliver på vagn 2 och frågar tågvärden om vi kan åka med till Lund, samt visar att jag har betalt resan till Höör. Som av en ryggradsreflex säger han att det går verkligen inte. ”Varför inte det” frågar jag. Lika snabbt svarar han att det är kraftiga böter för det. ”Jaha, men det gör väl inget om vi åker med till Lund -ni viserar ju ändå inte biljetterna förrän efter Lund” kontrar jag med. ”Nu kommer jag göra det direkt efter Malmö” säger han.
Killen var ung och nitisk. Formellt hade han rätt: vi hade inget på hans tåg att göra, men ändå förstår jag inte hur han tänkte. Tänk om han hade låtit oss sätta oss ner i den nästan tomma vagnen till Lund, vad hade denna goodwill gjort för SJ som företag – och det hade inte kostat dem ett öre. Varför är det så att man som anställd jobbar i sin låda och inte ser till det stora hela?
Jag kommer ihåg en tid när man kunde åka på loket mellan Falköping och Jönköping. Resan skapade en passionerad tågåkare. Dylika passionerade personer kommer nutidens saniterade, säkerhetsorienterade och uppspacklade fasader till tågföretag inte skapa. Ytan har blivit så viktig att man glömmer bort värdet i att vara medmänniska.