Och vem tar hand om medeltidsmännen?

I Sverige och Tyskland förfäras människor över att kvinnor trakasseras av utländska män under nyårsfirandet. Frågan är varför det är någon som ens är förvånad?

Om man bemödar sig att läsa BRÅs undersökning om brottsstatistik står det svart på vitt (BRÅs rapport):

Andelen utrikes födda som skäligen misstänkts för något brott var som nämnts 2 gånger högre än för dem med två svenskfödda föräldrar. Motsvarande överrisker för de utrikes födda att registreras för ett brottsbalksbrott var 2,2 och för brott mot person 2,5. För några enskilda brottstyper var andelen utrikes födda särskilt hög. Andelen utrikes födda som registrerats som misstänkta för våldtäkt var 4,5 gånger högre än andelen registrerade bland dem med svenskfödda föräldrar. När det gällde misshandel mot obekant man var deras andel 4 gånger högre.

Vidare skriver BRÅ i sin rapport på sidan 21:

Den registrerade brottsligheten varierar mellan grupper födda i olika länder. Det finns dock inget klart uttalat mönster i denna variation. Tendensen tycks dock vara att de som är födda i ett västeuropeiskt land (med undantag av några länder i södra Europa), ett sydostasiatiskt land och i USA har den lägsta registrerade brottsligheten. De som är från Nordafrika och Mellanöstern har den högsta registrerade brottsligheten.

Vi har med andra ord det senaste året lyckats attrahera ”creme dela creme” vad gäller våldsmän, så som våldtäktsmän och misshandlare, under parollen ”refugees welcome”.  Hur många gånger fler våldsmän över rikssnittet som finns i den nyanlända gruppen förtäljer inte rapporten.

En hint om hur det ligger till kan man läsa i tabellen på sidan 37.  Västasien och Nordafrika sticker ut med 3.0 respektive 3,7 gånger som våldsverkare över genomsnittet av utrikes födda. Detta givet att vi vet att majoriteten kommer från Syrien, Afghanistan och Nordafrika.

Detta har vi vetat om hur länge som helst (rapporten ovan är från 2005) trots det hade ”feministgrupper” karneval när landets institutioner kollapsade inför anstormningen av immigranter från Mellanöstern, Afrika och Västasien.

Ni kommer väl ihåg september 2015? Jag passerade själv Kastrup där ”hjälporganisationer” delade ut barnvagnar och vattenflaskor innan man fick på dem på tåget till Sverige.

Väl över på den svenska sidan var det fest på centralstationen i Malmö.  ”Refugees welcome” var slagordet när unga tjejer fann mening i livet genom att snabbt sätta ihop hjälporganisationer som delade ut flaskor med vatten och flygblad på arabiska.

Etablissemanget var över sig av förtjusning över att det fortfarande fanns någon som bekräftade elitens självbild att vi levde i den bästa av alla världar.  Kvinnorna på centralen i reflexvästar välkomnade den majoritet ensamkommande män till sitt land. Deras insats var att hjälpa dem till närmaste statliga myndighet som kunde avlösa dem från allt vidare ansvar.

 

Idag är situationen fullständigt annorlunda:

• Proviantutdelningen på Kastrup har ersatts med en idkontroll som stoppar alla som inte har rätt att vistas i landet.
• Migrationsministern deklarerar öppet att asylsystemet behöver en andhämtning
• De unga tjejerna i reflexväst sex-trakasseras på våra gator av de nyanlända männen.

Det är ingen som förnekar att det förhåller sig på detta vis. Ändå gjorde Sverige inte som Kanada och portade ensamkommande män. I större lojalitet med flyktinggruppens högrisk individer än sina egna döttrar lät Sverige sig populeras med dessa jihadister och islamfundamentalistiska män med ett medeltida förhållningssätt till jämställdhet och jämlikhet.

Detta skedde dessutom i en situation när säkerhetsapparaten redan troligtvis upphört att fungera som just säkerhetspolis. Svensk officiell policy har med stor sannolikhet medfört att Sverige är en av de största safe haven för IS krigare, jihadister och radikala religiösa utövare. Och tråkigt nog kunde regeringen inte agera för SÄPO kunde ju inte säga att man inte fungerade längre, på samma sätt som Migrationsverket.

Vi har alla hört om berättelserna redan. De finns att läsa i tidningarna men en som är personlig och beskriver hur vårt samhälles utmaning ser ut är nedan facebookinlägg från Hanna Bocander:

 

Det här är den viktigaste feministiska text jag skrivit. Den handlar om vår rätt att inte behöva vara rädda.

När jag var 11 år flyttade min familj till Damaskus i Syrien. Det första ord jag fick lära mig på arabiska förutom marhaba – hej, var sharmuta – hora. Det fick jag höra att jag var nästan varje dag.

Händelserna av sexuella trakasserier på Nyårsafton i Köln, Växjö och Kalmar gör mig utifrån mina egna erfarenheter inte förvånad men rädd. Jag läste nyheterna och tänkte samtidigt tankar av tacksamhet över att ha två söner och inga döttrar. Jag läser nyheterna och kommer så väl ihåg känslan av stirrande blickar, män som både själva och i grupp förföljde, gjorde ”kssss, ksss” -ljud samtidigt som de tog sig själva mellan benen. Jag läser nyheterna och minns själv hur rädd jag ofta var, alltid redo att ta till flykten.

I bilkö hände det vid flera tillfällen att mannen i bilen bredvid började onanera och titta på mig. Och jag var 11 år. Jag fick snabbt lära mig att aldrig titta en man i ögonen, det skulle vara en sexuell invit från min sida och en dyrköpt erfarenhet. Och jag hade blivit 12 år.

Sånt här hände aldrig när pappa var med, då blev vi flickor/kvinnor alltid respektfullt bemötta, då var vi säkra, men när jag var själv med mina systrar och min mamma hade jag ofta en klump av obehag i magen. Vi valde med omsorg var och hur vi rörde oss. Givetvis visade vi ingen hud mellan hals och tår, detta skulle vara allt för inbjudande, rent av uppmuntrande.

En gång när mamma och jag var på väg hem från butiken sprang en man fram och tog henne hårt på brösten. Min mamma höll matkassar i båda händerna och kunde omöjligen värja sig. Att som barn vara med om att ens mamma blir sexuellt antastad var givetvis fullkomligt fruktansvärt. Vi hade flyttat till Amman i Jordanien och jag hade ännu inte fyllt 13.

Erfarenheterna gav men för resten av tonårstiden och mina tankar om män var inte höga, jag såg dem som djur, de var ju så jag upplevt dem och så de hade uppfört sig.

160.000 asylsökande kom 2015 till Sverige, en övervägande majoritet, över 70% av dessa är män. En majoritet av dessa män är unga män. Nästan samtliga av dessa unga män kommer från länder med patriarkala strukturer där kvinnans roll är marginaliserad och hennes frihet och möjligheter strängt begränsad och styrd av män. Den syn som männen har på den västerländska kvinnan kommer sannolikt från film och säkert porrfilm, någon annan kontakt med västerländska och europeiska kvinnor har sällan syriska och afghanska män haft. Och om det är bilden av oss att vi är som i porrfilmer så kanske det inte är så konstigt att det går snett? Hur kan vi tro att denna kvinnosyn försvinner bara de passerar gränsen till Europa? Hur kan man som politiker vara så naiv att tro att ett arbete, som förvisso är ett steg på vägen, är svaret på alla integrationsutmaningar?

Jag efterlyser en nationell strategi för utbildning av nyanlända i jämställdhet, kvinnosyn, demokrati, religionsfrihet och HBTQ från dag ett i Sverige! Kan man inte skriva under på principerna om alla människors lika värde så kan man inte heller bli svensk medborgare. Detta bör införas omgående annars kommer vi få se liknande händelser som i Köln inträffa igen och igen. Det som gör händelserna där så uppseendeväckande och omskrivna är mängden kvinnor som utsattes och att det inträffade i centrala delarna av en stad. Samma sak men inte i samma omfattning händer i Sverige, jag vet av egen erfarenhet sedan jag arbetade som badvakt på Rosengårdsbadet under gymnasietiden att som tjej kunde man inte gå genom Rosengårds centrum i sina badvaktsshorts och linne, skulle man göra det fick man klä på sig annars skulle man riskera att antastas. Jag har svårt att tro att situationen förbättrats de senaste 15 åren. Rapporter om unga män och pojkar som sexuell antastar flickor kommer också med regelbundenhet från flera av landets badhus.
När jag ändå är på frågan kommer också här min kritik mot slöjan som i dessa mäns ögon skiljer horor från ärbara kvinnor som inte skulle råka ut för samma behandling. Att bära slöja är illojalt mot alla kvinnor som inte gör det! Dessa män skulle aldrig göra så mot sin egna systrar.

Slutligen, skärp straffet för sexuellt ofredande och våldtäkt!

Nu när vi konstaterat att vi har en stor grupp radikala muslimska män som vi kommer ha otroligt svårt att kunna integrera i samhället, då återstår frågan vad skall vi göra nu då?

Så här skriver DN 2016-01-10 om vem som ligger bakom massövergreppen:

”Dessa är så kallade flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. Gänget stod även för flertalet bråk under kvällen. En målsägande fick bland annat armen avslagen”, skrev ­polisen.

Angela Merkel var direkt tydlig med mönstren bakom massövergreppen medan i Sverige uppstår direkt en debatt om man skall våga berätta om hur situation ser ut och vilka orsakerna är.

Politiker och debattörer fortsätter öppet proklamera att man inte skall diskutera vilka de primära orsakerna till massövergreppen är på grund av att man är rädd för att skapa flyktingfientlighet. Detta är en policy som förs vidare till myndigheterna så som skett när Polisen inte rapporterat om det man känt till under festivalen ”We are Sthlm”.

För det första så kan Sverige inte ledas av ett etablissemang med en utopisk hållning till verkligheten. Vi har en riksdag och en regering som har tillsatts för att agera för vårt välbefinnande, inte för att agera samhällsomstörtare med goda intentioner. I stället har detta etablissemang blivit så paralyserade av en imaginär konflikt med en motståndare som blott är lika fundamentalistisk och dogmatisk som de själva.

Men befolkningen vet vad det är som händer. Det faktum att man inte vågar diskutera problemen kommer medföra att befolkningen ytterligare alieneras från politikerna, myndigheter, press och tron på samhället när de dessa organ vägrar beskriva en värld som befolkningen befinner sig i.

Att öppet våga diskutera situation är först steget att göra landet mer helt igen.

För det andra steget så måste det politiska systemet upphöra med att förlama myndigheters agerande genom politisering av myndigheterna och deras funktioner/kommunikation. Regeringen kan inte politisera och utopisera en myndighets verklighetsbeskrivning så till den milda grad att den slutar att fungera i kriser.

Endast de/det parti som gör ovan konstaterande om landets styrelse och ödmjukt erkänner felen som begicks under dogmatismen av migrationspolitikens världsfrånvändhet kommer att förtjäna min respekt och komma komma i åtanke i nästa val.

För det tredje måste vi med den ovan nyvunna ödmjukheten konstatera att alla som kommit in i landet inte skall vara här även om de kommer från konflikthärd. Vi kan inte likt Mona Sahlin tro att man med en ny bostad kan bota fundamentalistens medeltida världssyn.

Dessa män skall ut ur landet så snart de dömts för brott mot de lagar vi har här. Vi skall ha en nolltolerans mot brott som riskerar att sätta jämställdheten tillbaka hundratals år. Sverige har inget ansvar att utopistiskt försöka agera tidsmaskin för dessa individer.

Vi som land kan inte medvetet hålla de 300 jihadister och IS krigare under armarna i vänta på nästa terror dåd i någon europeisk huvudstad. Vi måste på samma sätt aktivt söka upp de som kommit hit berätta om vilka normer vi har och vilka lagar som gäller i Sverige.

Lika naivt det är att tro att Breivik skulle blivit en mönstermedborgare genom söndagsskolan är det att tro att 10 timmar SFI undervisning gör någon skillnad innan extremisterna kilar tillbaka till Wahabisterna i moskén.

Hela samhället måste stå upp och dra gränsen för att värna den sekulära, jämställda staten Sverige som våra döttrar har rätt till, oavsett etniskt ursprung på förövarna.