Idag var jag nere på universitetssjukhuset i Lund för att lämna blod på provtagningen. Alltid lika professionell personal. Sjuksköterskan berömde mig för mina fina kärl, och naturligtvis tog jag åt mig av komplimangen och tittade stolt på den lilla bulan i vänsterarmen när hon stack in nålen.
Det hela är snabbt avklarat och två tejpbitar hindrar den fortsatta blödningen. Jag börjar klä på mig igen när hon säger ”skönt att månaden snart är slut”. Jag hade inte full koll på att det bara var den 19e i månaden, så direkt känns det stressande – i rask takt börjar det rassla massa aktiviteter i huvudet som borde ha hänt innan mars månads utgång.
Hon ser nog på mig hur jag freakar ut internt och kompletterar med en förtydligande: ”Ja, jag menar med våren…, snart är den här” sa hon med ett avväpnande leende. Mitt blodtryck, som momentant var uppe och vände på 160/90 rasade ner till mer normala nivåer.
Vilken själsfrände – liksom jag, går även hon i väntans tider på att lidandet i den skånska vargavintern skall ta slut. I sin blåa sjukvårdsuniform försvinner hon bort med mitt prov och jag ger mig ut i solen och tänker att snart är april här. Solen sänker mitt blodtryck ytterligare och jag förvirrar mig in i tankar om varför viss sjukvårdspersonal har vita kläder, andra blå och en del gröna… världen är rätt obegriplig ibland.