Flyktingströmmar är flyktiga, likaså nationsgränser?

Idag läser jag flera artiklar i Skånskan om hur danska operatörer av tåg och civilsamhället är oroliga för införandet av ID-kontroller på tågen in i Sverige från Kastrup. De skall kontakta Svenska regeringen om att dylik handling är dålig för integrationen.

Detta är som att en blind leder en döv.

För det första så är gränskontrollerna en kortsiktig åtgärd över sundet för att implementera en ny svensk politik. För det andra så visar exemplet att integrationen över sundet är en dysfunktionell halvmesyr.

Angående kortsiktigheten så är detta en del i den nya svenska utrikespolitiken, i hur vi kommer se på Europasamarbetet. För efter detta år där den svenska moraliska oskulden försvann så har vi själva behövt ta konsekvenserna av vår inkonsekventa flyktingpolitik och inte bara låta andra hantera problemet.

Vi har i decennier proklamera den generösa flyktingpolitiken. För flyktingarna har den generösa välfärdsstaten i norr lyst som det förlovade landet. Detta land vars ledare basunerat ut över Afrika, Mellanöstern och Afghanistan att alla i svåromål skall komma hit. Budskapet har varit ”Kom hit, kom hit. Vi har oändliga resurser och oändliga mängder med jobb, utbildning, sjukvård. Dessutom finns social omsorg för dem som varken vill eller kan jobba.”

Hela denna kommunikation kunde fortgå osynad då det fanns ett ogenomträngligt Medelhav i söder och en uppsjö ogästvänliga länder i Sydeuropa som hämmade massornas ankomst. Men när flyktingsmugglarna fått upp effektiviteten kunde varken Medelhavet eller Grekland och Italien sätta stopp.

Många var de flyktingar som trodde på talet om att det fanns ett land som hade öppnat sina hjärtan för just dem. Detta var värt att riskera livet för. Dessa flyktingar korsade kontinenten i sådana massor mot det förlovade landet att de Sydeuropeiska länderna som försökte sätta stopp blev översprungna.

Inte nog med att det förlovade landet blev på kort tid fullt av massorna, dessutom visade det sig att dess offentliga rikedom var blott en illusion. Vidare insågs att de som kom inte  alls var de produktiva skattebetalare som arbetsmarknaden och välfärdsstaten behövde.

De som i undantagsfall matchade behovet och som ville jobba, för dem besatt det förlovade landet en sådan byråkrati, instiftad av en sekellång facklig-politiskt samverkan, kring rätten att jobba. För dessa arbetsvilliga var det lättare att söka sig till annat land.

Detta insågs efter en tid  av den härskande politikerklassen. För att klamra sig kvar vid makten och inför hotet att välfärdsstaten skulle upphöra beslutades att det förlovade landet skulle upphöra i stället. Efter några trevande försök att avskräcka med tältläger på en leråker så beslutades att man skulle vara supertydliga: ”Refugees NOT welcomed” blev den nya given.

Gränserna mot Danmark och Tyskland återupprättas, för nu hade de regerande partierna i Stockholm en ny allierade hos de Ungerska högernationalisterna i stället för Angela Merkel i Tyskland. Samma gränspolitik skulle implementeras i Sverige som Ungerska nationalister implementerat under år dessförinnan till vår klagosång om inhumanism.

…och här är vi idag.

Nästa steg i planen är att Danmark och Tyskland stänger sina gränser, liksom alla andra länder som det förlovade landet har gräns med redan har gjort. Kvar finns då endast den ungerska taggtråden som under spott och spe får mota Flykting-Olle i grind.

När detta har skett så kan vi öppna våra gränser igen mot Danmark och Tyskland och vi kan fortsätta i något decennium till som om inget har hänt. Den här processen borde inte ta så lång tid utan våra pendlare över sundet behöver inte förfasa sig över lång tid och kostnaderna blir inte så stora.

Vi kanske till och med kan sätta oss på våra höga hästar ty minnet är kort och behovet att återupprätta den nationella självbilden är stor. Fast värst för det svenska egot är det nog att våra danska vänner klagar på oss svenskar att vi har för dålig integration. Integration är ju svenskarnas favoritsysselsättning.

Å andra sidan måste det vara lika jobbigt att vara dansk i dessa tider. Att ha storebror Sverige på andra sidan sundet klagandes på att danskt flyktingmottagande är så slappt att vi måste inför gränskontroller mot dem måste vara en ordentlig knäpp på näsan. Just ett strikt flyktingmottagande har ju varit en dansk favoritsysselsättning.

Och det är här som jag kommer till passusen om den blinda som leder den döva – danskarna trycker på för att integrera sig med Malmö och Stockholm vet inte vad Öresundsregionen handlar om.

Politikerna i Stockholm har slagit sig till ro med skatteavtalet (som i sig kostar Sverige miljarder i uteblivna skatteintäkter) och har sedan fokuserat på Europapolitiken. Vad vi som nordbor borde ha gjort är att alliera oss med vår värderingsuppsättning (som faktuellt visade sig vara ganska så lik när det kom till kritan) och drivit på en sundsintegration.

Är det så att den administrativa enheten Sverige inte ser behovet av ekonomisk utveckling i Öresund, ja då är det inte orimligt att låta Skåne tillhöra Danmark i stället för Sverige… igen, eller kanske mer naturligt låta Skåne inta en administrativ särställning för att underlätta integrationen.

För ett land är inte ett självändamål som nationalismen berättar för oss. Landet är till för medborgarna. Kan landet i sin struktur och organisation inte tjäna medborgarna på bästa sätt, då är det inte långt till att landets existens kan ifrågasättas.

Med flyktingarna och sundsintegrationen som exempel så tycker jag det är visat att dogmatismens tidevarv är över. Ett land är inte ETT område, en flyktingpolitik är inte EN oantastlig princip. Allt annat, som jag beskriver ovan, leder till paradoxala förhållanden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.