Det är alltid intressant att följa klimatdebatten och speciellt de olika utspelen som kommer som vanligtvis inte är systemrelaterade. Hela klimatfrågan är en systemfråga – det hjälper inte att fixa lite i ena hörnet utan en 360 vy behövs för att ens kunna förstå, än mindre göra något åt problemet. Så vilket anslag skall man då lägga på sin analys av de olika ståndpunkterna? Jag försöker i denna artikel beskriva hur jag ser på detta och kanske kan man få en bättre struktur på diskussionen och därmed politiken för de olika lösningarna.
Det första man måste inse är att klimatproblemet är inte ett svensk problem. Missförstå mig inte – det är klart att vi måste göra något, men vad detta ”något” är har inte till största delen med Sverige att göra. Självklart skall vi bli klimatneutrala så snabbt som möjligt, om det borde det inte råda några tveksamheter, utan frågan som är intressant är vilka möjligheter vi har på resan dit. För min starka övertygelse är att vi skall se detta från möjligheternas perspektiv – all annan diskussion är enligt mig inte intressant.
Ett sådant exempel är den gamla klassiska kärnkraftsdebatten som har fått ny kraft när Moderaterna trycker på för att stoppa nedstängningen av den befintliga kärnkraften. Visst har de en poäng med att vi blir mer sårbara vad gäller reglerkraften (den planerade elproduktionen, till skillnad mot exempelvis sol och vind) men det är inte här vi har möjligheten. De verkliga argumenten är mer av realpolitisk karaktär och hur energimixen på kontinenten ser ut.
För det första så är elpriserna mycket högre idag nere på kontinenten och volymerna är mycket större. Det betyder att när omställningen verkligen kommer till fossilfri producerad elkraft då kommer omställningen bli så mycket större. Tyskland har som bekant idag redan har lagt ner sin kärnkraft. Man satsar på rysk gas och har ett stort beroende av inhemsk kolkraft.
Varje morgon när jag åker till jobbet här i Tyskland så ser jag de stora kyltornen och dess ångpelare ståendes rakt upp när den ryska gasen bränns i tyska gamla omgjorda kolkraftverk. Ju kallare det är desto kraftigare är rökpelaren som en symbol över beroendet mot Ryssland och att det fortfarande är fossil kraft (även om inget synligt kommer ur de höga skorstenarna) som gäller.
Liktsom Sverige har Tyskland tagit beslut om fossilfri elenergiproduktion till 2040 men där slutar likheterna. Tysklands utgångspunkt är så mycket sämre, bland annat på grund av befolkningstätheten, hydrologiska förutsättningar, att dörren till kärnkraft är stängd och dagens energimix som är välinvesterad mot fossila källor. Är det någon som ser några möjligheter här oavsett om man tänker på de säkerhetspolitiska aspekterna? Grannlandet Polen är ännu sämre rustat.
Så visst skall vi inte avveckla kärnkraftverken i Sverige som fungerar idag och som är lönsamma nu när effektskatten har tagits bort och elpriset har nått mer normala nivåer. Reaktorerna kommer att kunna leva kvar till 2040 och vara behjälpliga med att ge stabilitet till norra Europas elmarknad, för det är inte ett Svenskt problem som skall lösas som jag nämnde i början. Det är så typiskt att svensk politik fokuserar på de svenska förutsättningarna när frågan är när nästa likströmskabel till Tyskland och Polen skall läggas ut.
Efter 2040 kommer nästa generations kärnkraft att kunna användas. Här har vi möjlighet att använda gammalt kärnbränsle och ta ner lagringstiden från ofattbara 100000 år till 500. Och gissa om det finns gott om sådant kärnbränsle att göra sig av med? Så vad har det med dagens kärnkraftsdebatt att göra? I stället för att munhuggas om projektledning av finska reaktorer som byggs nu eller finansieringsmodeller av Brittiska reaktorer så vore det kanske mer intressant att se vilka möjligheter det finns att komma på tåget med den fjärde generationens kärnkraft.
Kanske skall ett land som Sverige ta ledartröjan i att leda industrialiseringen av tekniken? Det är inte omöjligt att ett halvsocialistiskt land i norr kan bidra till stabilitet och långsiktighet (även om just de två orden inte vanligtvis förknippas med kärnkraft i Sverige) för ett teknikskifte som hänt så många gånger förr i vårt land genom privat-statlig samverkan. Ta bara telekomsektorn i Sverige som inte hade varit vad den är idag om statliga Televerket och Ericsson inte samarbetat.
Alla håller med om att det är inte en energilösning som kommer rädda vårt klimat utan en mix som är koldioxidneutralt. Så jag tycker det är så jobbigt att se dogmatismen leva kvar och att det är en massa käbbel i debatten om den enda lösningen. Det är dessutom en debatt som tänker lösa framtidens problem med dagens teknik som om framtiden inte har några nyheter med sig – när var det senast ett sådant paradigm stämde. Visst skall vi göra vad vi kan idag men vi skall inte ha en så begränsad hållning om framtidens möjligheter. Jag menar att det finns inga heliga kor i klimatfrågan (förutom kanske just de klimatneutrala kossorna).
Ovan exempel med kärnkraften var just bara ett exempel. Samma dogmatism finns på andra områden vad gäller klimatomställningen. Klimatomställning handlar om innovation och det innebär inte bara produktutveckling för svenska förutsättningar. Klimatomställning är bra business och Sverige skall vara bäst på området.
Jag röstade på Centerpartiet i valet 2018. Centerpartiet hade en annan hållning än de andra i en fråga som avgjorde mitt val. Det var just attityden till klimatet och hur vi skall förhålla oss till utmaningen. Det är en kommande global förändring som innebär en massa möjligheter i framtiden. Det vore skandal om vi i Sverige inte kan organisera oss så att vi blir en inkubator till greentech bolag utan massa förutfattade meningar vilka lösningar som är accepterade i dagens åsiktskorridor. Detta är vår nästa exportsuccé, efter Avicii… – anything goes…