Disruption ger hopp om framtiden

Så här på årets sista dag är det dags att zooma ut och reflektera vad som har hänt och vad jag tror man kan dra för slutsatser av det. Här kommer min amatörspaning kring vad som har hänt, om nästa år och framtiden därefter.

Avstampet för spaningen tas naturligtvis från COVID-19 och de påverkningar det har haft för oss. Många av oss har förlorat nära och kära till följd av virusets härjningar. Många andra har blivit sjuka och kämpar med att återfå hälsan. Ytterligare flera har blivit arbetslösa och har en otrygg ekonomisk situation – det har helt enkelt inte varit ett speciellt roligt år.

Framför allt har året visat att när skiten träffar fläkten att varje medborgare måste kliva fram och ta ansvar, både för sig själv och sina medmänniskor. I Sverige har ett stort ansvar lagts på individen att minska smittspridningen med ett mediokert resultat. Detta i motsats till här i Tyskland där staten har visat med hela handen vad som är OK och inte.

Römer platz; centrum för Frankfurts julmarknad 2020 – och tyskarna är inte det folk som tar lätt på detta med julmarknad.

Med några få undantag inordnar sig tyskarna och resultaten utebliver inte. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg så är en pandemi just ett sådant tillfälle när extroverta identitetsuttryck inte är det bästa man kan hålla på med. Statistiken visar sitt tydligt hur en pandemi skall hanteras med fyra gånger fler döda i Sverige än i Tyskland.

Tyvärr tror jag inte att svensken i gemene man har dragit de nödvändiga lärdomarna av Corona-krisen. Mängden mat och vatten i hushållet fortfarande litet och förmågan att värma sig och hålla sig informerad vid stora samhällsstörningar förbliver låg.

Varje gång svensken inte kan gömma sig bakom det faktum att man är lokaliserad i en utkantsprovins av världen, ja då går det åt skogen och den svenska naiviteten kommer fram – detta oavsett om det gäller virus, terrordåd eller flyktingpolitik. Det vi tror är det starka samhället i Sverige är ett kortbygge i dessa fall. Man säger att ett samhälles karaktär visar sig hur man hanterar det svagaste i samhället. I år har vi fått se hur de allra svagaste på ättestuporna runt omkring i landet har dött på grund av att vi har sparat in mest på utrustning och personal just på ålderdomshemmen.

Så efter året har jag en blandad känsla inför statens förmåga. Å ena sidan att i förebyggande syfte hantera problemet eller under krisen ta ledarskapsflaggan och implementera de åtgärder som behövs för att stämma i bäcken vad gäller spridningen – ett totalt misslyckande. Å andra sidan så har staten genom finans- och penningpolitik hållit samhället flytande. Regeringen säger att man har kunnat göra det tack vare sunda finanser, men man hade kunnat göra det även med sämre finanser så länge man kunde låna upp i egen valuta.

Detta har för mig visat vilken outnyttjad potential man har att använda statens förmåga att styra finans och penning politiken till att igångsätta strategiska initiativ. När jag utifrån denna observation tänker på kommande strategiska initiativ har jag blivit mer positiv till Sveriges utsikter; naturligtvis tänker jag på klimatomställningen och Sveriges förmåga att komma ut på andra sidan som ett mer robust samhälle.

Det var glädjande att höra, i samband med kompromissen om EUs långtidsbudget, att man från politiskt håll i Sverige accepterar den låga EU-ambitionen men att man över hela det politiska fältet var överens om att ambitionen måste vara högre och att den kommer stegras successivt. Med denna hållning kommer Sverige, tillsammans med insikten om statens ovan nämnd förmåga, komma ut som ett land som kommer kunna leda klimatomställningen. Inom 20 års tid kommer vi med rätt inriktning nu kunna skörda de investeringar vi gör idag i form av allokeringen av kapital, bland annat till greentech-företag och el-infrastrukturinvesteringar.

Största hoten mot detta är två-falt men får en tredje konsekvens som riskerar att få allt att kollapsa:

1. Den ibland gränslösa naiviteten hos den svenska befolkningen. Med detta menar jag att svensken, både nya och gamla, gamla som unga, inte har förmågan att tänka långsiktigt i 20-års horisonter utan lever här och nu i en egoistisk bubbla. Jaget och dess behov står över allt annat, till och med sina barns framtida utsikter till ett gott liv i en värld som inte har drabbats av massdöd av arter och följande ekologisk kollaps.

2. Den låga utbildningen hos befolkningen för att förstå systemtänkande. Här anser jag det visat att svensken, och speciellt de unga, inte orkar att analysera, eller inte har förmåga, att analysera hur samhället hänger ihop. Detta är något som jag tycker pandemin tydligt skriver oss på näsan: Ungdomarna fortsatte med studentfester då de inte tillhörde riskgrupp, detta utan att förstå att de bidrog till död på ålderdomshemmen med den större samhällsspridningen.

3. Utnyttjande av utbildningsnivån av populistiska politiska partier. Naiviteten och frånvaron av systemtänk ger en alldeles utmärkt grogrund för att utnyttja befolkningen till att skänka populistiska partier makt. Dessa populistiska partier kommer inte ha förmågan att genomföra program som sträcker sig över flera mandatperioder. Dessa måste helt enkelt hållas stången och bekämpas i varje instans.

Det kan tyckas vara en svart bild som jag har av Sverige, de politiska partierna och mina medmänniskor. Dock måste jag säga att den är relativ till så mycket annat elände som pågår ute i världen där Sverige och svenskarna står sig rimligt bra. Dessutom, må hända är den svart men det ingen som vinner av att fortsätta smeka svenskens självförhärligande och självbelåtenhet medhårs.

Med det sagt och med ovan nyårs-SWOT lämnar jag er härmed till er egna kontemplation om ovan innehåll.

Innan det sker vill jag dock önska er alla ett Gott Nytt År – förhoppningsvis kan vi tillsammans göra världen lite bättre för oss alla framgent.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.